I denna andra del i artikelserien granskar Tomas Ljungberg DN:s rapportering om ADHD. Gäller deras påstådda kvalitetsjournalistik även neuropsykiatri? Eller kan de i denna fråga förmedla myter och föreställningar som inte har stöd i vetenskap? Har de källor för vad de påstår och tar de ansvar för eventuella fel i sina artiklar? Ljungberg är legitimerad läkare och docent i farmakologi vid Karolinska institutet. Hans texter kommer att publiceras på Flytkraft ungefär en gång i månaden.
Som beskrivits tidigare i denna artikelserie har begrepp såsom konspirationsteori, desinformation och fake newsdiskuterats mycket under senare tid. Fenomenen anses vara ett hot mot det fria och demokratiska samhället. Som motkraft mot desinformation och fake news har förts fram att det som publiceras i media behöver styrkas av oberoende källor så att läsare själva kan avgöra om det som skrivits är korrekt eller inte.
På DN:s hemsida kan man läsa att det man publicerar ska vara sant, präglat av kvalitet och trovärdighet och bygga på säkra källor. Fakta ska vara dubbelkontrollerade och bekräftade från flera håll och källhänvisningar ska vara tydliga. Forskning som DN skriver om ska vila på en stabil grund. Om man som läsare av DN trots allt upptäcker ett misstag eller en felaktighet finns en speciell mejladress (ratta@dn.se) dit man kan vända sig för att påtala misstaget eller felaktigheten. Allt detta låter ju väldigt förtroendeingivande. Men hur fungerar det i praktiken?
Jag har under en tid granskat artiklar i DN som innehåller beskrivningar av antingen ”neuropsykiatri” (alternativt ”neuropsykiatriska funktionsnedsättningar”) eller ”ADHD”. Att jag gjort det beror på att i allmänhet beskrivs ADHD i media som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i betydelsen att ärftlighet är den huvudsakliga orsaksfaktorn och att därigenom ADHD orsakas av en biologisk (”neurologisk”) funktionsavvikelse i hjärnan. I och med att ärftlighet enligt neuropsykiatrin anges vara den huvudsakliga orsaksfaktorn blir också tillståndet livslångt samtidigt som uppväxt och psykosociala förhållanden anses oviktiga för dess uppkomst. Den rekommenderade behandlingen mot denna påstådda biologiska felfunktion i hjärnan anses vara läkemedel (som då anses återställa den biologiska felfunktionen i hjärnan).
Denna renodlade neuropsykiatriska syn på ADHD kan ses som det officiellt accepterade svenska narrativet för att förklara och förstå ADHD. Problemet med detta svenska narrativ är dock att internationell forskning inte längre ger stöd för det. Om DN anser sig bedriva kvalitetsjournalistik och ska kunna belägga det som de skriver med säkra och trovärdiga källor kan det vara av intresse att granska vilka vetenskapliga källor DN har använt när de fortsätter att beskriva ADHD som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Två exempel används här för att belysa hur de gör detta.
Lisa Magnusson om neuropsykiatriska funktionshinder
DN:s ledarskribent Lisa Magnusson skrev den 4/12-23 en artikel med rubriken ”Vad gäller gängkriminalitet kommer varningstecknen redan i förskolan”. I artikeln använde hon begreppet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på ett sätt som inte stämmer överens med det sedvanliga sättet att använda detta begrepp. Hon beskrev det nämligen som att intellektuell funktionsnedsättning skulle vara något annat än neuropsykiatri. Det sedvanliga sättet i Sverige (enligt det svenska narrativet) är att använda begreppet neuropsykiatri som varande likställt med kategorin av funktionsnedsättningar som ingår i gruppen ”NeuroDevelopmental Disorders” (NDD) i DSM-5. Den officiella svenska översättning för denna grupp av funktionsnedsättningar är ”Utvecklingsrelaterade funktionsavvikelser”. I vilket fall, intellektuell funktionsnedsättning ingår i den grupp av funktionsnedsättningar som benämns NDD i DSM-5, alltså tvärt emot det Lisa Magnusson skrev.
För att få reda på vilka vetenskapliga källor Lisa Magnusson utgick ifrån när hon inte räknade in intellektuell funktionsnedsättning i gruppen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skrev jag ett mejl till henne och önskade en närmare förklaring till hur hon definierade detta begrepp samt en vetenskaplig källa som stöd för hur hon definierade och använde begreppet.
