Delar av Psyk 22 beskriver förhållanden inom naturvetenskapliga kunskapsfält. Jag gör inte anspråk på att ha tillräckliga fackkunskaper inom dessa områden. Men genom kunskaper om psyket har jag märkt att jag får ingångar in i naturvetenskapen. Jag har gått in i dem och följt ett rotsystem långt ned i psyket, in i kroppen och in i medicinsk vetenskap. Analysen av hur kunskapssökandet bör se ut nere i naturvetenskapens jordmån överlåter jag åt andra. Men vissa slutsatser anser jag att man kan dra utifrån hur psykets rötter ser ut.
Ett exempel är genetiken. För att beräkna relationen mellan genetikens respektive miljöns påverkan på människans psyke – det som brukar sammanfattas genom frågan om arv och miljö – krävs antaganden om livet. Tyvärr tycks dessa antaganden ha formulerats av personer utan djupare kunskap om psyket. Det gör att genetikernas beräkningar färgas av okunskap om relationer och av en övertro på allmängiltigheten i deras egna teorier. Detsamma gäller läkemedelsbehandling av psykiatrisk problematik. Dess vetenskaplighet bygger på att man ser kortsiktig symtomreduktion som vårdens huvudsakliga syfte. Tyvärr är det ett antagande som stämmer dåligt med hur psyket fungerar och hur psykiskt lidande och läkemedel fungerar över tid.
Allra längst in i kroppen kommer jag i boken Minneslära. Den boken handlar om minnen och hur de bearbetas, samt hur minnena blir till delar av vårt psyke och av vår kropp. Innehållet i boken skulle kunna sammanfattas med orden: ”När psyket ger upp tar kroppen över”. Jag påstår att vi människor med stor sannolikt fungerar så. Jag påstår även att psykets misslyckade lösningsförsök på sikt kan leda till att andra av kroppens system tar över problemlösningen. Tyvärr kan följden bli allvarliga sjukdomstillstånd såsom autoimmuna reaktioner. Jag lägger fram hypoteser om hur den processen kan se ut. Men att pröva hypoteserna överlåter jag åt framtidens naturvetare.
Naturvetenskapen är en fantastisk och fascinerande värld. Inom den finns metoder att nå kunskap som är exakt och som lett till stora upptäckter. Dock finns begränsningar och problem. Ett problem som uppstår är att detaljerade naturvetenskapliga fakta inte nödvändigtvis är relevanta i sig. Ofta behöver de kopplas samman med en övergripande föreställning om hur världen hänger samman. Den här processen – från fakta till användbar kunskap – kan vara mer eller minde färgad av ideologi.
I Psyk 22 framförs tankar om att psykologiska förståelsemodeller ibland bör integreras i de medicinska. Det gäller inte bara psykiatrin utan även vården av patienter som lider av autoimmuna sjukdomar. En djupare kunskap om psykologi skulle till exempel även gynna alla allmänläkare och specialister som möter patienter med ett kroppsligt lidande som är svårt att finna orsak till.
