I den här essän sammanfattar Flytkrafts nye skribent Bengt Hedberg mycket av den kritik som framförts mot en ensidigt medicinsk psykiatri. Om vi ska veta vilket språk vi bör använda för att bäst förstå psykiskt lidande måste vi kanske först förstå vad en människa är. En grund för Hedbergs människosyn är att vi alla har brister. Det manar till ödmjukhet. Kanske behöver vi ha en ömsint blick på oss själva, på varandra och på våra barns otillräcklighet för att komma ur diagnosernas grepp om vår tids människosyn?
Vad som anses normalt eller onormalt varierar över tiden och i olika samhällssystem. Människors tankar, känslor och beteenden bedöms och värderas mot de olika normer, som växer fram till normaliserande rättesnören. Människor lever med en eller annan brist utan att därför behöva betraktas som "bristfälliga". Brister kan man få hjälp med, fortsätta leva med eller själv försöka komma till rätta med.
När bristen visar sig i tankar, känslor eller beteenden, kan man med Astrid Seeberger (2015) fråga sig "Hur ska vi kunna stå ut med vår ofullkomlighet om inte ömsintheten finns?". I en problematiserande miljö kan den enskilde till och med uppfattas som onormal och ses som bärare av symtom på en psykisk störning eller psykisk sjukdom. I stället för att försöka förstå vad den enskildes allvarliga tankar, svårtydda känslor eller störande beteenden kan vara utryck för kan en psykiatrisk diagnos ställas med den underliggande föreställningen, att det är något fel i människans hjärna.
Bristen har blivit en bristfällighet, som anses visa att det t ex är för mycket eller för litet av någon eller några av hjärnans transmittorsubstanser – en kemisk obalans – något som företrädesvis kan rättas till med psykofarmaka.
Den identifierade patienten, ip
Över tid har det skett en förskjutning i synsättet på människans livsproblem; från att ur ett helhetsperspektiv försöka förstå vad symtomen kan handla om till ett betraktande, individualiserande och kategoriserande synsätt. När ömsintheten finns i omvärlden, kan bristen eller ofullkomligheten vara möjlig för människan själv att bearbeta eller komma till rätta med i samspelet med denna. Men med ett psykiatriskt perspektiv individualiseras bristen och formuleras i en diagnos, som indikerar felaktigheter i hjärnan hos människan, som nu blir "den identifierade patienten" (ip). Själv kan ip inte påverka sin hjärna, men ip kan av expertisen få den psykiatriska diagnosen medicinskt förklarad med teorin om kemiska obalanser.
Helhetsperspektivet överges. Som nämnts kan obalanser rättas till med psykofarmaka, varvid tillståndet psykiatriseras, individualiseras, kategoriseras och fragmentiseras. Därmed lyckas man med konststycket, att ansvarsbefria inte bara ip utan också den kontext som ip vuxit upp i eller befinner sig i. En del tar kanske tacksamt tar emot en sådan förklaring, andra kanske känner sig oförstådda. De kan, om ekonomin tillåter, söka privat psykoterapeutisk hjälp i en strävan att vilja förstå sina symtom och därmed ta ansvar för sin egen livssituation. Behandlarens synsätt avgör hur olika psykiska svårigheter skall förstås och vilken behandling som kan komma att erbjudas.
I helhetsperspektivet ingår givetvis såväl miljömässiga som genetiska faktorer. Debatten om synsätten är pågående och har pågått i många år. I den här essän framförs några sammanfattande synpunkter av detta skeende.
Kritik av diagnosernas dominans
Det är då värt att notera att från 1952 till 2014 har antalet diagnoser i DSM-manualerna (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ökat med 250 %; från 106 till 374. Den stora ökningen av antalet diagnoser kan bl a bero på psykiatrins strävan att i diagnoserna inkludera allt fler av våra tankar, känslor och beteenden. Psykiatrikern Allen Frances har i boken Saving Normal (2013) framhållit och varnat för faran med den överdiagnostisering, som blivit följden av en ökad fragmentisering, när man bortseende från helheten sätter psykiatriska diagnoser på patientens symtombilder. Hur det har blivit möjligt är väl värt att fundera över.
