Det har nyligen publicerats nyheter – i etablerade medier – om adhd som manar till eftertanke. Socialstyrelsen presenterade siffror som visar att 70 procent av alla läkarbesök på BUP, angående barn mellan 10 och 17 år, rör utredning och behandling av adhd. Någon vecka senare sa Sveriges socialminister att det i princip går att köpa adhd-diagnoser av privata vårdgivare. Det låter inte som en vård baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. För den som vill veta vad som gått snett i den evidensbaserade vårdens adhd-praxis är Tomas Ljungbergs sista artikel i denna serie oumbärlig. Här sammanfattas det centrala innehållet i tidigare artiklar och han presenterar sina slutsatser. Adhd-narrativet i Sverige har en vetenskaplig fasad, vars anseende försvaras med näbbar och klor, men finns det egentligen något bakom?
I en serie artiklar här på Flytkraft har jag undersökt vilket stöd olika aktörer har för sina påståenden om adhd som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Deras gemensamma narrativ har varit att neuropsykiatri är medfött, livslångt och inte beror på psykosociala omständigheter. Vetenskapliga källor bakom deras påståenden efterfrågades. Denna sista del ger en återblick, sammanfattning och diskussion om vad dessa granskningar visat.
Dagens Nyheters så kallade kvalitetsjournalistik
Först ut var en granskning av Dagens Nyheter (DN). På sin hemsida beskriver de att de bedriver kvalitetsjournalistik, bland annat genom att källor ska redovisas tydligt och felaktigheter korrigeras. I de två artiklar jag granskade förekom faktafel och påståenden fördes fram som jag inte uppfattade som underbyggda med korrekta vetenskapliga källor. Jag mejlade respektive journalist och frågade efter källor. Den ena journalisten svarade endast med ett automatsvar med beskedet att hon inte svarar på mejl. Den andra journalisten svarade men svaret innehöll inga källor. Han lovade att återkomma med källor men har fortfarande inte gjort det – det har nu gått mer än ett år! I inget av fallen rättade DN de felaktiga påståendena.
Jag skrev då ett mejl till den mejladress som DN anger att man ska skriva till för att påtala felaktigheter. Detta mejl har DN inte bemödat sig om att besvara. Jag skrev då en insändare som ett öppet brev till DN med frågor om vad de menar med kvalitetsjournalistik – inte heller detta mejl har DN bekräftat att det kommit fram, än mindre publicerat och svarat på. Jag skrev slutligen till ansvarig utgivare – Peter Wolodarski – och frågade om han anser att ovan är bra exempel på att bedriva kvalitetsjournalistik. Han svarade med ett automatsvar att han inte har tid att svara på mejl.
Efter det att jag publicerade granskningen har DN fortsatt på samma sätt. I DN den 14:e november 2024 skrev Annika Carlsson en artikel om adhd. Under rubriken ”Fakta. Adhd” skrev hon att adhd betyder uppmärksamhetsstörning samt hyperaktivitetsstörning (min kursivering) och att begreppet "damp" tidigare användes istället för adhd. Som källor angav hon 1177 och Socialstyrelsen. Jag skrev ett mejl till henne och frågade om vetenskapliga källor till dessa påståenden. Mig veterligen finns detta ”samt” inte med i DSM eller i någon accepterad svensk översättning av adhd, och DAMP och adhd är två olika diagnoser som inte är samma sak. Hon svarade men lämnade inte några ytterligare källor. Hon skrev att hon kände sig ”trygg” med det hon skrivit i denna faktaruta och någon korrigering i DN infördes inte.
I DN den 23 december 2024 intervjuas chefredaktör Peter Wolodarski och rubriken på intervjun är ”Hotet mot pressfriheten viktigaste frågan”. I en jobbannons i DN den 9 januari 2025 skriver de ”För en upplyst värld” och ” DNerbjuder kvalitetsjournalistik i världsklass. Varje dag gör vi vårt yttersta för att förklara vår komplexa samtid och ge läsaren verktyg för att fatta välgrundade beslut.”