Jag fick ett automatgenererat mejl till svar där det stod att hon inte hade tid att svara på några frågor. Inga källor redovisades och det tveksamma eller till och med felaktiga påståendet hon förde fram i tidningen står därför kvar utan att ha rättats.
Kristoffer Örstadius skriver om "fakta" i ADHD-frågan
En lite längre artikel publicerades den 27/11 2023 med rubriken ”Fakta i frågan: Har vi en adhd-epidemin i Sverige?”. Artikeln skrevs av Kristoffer Örstadius och i artikeln framförde han några påståenden om ADHD vars vetenskapliga korrekthet kan ifrågasättas. I enlighet med DN:s högt ställda krav på kvalitetsjournalistik bör sådana påståenden vara dubbelkontrollerade och kunna beläggas med säkra källor.
Det han visade i sin artikel var bland annat att barn födda sent på året oftare har ADHD-diagnos än sina äldre klasskamrater. Detta har flera andra påvisat tidigare, det är inget nytt men i sig väldigt intressant. Men som en förklaring till denna observation skrev han att; ”Adhd-drag kan knappast vara vanligare bland decemberbarn. En hypotes kan vara att beteende som helt enkelt beror på omognad felaktigt tolkas som bestående (av) adhd-drag”. Källor till dessa påståenden är viktiga att redovisa eftersom den internationella forskningen visat att just omognad i en skolsituation leder till ökade svårigheter med koncentration och ökad rastlöshet och aktivitet, det vill säga med ökade ADHD-symtom. Detta innebär alltså precis det motsatta mot det som Kristoffer Örstadius påstår – ”adhd-drag” är faktiskt vanligare bland decemberbarn och det är korrekt att tolka dessa som just ”adhd-drag”. Källor för detta påstående av Örstadius är särskilt viktiga med tanke på den anspråksfulla rubriken på artikeln ”Fakta i frågan”.
För att få reda på vilka källor Örstadius utgått ifrån när han påstår det han gör skrev jag ett mejl till honom och frågade om varför adhd-drag inte kan vara vanligare bland decemberbarn och bad om en vetenskaplig källa som stöd för detta påstående. Jag frågade också om varför omognad inte kan ge upphov till adhd-drag, och en vetenskaplig källa som stöd för detta påstående.
Han skrev vidare i artikeln att; ”…ökningen av antalet adhd-diagnoser i befolkningen förklaras av ökad diagnosticering snarare än ökningen i förekomsten av adhd-besvär”. Detta har varit en mycket omtvistad fråga inom forskarsamhället och hur man besvarat denna fråga har helt berott på vilka vetenskapliga källor man hänvisat till. En ståndpunkt som har förts fram är att frågan inte säkert går att besvara eftersom vetenskapliga undersökningar som har studerat just detta inte finns. För att veta vilka källor Kristoffer Örstadius utgick ifrån när han framförde denna slutsats i artikeln frågade jag honom också om källor för detta.
I artikeln skrev han också att: ”adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning”. Här bad jag honom förtydliga vad han menade med ”en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning” och även att få ta del av hans vetenskapligt accepterade källa för hans definition av detta begrepp.
Kristoffer Örstadius svarar faktiskt på mitt mejl och skriver: ”Jag har av tidsskäl svårt att i detalj hinna svara på dina frågor. Givetvis har flera experter inom området faktagranskat min artikel inför publiceringen.” Inte heller han anser sig alltså ha tid att presentera vetenskapliga källor för sina påståenden. Att ”experter” har granskat artikeln är något helt annat än att ge vetenskapliga källor för det som påstås. Hur vet man ens att det är experter på ADHD som har granskat artikeln innan den publicerades? Det enda DN uppger är att det är två nationalekonomer, Lena Hensvik och Lars Calmfors, som har fått i uppdrag att läsa och granska artikeln. Mig veterligen är dessa nationalekonomer, och hur duktiga de än är inom sitt specialområde, inte kända för att vara experter inom området ADHD. Och om de var det så borde de enkelt kunna hjälpa Örstadius att plocka fram relevanta vetenskapliga källor och redovisa dem för mig, men icke.