I böckerna Psykiatrins kris av Lindblom (2023), Den galna psykiatrin av Stiernstedt (2020) och Ordningslära av Dencker (2020) ifrågasätter och granskar författarna med djupt allvar psykiatrins grundantaganden och avslöjar ensidigheten i försöken att tackla den psykiska ohälsan, som trots ökad medicinering växer oroande mycket i vårt land (Bohman 2022). Deras granskningar kan ses som en vidareutveckling av tidigare kritiska författares synpunkter; Pillerparadoxen av Whitaker (2014) och Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse av Gøtzsche (2015) samt flera artiklar publicerade i bland annat tidskriften Psykoterapi.
Fortsatt granskning och debatt?
I den essä du nu läser sammanställs en del av dessa kritiska synpunkter med förhoppningen att stimulera till en fortsatt seriös granskning och debatt om det rimliga eller orimliga i psykiatrins ensidiga ställningstagande.
Alarmerande rapporter om en ökad psykisk ohälsa visar tydligt hur psykiatrin berör och påverkar många människors liv och möjligheter att få adekvat hjälp. Det är särskilt angeläget att fortsätta den kritiska granskning initierade av ovan nämnda författare. Intresserade journalister skulle kunna ta del av deras kritiska synpunkter, allmängöra dessa kunskaper och tillsammans med professionellt verksamma psykiatriker, psykologer, socionomer och andra intressenter bidra till att i debatt lyfta denna viktiga vårdfråga och undersöka om psykiatrin erbjuder adekvata behandlingar för de vårdsökande.
Biomedicinsk psykiatri
Den biologiskt inriktade psykiatrin gjorde sitt tydliga avstamp när manualen DSM-III konstruerades 1980 av APA (American Psychiatric Association). Man hade i de tidigare manualerna mer utgått från hur människors livsomständigheter visade sig i psykologiska reaktioner, ibland som besvärande symtom. Dessa ansågs av psykoanalytiskt inriktade terapeuter ha en mening.
Inom psykiatrin ville man emellertid frigöra sig från det psykoanalytiska inflytandet. Man började i stället framhålla och förtydliga en biomedicinsk förståelsebakgrund till människors livsproblem. Detta manifesterades i att psykiatriker med biomedicinskt synsätt valdes in i de grupper som med utgångspunkt från olika psykiska symtom konstsruerade olika och även nya diagnoser.
I manualen från 1980 beskrevs 265 diagnoser; en ökning med 140% eller 159 diagnoser från 1952. DSM-III blev för psykiatrin ett tydligt sätt att påbörja sitt befästande som en normgivande auktoritet. Synsättet har implementerats hos vårdgivarna, hos de som söker hjälp för sina besvär samt har efterhand också funnit gehör i det allmänna medvetandet som om det vore en sanning. Trots omfattande forskning har man inte funnit några biologiska markörer för de i DSM-manualen konstruerade sjukdomarna.
Trots denna vetskap sägs dessa bero på felaktigheter i den mänskliga hjärnan. Det kan tyckas vara av högsta prioritet att granska detta psykiatriska grundantagande. Det kanske till och med kan visa sig vara felaktigt.
Hur rimligt är det, att människors olika brister eller ofullkomligheter skall formuleras som sjukdomar med psykiatriska diagnoser? Har det blivit viktigare än att på allvar försöka förstå hur människors livsproblem uttryckta i symtom kan förstås med utgångspunkt från deras olika livserfarenheter och berättelser? Har psykiatrin ett eget behov av att befästa sin ställning som en medicinsk disciplin och därmed tillskapa sig tolkningsföreträdet i synen på psykiska åkommor/sjukdomar?
Varför var man så angelägna om att bortse från de psykoanalytiska kunskaperna? Borde inte också psykiatriker och det psykiatriska etablissemanget luta sig mot läkareden: "Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta"? För att förstå denna förskjutning behövs en mer ingående genomgång av olika ställningstaganden och skeenden. I redogörelsen som följer har jag hämtat kunskaper och inspiration från angivna källor.