Utifrån vad min granskning visat är ju detta inget annat än rent hyckleri. Att man kommer undan med det beror på att ingen annan granskat dessa osanningar. Det DN i själva verket gjort och gör är att sprida rena felaktigheter om neuropsykiatri och adhd och har inte tagit sitt ansvar när felaktigheter påtalats. DN är alltså idag en stor spridare av rena felaktigheter om vad adhd och neuropsykiatri är, och man vägrar ett lyssna på kritik och rätta sina felaktigheter. Är det detta man menar med en ”upplyst värld” och att pressfrihet är den viktigaste frågan – att fritt få upplysa omvärlden med osanna påståenden? Intressant syn på pressfrihet. För mig är det exempel på faktaresistens.
Socialstyrelsen ska arbeta efter bästa möjliga kunskap – möjligen när det passar
Socialstyrelsen ska arbeta efter bästa möjliga kunskap, vilket de bland annat skriver om på sin hemsida – men inte när det gäller neuropsykiatri och adhd har det visat sig. Socialstyrelsen gick tidigt ut med att definiera det neuropsykiatriska paradigmet (ärftligt, biologiskt, livslångt och inte beroende av omgivningsförhållanden) och har sedan dess tvångsmässigt försvarat det. När jag och flera andra upprepade gånger påtalat att detta narrativ inte är vetenskapligt hållbart har de slagit ifrån sig kritiken så till den grad att de rensat i sitt diarium så att det inte längre ska gå att spåra att kritik funnits. Det hela blir lite paradoxalt när de å ena sidan anger att sjukvården ska följa det amerikanska DSM-systemet för diagnostiska begrepp men å andra sidan bortser ifrån att något som benämns neuropsykiatri inte ens finns med i DSM-systemet. Tron på ett neuropsykiatriskt narrativ är så starkt att Socialstyrelsen sätter sig över den officiella och godkända svenska översättningen av DSM-manualen (som är ”utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser”).
I Flytkraft (del 3) granskade jag en rapport från Socialstyrelsen där de skrev att: ”Adhd och autism är funktionsnedsättningar som påverkar den kognitiva förmågan”. Detta är inte vetenskapligt korrekt eftersom adhd enligt DSM-systemet är en ren symtomdiagnos. I vissa fall kan förändrade kognitiva förmågor ge upphov till symtom som är förenliga med diagnosen adhd, men adhd-symtom påverkar inte kognitiva förmågor så att detta resulterar i att adhd-symtomen uppkommer. Detta är ju vad många skulle kalla för ett cirkelresonemang och jag förstår inte alls hur Socialstyrelsen har tänkt här.
Jag skrev därför ett mejl till Socialstyrelsen och frågade om vetenskapliga källor som stöd för detta påstående. Socialstyrelsens medicinska sakkunniga höll med om att formuleringen var missvisande men att hon inte beretts möjlighet att granska texten innan den gick i tryck. En annan person vid Socialstyrelsen svarade lite senare och angav som ”källa” att samma felaktighet tidigare hade skrivits i en annan av deras rapporter. Det är ju så spridning av konspirationsteorier brukar gå till – man hänvisar till en annan källa där samma felaktighet skrivits, men alltså ingen originalkälla. När jag invände mot detta och ansåg att rapporten borde ändras så fick jag svar från ansvarig enhetschef – Sofie von Malortie – att rapporten inte skulle ändras. Trots att alltså både extern och intern expertis meddelat att påståendet inte är vetenskapligt korrekt bestämmer en enhetschef att rapporten inte ska korrigeras. ”Bästa möjliga kunskap”, nåja, vet inte riktigt hur de ska få ihop det på slutet…. Någon skulle nog benämna det för faktaresistens.
Socialstyrelsens nya riktlinjer om utredning och behandling av adhd är kanske bättre?