Jag skriver tillbaka till Kristoffer Örstadius och förklarar att jag inte är nöjd med hans svar utan önskar vetenskapliga källor för hans påståenden. Han svarar igen att han inte har tid just nu men att han: ”återkommer inom kort när jag har mer tid över”. Detta mejl var daterat den 5 december 2023, efter det blev det helt tyst och jag har än idag (juni 2024) inte hört något mer från honom, än mindre fått mig redovisat några vetenskapliga källor för hans tvivelaktiga/felaktiga påståenden som än idag står kvar orättade på DN:s hemsida.
Hur fungerar DN:s egen tjänst (ratta@dn.se) om man anmäler felaktigheter?
Om man som läsare upptäcker ett misstag eller en felaktighet har DN en speciell mejladress (ratta@dn.se) dit man kan vända sig för att påtala misstaget eller felaktigheten. Man skriver på sin hemsida att: ”Har vi gjort fel ska det rättas skyndsamt, på ett tydligt och ärligt sätt.” När jag inte fick svar från Kristoffer Örstadius på mina frågor om vetenskapliga källor, och tiden började gå, skrev jag till denna mejladress och anmälde att vetenskapliga felaktigheter hade skrivits i artikeln och att vetenskapliga källor inte redovisats. Jag frågade också om hur länge man ska behöva vänta när man frågar en journalist som skrivit i DN efter hans eller hennes vetenskapliga källor och att felaktigheter blir rättade, det vill säga vad menar DN med att fel ska ”rättas skyndsamt”.
Detta mejl till DN har ännu inte besvarats, inte ens med ett automatgenererat svarsmejl om att de mottagit mitt mejl. Och när det nu gått 6 månader sen jag skrev mitt mejl så undrar man vad DN menar med ”skyndsamt”?
Vilket ansvar tar den ansvarige utgivaren?
Till syvende och sist är det den ansvarige utgivaren som har det slutgiltiga ansvaret för att det som skrivs i en tidning är korrekt och sanningsenligt och att journalister följer riktlinjer och policys. När jag inte fick något svar från varken berörd journalist eller DN:s mejltjänst dit man kan vända sig för att påtala felaktigheter skrev jag ett mejl direkt till DN:s ansvarige utgivare – Peter Wolodarski – och redogjorde för vad som hänt och ställde också frågor om vad som egentligen gäller för DN:s så kallade kvalitetsjournalistik och hur man ska göra för att få tag på källor till det som påstås i tidningen när journalister själva inte svarar och DN:s egen tjänst för rättelser inte fungerar. Jag frågade honom också om uppgiven tidsbrist är ett giltigt skäl att frångå DN:s policy om kvalitetsjournalistik. Hör och häpna, han svarar via ett automatgenererat svarsmejl att han inte har tid att svara på frågor.
Ett öppet brev till DN:s insändarsida
Ofta läser man på DN:s insändarsida att personer skriver så kallade öppna brev, riktade exempelvis till politiker eller andra beslutsfattare, med frågor som man önskar få belysta och besvarade i en offentlig debatt. Breven brukar leda till att den som får det öppna brevet faktiskt svarar och frågan börjar diskuteras. Då ingen haft tid på DN att svara på frågor om källor och kvalitetsjournalistik skrev jag en insändare formulerad som öppet brev till DN:s insändarsida. Jag redogjorde för det som hänt – alltså det jag beskrivit ovan – och frågade ansvariga på DN om de anser att det som hänt är att bedriva kvalitetsjournalistik. Jag frågade vidare om DN:s medarbetare kan sägas ha följt DN:s egen policy om kvalitetsjournalistik.
Anledningen till att jag skrev en sådan insändare är ju att DN i flera artiklar spridit det felaktiga svenska narrativet om ADHD som varande en genetiskt och biologiskt orsakad felfunktion i hjärnan till allmänheten, utan att kunna presentera källor för det som påstås och utan att vilja rätta sig när felaktigheter påvisas. Detta borde faktiskt diskuteras offentligt så att DN kan ges möjlighet att presentera sin syn på saken.
Det är väl ingen som blir förvånad vid det här laget – detta mejl har DN överhuvudtaget inte brytt sig om att svara på. Man har inte heller tagit in insändaren i tidningen och låtit ansvariga svara på mina frågor och redogöra för läsarna om detta är ett bra exempel på kvalitetsjournalistik.
Vem äger narrativet?