Hur tillkom DSM-III manualen och hur tillförlitlig är den?
I början av 1970-talet fick den amerikanske psykiatrikern Robert Spitzer i uppdrag av APA (American Psychiatric Association) att skapa en manual, som säkerställde vilken diagnos en patient skulle få. Man ville bygga upp den psykiatriska diagnostiken på mätbara symtom, som var förankrade i strukturerade intervjuer.
Spitzer samlade biologiskt inriktade psykiatriker, var och en med expertis inom sitt område. Med utgångspunkt från olika symtom diskuterade dessa experter sig fram fram till vilka kriterier, som behövdes för de olika sjukdomarna. Inom arbetsgruppen bestämde man sig för att utelämna teorier om hur tillstånden kunde ha uppstått – ett sätt att tydligt reducera det psykoanalytiska inflytandet. Miljöfaktorer skall enbart ses som utlösare av biologiskt förankrade sårbarheter och förstås som genetiska eller neurologiska defekter. Personliga livserfarenheter erattes med, att den psykiskt "sjuka människan" har en dysfunktionell biologi.
Man började med dessa utgångspunkter lista symtom för de olika diagnoserna. Om en patient visade ett vedertaget antal symtom för en viss sjukdom var det bevisat, att hon hade denna sjukdom. Dessutom breddade man symtomlistan så att två patienter kunde diagnostiseras som bärare av samma sjukdom, trots att de hade olika symtom beskrivna som beteenden eller känsloyttringar. På så vis kunde man fånga in fler patienter i sjukdomsbilden. För depression listas till exempel nio kriterier varav fem av dessa skall ha funnits under en tvåveckorsperiod. Det betyder att två patienter kan få diagnosen depression, men de behöver bara ha ett gemensamt symtom.
För ADHD (Atttention Disease Hyperactivity Disorder) skall 6 av 9 listade symtom fastställas för ouppmärksamhet. För hyperaktivitet och impulsivitet skall 6 av 9 symtom konstateras under minst 6 månader.
Strävan efter objektivitet har lett till subjektivitet
Ofrånkomligen blir det en subjektiv fråga var gränsen mellan mellan sjukt och friskt går. I tron att det kan finnas biologiska orsaker till tillstånden kan man konsultera DSM-manualen. Eftersom några biologiska orsaker inte har kunnat konstateras får symtombeskrivningarna förklara störningen. Den identifierade patienten (ip) kan till exempel uppfylla symtomen för depression, som då förklaras av att ip har en kemisk obalans i hjärnan.
Utan att kunna fastställa en sådan obalans genom en medicinsk undersökning blir de uppgivna symtomen beviset för att ip är deprimerad och därmed har ip en kemiska obalans i hjärnan. Denna sammanblandning av beskrivningar och förklaringar gäller också för andra diagnoser. Inom medicinen skulle man till exempel aldrig ställa diagnosen för högt blodtryck utan att mäta blodtrycket. Inom psykiatrin nöjer man sig med de symtombeskrivningar som framkommer, som blir beviset för den konstaterade sjukdomen. Vilka livsomständigheter människan befinner sig i och vad hon kan ha varit med om under sitt liv blir med ett biomedicinskt synsätt av underordnad betydelse. Det sämre måendet anser man ha utlöst den psykiska sjukdomen på grund av de genetiska eller neurologiska bristfälligheterna.
Ett annat sätt att närma sig individens svårigheter
Det är intressant att kontrastera denna föreställning mot den vårdmodell som har skapats i Finland och formulerats som "öppna samtal". Man menar i den, att psykoser har sitt upphov i långt gångna destruktiva relationer.
Psykoser sitter inte i huvudet. De står att finna i glappet mellan familjemedlemmar, i glappen mellan människor. De ligger i relationen och den psykosdrabbade är den som synliggör det sjukliga tillståndet. Han eller hon ´är iklädd symtomen´ och ´är tyngd av dess börda´.
(Citerat ur Whitaker 2014, sid 375).