Socialstyrelsens nya riktlinjer för utredning och behandling av adhd kom förra året. Man rekommenderar där att misstänkt adhd skyndsamt ska utredas och om diagnos erhållits ska läkemedelsbehandling erbjudas. God kvalitet anser de är när så många som möjligt som erhållit en diagnos också börjar med läkemedel. Denna rekommendation späder ytterligare på den väldigt kraftiga ökning av läkemedelsbehandlade personer i Sverige och enligt Socialstyrelsens egna uppskattningar är det accepterat och rimligt att 15 procent av pojkar i skolåldern ska behandlas med adhd-läkemedel.
I en nylig rapport från Socialstyrelsen ”Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvården 2025 (Socialstyrelsen, 2025-1-9383) skriver man att vården blivit ännu mer ansträngd eftersom efterfrågan på vård för adhd har ökat så kraftigt (är de verkligen förvånade över att de blivit så?). De skriver vidare att cirka 70 procent av alla läkarbesök inom barn- och ungdomspsykiatrin i åldern 10–17 år nu är relaterade till adhd-diagnoser. Detta behöver man göra något åt. Och vad är det då Socialstyrelsen kommit fram till behöver göras?
Det Socialstyrelsen föreslår är sådant som att utveckla metoder för personalplanering, informationsinsatser, effektiviserad administration, sammanhållen vårdkedja och optimering av begränsade resurser. Allt detta så att vården bättre kan ta hand om de förväntade 15 procenten av unga pojkar som ska medicineras. Det lyfts inte fram att det kanske är läge att ompröva synen på adhd som varande en biologiskt orsakad funktionsnedsättning som ska behandlas med läkemedel. Socialstyrelsen kunde till exempel ha tagit hänsyn till vetenskapliga studier som visat att skolan kan ha en betydelsefull roll i ökningen av adhd eftersom det visats att det är de yngre barnen i klasserna som oftare erhåller diagnos. Att vara född tidigt på året borde inte vara en anledning till flerårig läkemedelsbehandling, det borde vara något för skolan att hantera, till exempel genom anpassad pedagogik.
Istället för att arbeta för minskad medicinering konstaterar Socialstyrelsen att det är färre barn i socialt utsatta områden som idag erhåller diagnos och medicinering. Genom den ovan föreslagna effektiviseringen menar de att ännu fler av dessa ska kunna nås, få diagnos och medicinering. Så de 15 procenten behandlade pojkarna ska inte bli färre, snarare ska än fler hittas, diagnostiseras och behandlas med läkemedel. Socialstyrelsen godtar inte att skolans utformning eller psykosocial utsatthet kan vara av betydelse för att adhd ska uppkomma. Problemen med adhd ska istället lösas med än mer diagnostisering och medicinering, och nu ska alltså även fler barn från psykosocialt utsatta områden bli föremål för utredning och behandling. De menar alltså att de 15 procenten måste ökas – i strid med vetenskaplig kunskap.
Skolan arbetar också på en vetenskaplig grund – kanske någon trodde
Enligt skollagen ska den svenska skolan arbeta på en vetenskaplig grund. Skolan styrs och övervakas av tre skolmyndigheter – Skolverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och Skolinspektionen. Det jag gjorde i några granskningar (del 4–7) var att undersöka vilka vetenskapliga källor dessa tre myndigheter har för de påståenden om neuropsykiatri och adhd som de för fram på sina respektive hemsidor och i sina rapporter. Jag tänkte här bara ta upp något av det jag själv tycker var mest intressant. Mönstret som jag beskriver var dock återkommande flera gånger.