Det som den här granskningen har visat är alltså, att en journalist på DN i princip kan skriva vilket felaktigt påstående som helst i tidningen. När källor för felaktiga påståenden efterfrågas skyller man antingen på tidsbrist eller så bryr man sig överhuvudtaget inte om att svara. Det finns ingen ansvarig att nå och DN stänger alla dörrar för en diskussion om hur deras så kallade kvalitetsjournalistik fungerar. Det är detta fenomen som jag beskrev i min inledande artikel om att ”äga narrativet”. Den som äger narrativet äger också spelplanen och i DN:s fall så äger man spelplanen så till vida att man varken redovisar källor, rättar fel eller är beredda att diskutera det man skrivit och gjort. Man skärmar alltså helt av den egna mediasfären från allt sådant som visar att det man kallar för kvalitetsjournalistik i själva verket bara är en kuliss och fasad, och vägrar att diskutera detta förhållande. I den självstyrda mediasfären tillåter man sig att skriva rena felaktigheter, man sprider desinformation, man underlåter att redovisa källor och man svarar varken på frågor eller tillåter en öppen diskussion om det som framförts i tidningen. Utåt hävdar man att man bedriver kvalitetsjournalistik.
Att detta överhuvudtaget är möjligt är för att det inte finns någon instans, granskande myndighet eller liknande dit man kan vända sig för att anmäla sådant som beskrivits ovan. Den enda instans som finns är Mediaombudsmannen, men där hanteras bara frågor som gäller om enskild individ drabbats av publicitetsskada, till exempel genom att ha blivit utpekad med namn och bild. Om en tidning sprider desinformation och falska påståenden om sakfrågor finns det ingen instans dit man kan vända sig för att få detta belyst och granskat. Det är ansvarige utgivares uppgift att stå för en sådan kontroll men detta fallerar ju totalt när ansvarige utgivare, tillsammans med alla andra nivåer inom tidningen, överhuvudtaget inte bryr sig om att följa sina egna riktlinjer och policys och värna om saklighet och faktakunskap. Det är alltså genom sådana mekanismer som allmänhetens uppfattning av ADHD har formats i Sverige.
Är hyckleriet på DN generellt eller gäller det bara neuropsykiatri och ADHD?
Som slutgiltig grädde på moset fick jag som prenumerant på DN ett mejl skickat till mig den 3 maj 2024 – på pressfrihetens dag – ungefär när jag började skriva på denna artikel. Mejlet inleddes med: ”Varje läsare bidrar till det fria ordets kraft” och det fortsatte med: ”Tack för att du stöder fri journalistik”. Man kunde längre ner i mejlet läsa att DN tackar mig som prenumerant för att jag: ”är med och gör det möjligt för oss att fortsätta satsa på kvalitetsjournalistik som är nödvändig för demokratin”. Man avslutar med att skriva: ”På Dagens Nyheter sammanfattar vi det genom att säga att vi verkar för en upplyst värld. Genom att sätta ljus på verkligheten lyser vi upp den. Och genom att prenumerera på DN är du med och hjälper oss att fortsätta den viktiga rapporteringen, och stöttar fri press”.
Först kör man över mig som prenumerant och läsare genom att nonchalera sina egna regler för kvalitetsjournalistik, genom att inte redovisa källor för påståenden som framförs, genom att inte rätta felaktigheter som skrivits i tidningen och genom att inte svara på frågor och mejl. Okritiskt presenterar man till allmänheten det svenska narrativet om ADHD som varande ett biologiskt orsakat så kallat neuropsykiatriskt funktionshinder utan att på något som helst sätt styrka det som framförs. Samtidigt visar man upp en fasad om hur viktig DN är för demokratin och det fria ordet och att man verkar för en upplyst värld. Hyckleriet är ju totalt.
Resultatet av denna granskning är att DN inte alls verkar bry sig om att det som skrivs i tidningen är korrekt och sanningsenligt. Jag har bara granskat ett litet område, vem vet hur det ser ut inom andra sakområden? Jag kan inte längre lita på att det som skrivs i DN är korrekt. Vem vet hur många felaktigheter som läsare har försökt få DN att rätta utan att komma fram med sina kommentarer.
Eller är det endast är det svenska narrativet för neuropsykiatri och ADHD som inte får ifrågasättas och diskuteras? Endast ansvariga på DN vet svaret, men de har inte tid att svara för de är helt upptagna med att bedriva kvalitetsjournalistik.