Mycket goda behandlingsresultat talar sitt tydliga språk. Vid en 5-årsuppföljning var 73% av psykotiska patienter i arbete eller studier, 20% förtidspensionerade och 7% arbetslösa. 67% var aldrig exponerade för antipsykotiska läkemedel. Familjesamtalens fokus var att patienten skulle få "grepp om verkligheten" och reparera relationen till samhället i stort.
I Sverige erbjuds företrädesvis psykofarmaka vid psykostillstånd och de flesta andra psykiatriska tillstånd. Vid lättare psykiatriska tillstånd kan KBT-terapi rekommenderas – en rekommendation som förmodligen får ses som ett uttryck för psykiatrin att visa, att man inte helt tagit avstånd från psykoterapi som en åtgärd att bearbeta symtom. Avsikten verkar vara att ändra beteenden, dock utan en önskan att förstå bakomliggande orsaker till tillståndet.
Vilken reliabilitet och validitet har man funnit i diagnoserna?
Reliabiliteteten talar om hur tillförlitlig en diagnos kan vara. Om två eller flera bedömare kommer fram till samma diagnos är relibiliteten hög. Med validitet avser man att beskriva i vilken mån det som beskrivs motsvaras av verkligheten. När man undersöker reliabilitet och validitet för de framtagna diagnoserna finner man i olika undersökningar bristfällig reliabilitet och näst intill obefintlig validitet (se Whitaker, Gøtzsche, Lindblom, Dencker). Trots kunskapen om vetenskapligt fastställda bristfälliga värden för de konstruerade diagnosernas reliabilitet och validet har manualer skapats för vårdgivare att arbeta efter vid behandling av de olika tillstånden.
På vilka grunder kan framtagna resultat anses vara evidensbaserade?
Vilka resultat kan man finna från forskningen?
När man granskar dessa evidensbaserade resultat av forskning om de föreslagna medicinska behandlingarnas effekter, finner man positiva resultat vid kortare behandlingar med psykofarmaka (6-8 månader). Vid behandlingar under längre tid fås nedslående resultat. Ibland har uteblivna effekter konstaterats.
Den slutsats man kan dra av denna till synes mycket gedigna forskning på korttids- och långtidseffekter är att psykofarmaka kan användas under kortare tider oftast med god effekt, medan långsiktig sådan behandling kan orsaka mer eller mindre allvarliga skador på den mänskliga hjärnan (se Whitaker, Gøtzsche, Lindblom, Stiernstedt, Dencker).
Många gånger är denna forskning initierad av läkemedelsbolagen, som är angelägna om att visa goda resultat. När icke önskvärda resultat framkommer, väljer man att inte publicera dessa (se som ovan). Såväl vårdgivare som vårdtagare kan förledas av de initialt positiva effekterna och befästas i övertygelsen, att det är någon kemisk obalans eller felaktighet i hjärnan som behöver korrigeras. Vid längre behandlingar avtar eller försvinner effekten av läkemedlet och symtomen uppstår igen. Det är då lätt hänt, att man kommer överens om att endera öka dosen av läkemedlet eller byta till ett annat läkemedel.
Utöver väl beskrivna biverkningar har det visat sig mycket svårt att sätta ut dessa läkemedel. När försök görs, uppstår ofta mycket obehagliga tillstånd. Det är då lätt att tro och kanske överbevisas om, att det är den underliggande sjukdomen som är orsaken till det försämrade tillståndet. Starka argument uppstår för att återinsätta läkemedlet, kanske öka dosen eller byta till ett annat läkemedel. Ip kan bli ett offer för denna kliniska illusion, eftersom psykiatrin inte tycks ha tagit ansvar för kunskapen om den mänskliga hjärnans enastående förmåga att kompensera sig för vad långvarig behandling med psykofarmaka kan innebära. (Se Whitaker, Gøtzsche, Lindblom, Dencker).
I stället för att erkänna vilken skadlig inverkan på hjärnan långvarig psykofarmakabehandling kan ha, håller man fast vid sitt felaktiga grundantagande om kemisk obalans och därmed att det till exempel är för litet eller för mycket av olika transmittorsubstanser.