Ingången var att jag konstaterade att vetenskapligt tveksamma eller rent av felaktiga påståenden gick att hitta på deras hemsidor och i deras rapporter. Jag plockade ut några illustrativa exempel och skrev till myndigheterna och bad om vetenskapliga källor för deras påståenden. Svaren jag fick innebar att de inte kunde eller ville ge vetenskapliga källor som stöd för sina påståenden. De hänvisade istället till att de följer politiska styrdokument och förordningar. Det är ju inte att arbeta på en vetenskaplig grund, som skolan ska göra enligt skollagen. Det är ju att vara politiserade och att följa politiska direktiv, vilket ju är något helt annat. Vad mina granskningar landade i var att två politiska promemorior stod i fokus för skolmyndigheternas arbete vad gäller neuropsykiatri, en från 2017 och en från 2020. Låt mig ta två exempel på hur detta visat sig i praktiken.
SPSM har ett omfattande informationsmaterial om adhd och neuropsykiatri på sin hemsida. Det man skrev var att neuropsykiatri var den svenska benämningen för det som i DSM-systemet kallas för ”Neurodevelopment disorders” (NDD). I denna grupp av funktionsavvikelser ingår adhd. Problemet var att när jag granskade hemsidan stämde deras beskrivningar av neuropsykiatri och adhd inte alls överens med beskrivningarna av NDD i DSM-5. Jag påtalade det och frågade varför inte beskrivningarna av NDD följs, om de nu anser att NDD är samma sak som de avser med sitt användande av begreppet neuropsykiatri. Denna fråga lämnades obesvarad och någon vetenskaplig källa bakom deras beskrivningar kunde eller ville de inte lämna. Det som de istället gjorde var att helt enkelt plocka bort skrivningen som angav att neuropsykiatri enligt dem var det samma som NDD i DSM-5.
Läser man promemorian från 2017 som SPSM hänvisar till som källa för hur de ska arbeta så framgår att (på sidan 14):
Diagnostiseringen av barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utgår antingen från Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), utfärdad av den amerikanska organisationen American Psychiatric Association, eller International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems, utfärdad av Världshälsoorganisationen (WHO). I denna promemoria används den femte versionen av DSM (DSM-5), som utkom i juni 2013, eftersom den har de senaste siffrorna med relevans för förekomsten av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. På originalspråk använder DSM-5 beteckningen ”Neurodevelopmental Disorders” och det inkluderar bl.a. ADHD, autismspektrumtillstånd och Tourettes syndrom.
I det politiska styrdokument som SPSM hänvisar till står alltså just detta, det vill säga att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är detsamma som NDD i DSM-5. Men detta har man inte följt på SPSM, och när det påtalas tar de helt enkelt bort denna koppling mellan neuropsykiatri och NDD. Det kan inte tolkas på annat sätt än att man genom att göra på det sättet inte följer ett av sina viktigaste politiska styrdokument. Kvar på hemsidan står därför nu en rad lösa beskrivningar om adhd och neuropsykiatri som inte på något rimligt sätt går att relatera till NDD, och därför inte är vetenskapligt underbyggda – med lite friare ord, alltså mer eller mindre pseudovetenskap som inte ens följer de politiska styrdokument som ska ligga till grund för den svenska skolans arbete. Är det att arbeta på en vetenskaplig grund?
Begreppet ”neuropsykiatriska svårigheter” införs – men ingen vet vad det är
Det andra talande exemplet från skolmyndigheternas hemsidor och i deras rapporter är begreppet ”neuropsykiatriska svårigheter”. Detta är ett begrepp som i promemoriorna från 2017 och 2020 är centralt, så pass att detta nya begrepp ska införas i examensordningarna för alla lärarutbildningar i Sverige. Promemoriorna anger att lärarna ska ges en fördjupad kunskap om just neuropsykiatriska svårigheter. Men vad är då neuropsykiatriska svårigheter och vad är det lärarna ska få fördjupad kunskap om?