Inflytande från media, journalister och press i synen på psykisk ohälsa
Ingrid Carlberg avslöjar i boken Pillret (2008) hur läkemedelsbolag gör för att presentera nya sjukdomar. Kända personer intervjuas om deras diagnoser och sjukdomar. Det kan underlätta för många människor att känna igen sig i den presenterade diagnosen/ sjukdomen.
Som genom en tillfällighet har man sedan ett psykiatriskt läkemedel för just denna sjukdom. Genom uppföljande artiklar i tidningar och program i TV kan bevisen på ett enkelt och övertygande sätt visas och befästa vilken god effekt detta läkemedel har på den konstaterade sjukdomen. Det ligger nära till hands för människor som känner igen sig i sjukdomen/diagnosen att söka hjälp och få aktuellt läkemedel utskrivet.
Det har genom åren också skapats olika intresseföreningar för de olika tillstånden. Människor med likartade diagnoser kan söka sig till en relevant intresseförening och få ytterligare stöd för sin uppfattning. Man kan efterhand bli befäst i sin övertygelse om att diagnoserna är riktiga och att man fått adekvat hjälp av läkemedlen. Dessa har ju visat sig ha en potentiellt positiv effekt vid kortvarig behandling, men eftersom effekten avtar eller uteblir vid längre behandlingar kan den utsatte lätt falla offer för den kliniska illusionen och förledas tro, att eventuella "återfall" beror på den underliggande sjukdomen, som man måste fortsätta behandla, men nu kanske med ökad dos eller annan medicinering.
Varför utvecklas brister eller ofullkomligheter till psykiatriska symtom?
I artikelns inledning antydde jag, att brister och ofullkomligheter skulle kunna bemästras, särskilt om det finns ömsinthet i den kontext människan växer upp i eller befinner sig i. Med tillvaratagandet av kunskaper från utvecklingspsykologin skulle dessa brister givetvis sättas in i ett helhetsperspektiv och kunna begripliggöras. Det biomedicinska synsättet skulle då begränsas till, när det föreligger verkligt organiska faktorer till de psykiska tillstånden (Galenskapens Gåta Read m. fl. 2003, sid. 283). I det helhetsperspektiv som också förspråkas i denna bok skulle människors bristfälligheter begripliggöras och inte nödvändigtvis leda till psykiatriska diagnoser.
För sin överlevnad föds människan med evolutionärt nedärvda affekter, genom vilka hon "talar om" sitt tillstånd. Den förmåga föräldrar besitter, att initialt och fortsättningsvis tona in i och reglera sitt/sina barns affekter, blir av avgörande betydelse för hur dess(as) utveckling blir. I utvecklande dialoger inom familjer skapas förutsättningar för barnen i olika utvecklingsstadier att på sikt också utveckla egna adekvata inlevelse- och uttrycksförmågor.
Hur föräldrar och viktiga andra lyckats med denna svåra uppgift samtidigt som föräldrar utvecklar sin egen relation, avgör också vilket/vilka anknytningsmönster barn kommer att bära med sig under sin utveckling och som vuxna. Har anknytningen blivit trygg, otrygg eller desorganiserad?
Otrygg anknytningning kan utvecklas mot undvikande eller ambivalent anknytning. Vilket mönster som blir det dominerande beror i mycket stor utsträckning på hur intoningen och regleringen av affekterna har skett och sker i det mellanmänskliga samspelet i de olika familjerna (Broberg m. fl. 2006). Om förmågan till intoning tillsammans med förmågan att sätta adekvata gränser finns möjliggörs, att brister och ofullkomligheter lättare kan hanteras, särskilt om de är ledsagade med ömsinthet, respekt och tydlighet. Det finns då ett yttre stöd för de inre tankarna. Olika, ibland sammansatta, känslor kan då lättare uttryckas genom beteenden eller verbalt. Därmed kan barnet göra sig begriplig i det mellanmänskliga samspelet inom familjen och senare även i livet med kamrater och andra betydelsefulla vuxna.