Trots att jag arbetat som neurovetenskaplig forskare i mer än 50 år har jag faktiskt aldrig hört talas om vetenskaplig forskning om detta begrepp. Även i detta ärende skrev jag alltså till skolmyndigheterna för att få reda på vad detta är och på vilken vetenskaplig grund detta begrepp vilar. Precis som tidigare kunde eller ville SPSM och Skolinspektionen inte ge en enda vetenskaplig referens som stärker användandet av detta begrepp. Det enda man hänvisade till var de ovan nämnda promemoriorna. Läser man promemorian från 2017 förklarar man där att neuropsykiatriska svårigheter är utvecklingsrelaterade svårigheter som kan misstänkas ha en neuropsykiatrisk bakgrund, men som inte är så svåra att en neuropsykiatrisk diagnos kan ställas.
Denna så kallade definition väcker fler frågor än den besvarar. Vad är svårigheter som kan misstänkas ha en neuropsykiatrisk bakgrund? Vad är det för bakgrund man misstänker? Och hur visar man i så fall det vetenskapligt? Hur skiljer man svårigheter i skolan som uppstått på grund av till exempel omognad eller en svår familjesituation från svårigheter utifrån en ”neuropsykiatrisk bakgrund”? Och hur uttalade svårigheter ska en elev uppvisa för att det ska benämnas för just en neuropsykiatrisk svårighet? Hur drar man gränsen? På vilka grunder infördes överhuvudtaget detta nya begrepp?
Intressant är att i promemorian från 2017 finns en beskrivning av hur och varför detta begrepp infördes. Det som framkommer är att en professor Anders Gustavsson gavs i uppdrag att göra en utredning i fråga om viss specialpedagogisk kompetens i skolväsendet. Slutrapporten lämnades i juni 2014 och har givits beteckningen U2014/01259/SAM. Anders Gustavsson gjorde en enkät- och intervjuundersökning där det, enligt honom, framkom att ett stort behov fanns av ökad kompetens i skola och förskola i fråga om neuropsykiatriska svårigheter. Men närmare vad detta är, och vad lärarna faktiskt ska lära sig, framgår inte ur promemorian. Då ett så pass viktigt och helt nytt begrepp infördes i all lärarutbildning borde ett starkt vetenskapligt stöd finnas, i och med att skolans arbete enligt skollagen ska vila på en vetenskaplig grund. Så vilket vetenskapligt underlag byggde Gustavsson sina slutsatser på? För att kunna granska det så begärde jag ut denna utredning från Regeringskansliet.
Första svaret innebar att handlingen inte lämnades ut vilket är lite märkligt eftersom offentliga handlingar ska lämnas ut utan fördröjning. Jag överprövade beslutet och fick efter en tid beskedet att rapporten med ovan nummer inte kan lämnas ut eftersom den inte är diarieförd och just därför inte kan hittas, trots att den alltså fått ett diarienummer och hänvisas till i två andra viktiga promemorior. Detta innebär alltså att skolans alla lärare ska lära sig mer om neuropsykiatriska svårigheter men att ingen kan svara på vad detta egentligen är, hur det vetenskapligt ska definieras och hur det ska avgränsas. Man kan inte heller lämna någon vetenskaplig källa för begreppet och utredningen som låg bakom att begreppet överhuvudtaget har införts i svenska skolan har man lyckats ”trolla” bort på Regeringskansliet. Det är en verkligt solid vetenskaplig grund som den svenska skolan vilar på.
Sveriges Television sprider felaktigheter om adhd – och detta utan påföljd
Det är inte bara jag som gjort granskningar av vad som påståtts om neuropsykiatri och adhd i media. Bara för att ta ett exempel. I ett avsnitt av Fråga Doktorn i Sveriges Television under 2023 påstod en av de inbjudna gästerna att adhd orsakas till 80 procent av genetik och beror på för lågt dopamin i hjärnan (som alltså skulle vara orsakat av genetiken, vilket är vad som påstås inom det neuropsykiatriska narrativet). Socionom Lasse Mattila anmälde detta påstående till Granskningsnämnden eftersom något tillförlitligt vetenskapligt stöd för detta faktiskt inte finns – det är en av många obevisade påståenden om adhd som cirkulerar (alltså motsvarande en konspirationsteori om vad som orsakar adhd som är vitt spridd). Det som följde är intressant.
Ansvariga för programmet lämnade underlag till Granskningsnämnden för att visa att påståendena var korrekta. Utan att kontakta Lasse Mattila beslutade Granskningsnämnden utifrån inlämnade handlingar att SVT inte hade brutit mot regeln om att inte sprida osakliga felaktigheter. Bara det att när Lasse Mattila, efter att beslutet att fria programmet redan tagits, fick tillgång till de inlämnade handlingarna visade det sig att ingen av dessa gav stöd för påståendena om att adhd är ärftligt till 80 procent och orsakas av för lågt dopamin. Jag har granskat inlämnade underlag och de ger inte ett vetenskapligt hållbart stöd för något av detta. Det är i och för sig inte så konstigt för det finns helt enkelt inte något sådant vetenskapligt stöd. Trots detta friade alltså Granskningsnämnden programmet, och detta alltså utan att Lasse Mattila gavs möjlighet att bemöta eller kommentera inlämnade handlingar.
Beslutet överklagades av Lasse Mattila, dels på grund av att han inte gavs möjlighet att bemöta och kommentera inlämnade underlag innan beslut, dels på grund av att inlämnade underlag faktiskt inte gav stöd för påståendena i programmet. Beslutet på detta överklagande blev i princip det att Granskningsnämndens beslut inte kan överklagas och därför lämnades överklagandet utan åtgärd.
Så det vi lärt oss av detta är alltså att man i SVT i princip kan framföra vilket felaktigt påstående som helst om adhd, och kanske om vad som helst. Anmäls detta till Granskningsnämnden är det bara för den anmälda parten att lämna in någon form av underlag, vilket som helst vad det verkar, och ange att det ger stöd för det man påstod. Vetenskaplig kompetens att granska underlag verkar inte finnas och den som anmält inslaget ges inte möjlighet att kommentera, värdera eller bemöta det underlag som lämnats in innan beslut att fria programmet tas. Och beslutet går inte att överklaga. Så frågan är vad man törs lita på av det som presenteras i SVT, vetenskapligt korrekt behöver det inte vara. Konspirationsteorier kan spridas fritt utan påföljd.
En politiker ger sin in i leken – forskare som inte följer narrativet måste hängas ut
Det sista exemplet jag tänkte ta upp i denna artikelserie är också intressant och lärorikt för att ge en beskrivning av hela bilden. Jag deltog i ett radioprogram 2022 och blev intervjuad om min syn på adhd och om läkemedelsbehandling av adhd. En av de som lyssnade på programmet var en lokalpolitiker från Västra Götlandsregionen – Elias Ytterbrink. Han företrädde Miljöpartiet och var vid tillfället förtroendevald ordförande för patientnämnden. Han uppskattade inte alls det jag sa utan efter programmet skrev han några väl valda ord på sitt Twitter-konto. Det han skrev var:
När ni ska intervjua någon för att få ett vetenskapligt perspektiv på en diagnos kanske ni inte ska välja någon som inte ens tror att en etablerad diagnos finns. Vad tror ni att ni kommer få för svar från en sådan gök?
Kanske var det för att ytterligare förtydliga sig som han lite senare samma dag i ett nytt inlägg skrev:
Ja, om man intervjuar en forskare (inom ett annat område) som tror att diagnosen inte ens finns. Klart han kommer att tycka att det sker en övermedikalisering. Synd att ett så angeläget ämne med potential till nyanser förstörs av en foliehatt i inslaget.
I 5:e kapitlets första paragraf i brottsbalken står:
1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Jag blev kontaktad av programledningen efter programmet och fick sparade loggar av det Elias Ytterbrink skrivit. Min tolkning av lagen ovan innebär att Elias Ytterbrink på sitt Twitter-konto lämnar uppgifter som är ägnade att utsätta mig för andras missaktning. Dessutom hade han skrivit rena lögner om mig som forskare (jag har aldrig i något sammanhang påstått att adhd inte skulle finnas). Jag kontaktade Elias Ytterbrink och krävde att han skulle ta bort det han skrivit och istället på sitt konto framföra en ursäkt till mig över det han skrivit. Han vägrade.