Göran Tunström exemplifierar detta i en av sina böcker med orden:
När någon rör vid en, förvandlas man till den man alltid velat vara och en gång kanske var, men nära nog glömt bort.
Om beröringen präglas av respekt och ömsinthet, ökar sannolikheten för att beröringen kan tas emot. De uppkomna svårigheterna kan då lättare förstås och lösas i utvecklande dialoger med stärkt självkänsla som följd för de inblandade.
Om det däremot brister i förmågan till känslomässig intoning och adekvat reglering av de evolutionärt nedärvda affekterna, är det stor risk för att den brist eller ofullkomlighet som kan komma att uppvisas blir besvärande för såväl den enskilde som omgivningen. Stödet för individens inre tankar, känslor och beteenden har kanske ersatts av omgivningens mer kritiska och granskande förhållningssätt med en glidning mot att individualisera problematiken. När omvärlden är mindre benägen att se egna bidrag, kan problematiken psykiatriseras, varvid skulden läggs på den enskilde (barn, ungdom, unga vuxna eller vuxna), som förvirrat har svårt att förstå vad som pågår. Osäkerheten i kontakten med omvärlden eller vårdgivarna visar sig. Utan lyhördheten försvåras möjligheten att i dialoger försöka förstå vad det är som pågår i relationerna. Kanske uttrycker sig ip genom att protestera, värja sig för kontakt eller börjar tro, att det är något fel på det egna självet.
Ett ensidigt biomedicinskt perspektiv kan leda till extrema uttalanden
Avsikten vid framtagandet av DSM-systemet var att reducera, och kanske misstänkliggöra, de utvecklingspsykologiska kunskaperna som beskrivits här.
Som framgått har man inom psykiatrin med emfas hävdat, att miljön endast har betydelse för att utlösa underliggande biologiska brister. Beteendegenetikens synsätt sammanfaller i hög grad med detta synsätt. I artikeln Sluta skylla på hemmiljön (Wold, 2017) uttrycker sig till exempel professor Agnes Wold så här:
Barn som föds glada och lugna gör föräldrarna glada och lugna. Barn som föds med besvärliga temperament är missnöjda, hamnar ofta i konflikter och får bekymrade, trötta och grälsjuka föräldrar.
Hon menar, att det är barnet och inte föräldrarna som skapar familjeklimatet. En minst sagt kontroversiell åsikt som här får representera ännu ett exempel på ett kontrasterande förhållningssätt. Hela skuldbördan läggs på ett övertydligt sätt på barnet eller ip, medan föräldrarna och omgivningen blir totalt ansvarsbefriade.
Tveklöst väcker de här kortfattat redovisade olikartade synsätten mycket reaktioner inte bara hos representatner för de olika synsätten utan även hos identifierade patienter, föräldrar, vårdpersonal, lärare och andra berörda.
Vilken inställning har Socialstyrelsen till de olika synsätten?
Socialstyrelsen gav 2016 ut remissversionen Nationella riktlinjer Vård vid depression och ångestsyndrom. Trots mycket omfattande kritik från såväl forskare som kliniker gavs riktlinjerna ut ett år senare utan några större förändringar.
Den huvudsakliga kritiken var ensidigheten i synsättet logiskt följt av ett begränsat behandlingsutbud. (DN 2017 14/1). Förutom tydlig snedrekrytering till förmån för ett biomedicinskt synsätt framför ett psykodynamiskt synsätt förekom det också jävsförhållanden i de utredningsgrupper som i ett omröstningsförfarande tog fram rekommendationerna. Slutversionen överklagades till såväl Förvaltningsrätten som Kammarrätten. Dessa avslog överklagandena med motiveringen att rekomendationerna vände sig främst till beslutsfattare inom hälso- och sjukvården eller socialstjänsten. Därefter JO-anmäldes Socialstyrelsen som fälldes för jäv i ett fall.