Jag kontaktade honom igen och kontaktade dessutom den lokala ledningen för Miljöpartiet i Västra Götalandsregionen. Även ledningen för radioprogrammet kontaktade Elias om hans nedlåtande Twitter-kommentarer. Detta ledde så småningom till att han tog bort det han skrivit på sitt Twitter-konto men vägrade även fortsättningsvis att skriva en ursäkt för det han skrivit på sitt konto. Han gick dock till slut så långt att han skrev en personlig ursäkt direkt till mig, men alltså inte på sitt Twitter-konto. I sitt mejl till mig skrev han:
Jag har nu tagit bort tweetsen och vill be om ursäkt för mina hårda och felaktiga påståenden om dig. Det var onödigt och särskilt så eftersom det framstod som att jag gjorde uttalanden i min roll som sjukvårdspolitiker.
Den etablerade mediepolicyn är att en rättelse och ursäkt utan dröjsmål ska lämnas via samma mediekanal som det felaktiga påståendet framfördes i. Denna mediepolicy brydde sig alltså den miljöpartistiska politikern Elias Ytterbrink inte om att följa.
Jag kontaktade återigen den lokala ledningen i Göteborg om detta men fick till svar att Elias Ytterbrink skrivit det han gjort som privatperson och att de därför inte kunde tvinga honom till en ursäkt. Detta är märkligt då han själv skriver att det framstod som att han skrev det i sin roll som sjukvårdspolitiker, men det tyckte alltså inte den lokala ledningen. Jag kontaktade då Miljöpartiet centralt för att få ta del av deras policy och etiska riktlinjer för hur Miljöpartiets förtroendevalda ska bete sig på sociala medier. Jag skickade också med frågan om de ansåg att Elias Ytterbrink hade följt deras etiska riktlinjer. Jag fick aldrig några etiska riktlinjer skickade till mig, Miljöpartiet kanske inte har några? Jag fick inte heller besked om huruvida de ansåg att Elias Ytterbrink hade uppfört sig på ett sätt som är förenligt med deras intentioner och etiska riktlinjer (kanske beroende på att några sådana inte verkade finnas).
För att se var gränserna går så polisanmälde jag då Elias Ytterbrink för förtal. Anmälan lades ner utan åtgärd. Det vi här har lärt oss är alltså att en politiker (i alla fall en politiker som representerar Miljöpartiet) på sociala medier kan framföra rena lögner och förtalslika missaktningar om en forskare utan att partiets ledning tar avstånd och utan att det bedöms som förtal i lagens mening.
Man läser ju ibland om att politiker blir upprörda när de upplever att de förtalas och utsätts för lögnaktiga påståenden. Det är ju då lite förvånande att en politiker gör samma sak, och med lögner och förtalslika påstående missaktar en forskare på sociala medier. Att han gör så och att hans moderparti tar honom i försvar måste ju rimligen innebära att detta är accepterat att göra. Eller är det ok, just i detta fall, för att forskaren ifrågasätter det neuropsykiatriska narrativet? Hur som helst har det ju gått rätt långt när politiker hänger ut forskare som redogör för vetenskaplig kunskap genom att på sociala medier påstå att forskaren är en gök och foliehatt.
Så vad har vi lärt oss av denna artikelserie?