Med ett bredare behandlingsutbud har människor i andra länder, till exempel Tyskland, fått förbättrad psykisk hälsa (Margraf, 2009). Det blir tydligt genom att människor fått kortare sjukskrivningsperioder och därmed tidigare har kunnat återgå tilll arbete. De har behövt mindre läkemededel och mindre behov av inläggning på sjukhus. Som en följd därav minskade kostnaderna för den psykiska vården väsentligt. I det ljuset blir det än mer svårt att förstå Socialstyrelsens bedömning, att uppkomna skillnader främst beror på olika nationella förutsättningar.
Borde inte en av Socialstyrelsens huvuduppgifter vara, att på ett seriöst sätt inhämta information om hur man i andra länder löst en viktig vårdfråga, särskilt som det för vårdtagarna inneburit minskad psykisk ohälsa, mindre lidande, bättre livsvillkor och tidigare återgång i arbete.
När det dessutom innebär väsentligt minskade kostnader för samhället, blir ställningstagandet att hänvisa till nationella olikheter inte bara obegripligt utan näst intill provocerande. Har Socialstyrelsen inte ett övergripande ansvar att se till att skapa förbättrande förutsättningar för människor med psykisk ohälsa genom att erbjuda ett så brett behandlingsutbud som möjligt? Det blir näst intill oanständigt att gömma sig bakom ovan formulerade motiveringar och hävda svårigheterna att göra jämförelser. (Nationella riktliner sid. 14).
När den offentliga vården inte räcker till skulle en god början kunna vara att lyssna till psykiatrikern Johan Stiernstedts förslag att låta patienter vända sig till psykoterapeuter i den privata vården med högkostnadsskyddet som grund. Det skulle avsevärt reducera kostnaderna för vårdtagaren, som då skulle ges en möjlighet att kunna bearbeta sina livssituation i psykoterapi ibland kombinerat med kortsiktig psykofarmakbehandling. Det skulle dessutom bli en öppning mot en större flexibilitet för vårdtagarna i avvaktan på att Socialstyrelsen tar initiativ till att på allvar se över och ge direktiv till hur den psykiatriska vården i vårt land måste organiseras om.
Några sista ord
Det förefaller vara nödvändigt att implementera ett annat synsätt än det biomedicinska, som uppenbarligen har misslyckats i sin strävan att reducera den psykiska ohälsan.
Fler behandlingsalternativ skulle då finnas och uppfattas som självklarheter. I samarbete med behandlaren kan den identifierade patienten själv välja metod. Förutsättningarna för skapandet av en god allians ökar väsentligt. Med större tillit till behandlaren och metoden kan symtom begripliggöras och oformulerade erfarenheter kan täckas av.
Särskilt om ömsintheten får en mer given plats i relationen.
Referenser
Bohman, G. (2022). "Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa?" Psykoterapi nr. 2, 2022.
Broberg, A. m fl (2006). Anknytningsteori. Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Natur och Kultur.
Carlberg, I. (2008) Pillret. Norstedts Förlag.
Dencker, M. (2020). Ordningslära. Vulkan.
DN. (2017). "Nya nationella riktlinjer för depression och ångest skulle ge sämre vård och kosta mer pengar".
Frances, A.. (2013). Saving Normal. Harper Collins Publishers.
Gøtzsche, P. C (2015). Dödlig psykiatri och organsierad förnekelse. Karneval Förlag.
Lindblom, J. (2023). Psykiatrins kris. Ett sociologiskt perspektiv. Studentlitteratur.
Margraf, J. (2009). Kosten und Nutzen der Psychotherpie. Heidelberg:Springer.
Resd, J. m fl (2005). Galenskapens Gåta. Dualis Förlag AB.
Seeberbger, A. (2015). Nästa år i Berlin. Svante Weylerw Bokförlag AB.
Socialstyrelsen. (2017). Nationella riktlinjer. Vård vid depression och ångestsyndrom. Stöd för styrning och ledning.
Stiernstedt, J. (2020). Den galna psykiatrin. Förlagshuset Siljans Måsar.
Tunström, G. (1991). Det sanna livet. Bonniers.
Whitaker, R. (2014). Pillerparadoxen. Karneval Förlag.
Wold, A. (2017). "Sluta skylla ppå hemmiljön". Fokus 30/3.