I media och från myndighetshåll pumpas vi med information om att adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Med detta menas att adhd till huvudsak är ärftligt (80 procent), är livslångt, ska behandlas med läkemedel och att psykosociala omständigheter inte är av betydelse för dess uppkomst. Detta är alltså det så kallade neuropsykiatriska narrativet som är officiellt accepterat i Sverige. Det påstås ibland att Joseph Goebbels, som var propagandaminister i Nazityskland, har sagt att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så börjar folk att tro på den. Även om Goebbels troligen inte sa det (som jag beskrev i avsnitt 1 i denna artikelserie) har senare forskning faktiskt visat att om man hör eller läser om ett (felaktigt) påstående tillräckligt många gånger så börjar man till slut tro på att det är sant. Problemet är bara att internationell forskning visat att de vetenskapliga grunderna för detta svenska neuropsykiatriska narrativ inte längre är hållbara. Det är till och med så att begreppet neuropsykiatri internationellt används på ett helt annat sätt än vad man gör i Sverige.
Jag är en av de forskare som anser att det svenska narrativet om neuropsykiatri är överspelat och att det helt enkelt inte finns vetenskapligt stöd för det. Det jag har gjort under en period är att kontakta medier och myndigheter för att få reda på vilka källor de lutar sig mot när de använder begreppet neuropsykiatri och förklarar att adhd är just ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Slående är att några vetenskapliga källor inte har kunnat redovisas. Istället har svar uteblivit, man har hänvisat till politiska styrdokument eller så har originalhandlingar städats undan så att de inte kunnat granskas. Det har även hänt att politiker träder in och genom förnedrande påståenden försöker sätta sig över vetenskapen och genom det ta udden av den vetenskapliga kritiken.
Det är faktiskt så som jag skrev i mitt första inlägg, att den som äger paradigmet också äger spelplanen där diskussioner kan föras. Det denna serie av granskningar klart har visat är att det neuropsykiatriska narrativet styr i sådan grad att en öppen diskussion om detta narrativ överhuvudtaget inte tillåts. Likväl är narrativet inte vetenskapligt underbyggt. Min egen övertygelse är att en öppen diskussion inte tillåts just för att det i så fall skulle visa sig att detta neuropsykiatriska korthus skulle falla som, just ett korthus. Det finns för många intressen investerade i detta korthus just nu som febrilt arbetar med för att försöka hålla det intakt, trots bättre vetande. Ett sätt är just att förhindra öppen diskussion, motverka den som kritiserar och fortsätta pumpa ut felaktigheter så att ännu inte övertygade ska börja tro på det.
Vad kan vi göra åt dagens situation?
Det sorgliga i allt detta är alla de individer som inte mår bra och som av samhället nu pekas ut och stigmatiseras av det neuropsykiatriska narrativet som påstår att de har ett fel i hjärnan som orsaken till att de inte mår bra. Samtidigt finns det internationell forskning som klart visar att det istället är förhållanden i samhället som orsakar just sådant lidande. Samhället borde ta sitt ansvar för att rätta till sådana missförhållanden istället för att försöka dämpa lidandet med läkemedel och anklaga individen för att hen har ett fel i hjärnan.
Det enda jag granskat i denna serie är adhd och neuropsykiatri. Vad är det som säger att motsvarande fenomen endast skulle vara begränsat till adhd? Vi läser om hur den psykiska ohälsan ökar, hur allt fler mår psykiskt dåligt, samtidigt som psykiatrin bågnar under den ökande belastningen och inte förmår att hantera denna ökande psykiska ohälsa.
Jag ser som en stor fara att det även inom andra områden av psykisk ohälsa finns motsvarande kunskapskorruption som jag visat i mina granskningar gäller för adhd. Teorier om psykisk ohälsa gällande andra diagnoser kanske på motsvarande sätt är styrda av helt andra krafter än vetenskapliga. Det gäller kanske att inse att de narrativ som idag försvaras inte är ändamålsenliga för att förstå, förebygga och behandla den psykiska ohälsa som idag är i så kraftig ökning. Det är då inte så konstigt att vi inte lyckats skapa en bättre vård för psykisk ohälsa än vad vi idag har.
För att åstadkomma detta behöver spelplanen öppnas upp, en fri diskussion tillåtas och existerande narrativ om psykisk ohälsa i grunden förändras.