Även om vissa genetiska extremister förnekar det så kommer man inte ifrån att vi föräldrar är ansvariga för våra barns psykiska utveckling. Vårt ansvar kan beskrivas som att vi har det huvudsakliga ansvaret för vilket familjeklimat som uppstår i familjen, oavsett vilka medfödda styrkor och svagheter våra barn har. Själv anser jag att man kan sammanfatta det här i frågan om hur vi föräldrar förhåller oss till våra egna och andras gränser.
För att illustrera gränsfrågan kan vi gå igenom en extremt förkortad och förenklad historieskrivning. Under tidigt 1900-tal var det genomsnittliga föräldraskapet auktoritärt. Föräldrarnas förhållningssätt till gränser var att de själva hade rätt att kränka sina barns gränser men absolut inte tvärtom. Under 1960 och 1970-talen gjorde föräldrar uppror mot denna syn på föräldraskap och betonade vikten av att både barn och föräldrar skulle vara fria, och inte styras av auktoriteter. Ur gränsperspektiv kan man säga att gränserna mellan föräldrar och barn var ganska otydliga. Under början av 2000-talet betonas istället vikten av att respektera barnens behov och deras subjektiva tillstånd. Om man vill vara lite raljant kan man säga att gränserna under denna tid är omvända mot hur de såg ut under den auktoritära eran – barnen får kränka sina föräldrars gränser men absolut inte tvärtom. Det här gäller självfallet inte alla familjer under 2000-talets början. Även om det inte är socialt accepterat så har föräldrar fortfarande nästan en oinskränkt makt att kränka sina barn.
Av Gränslära kan man dra slutsatsen att det uppstått en specifik brist i många av vår tids uppväxtmiljöer. När vuxenvärlden anpassar sig för mycket efter barns subjektiva tillstånd så finns en risk att de samtidigt sänker sin förväntan på barnens förmåga att utvecklas. Bristen består i att barnen inte i tillräcklig utsträckning tvingas lära sig att acceptera att vissa delar av världen är oföränderliga och nödvändiga att anpassa sig efter. Målet i det goda föräldraskapet kan varken vara bestraffning, barns totala frihet eller gränslös kärlek. Målet måste vara att ge barn en envis känslomässig närhet och samtidigt lika envist stå fast vid rutiner och ställa rimliga krav på barnen. På så vis skapas ett fungerande familjeklimat. Det här låter lättare än det är. Många föräldrar har gått vilse i sin vilja att bemöta sina barn i deras känslolägen, viljor och brister. Dessa föräldrar behöver hjälp att förstå var de gått fel. Och eftersom föräldrar vet att de har ansvar för vilken miljö deras barn växer upp i kan de känna skuld då barnen mår dåligt. Vissa föräldrar förtärs av denna skuld och andra förnekar den.
I vår tid möts familjer som söker hjälp för psykiskt lidande och beteendeproblem av en barn-och ungdomspsykiatri som omformulerar barnens lidande till medicinska diagnoser. De allra flesta professionella har inte tillräcklig utbildning i familjeterapi för att se hur symtomen vuxit fram genom familjesystemet. När svårigheterna görs om till en diagnos adresseras inte föräldrarnas skuldkänslor i tillräcklig utsträckning. Varken de överdrivna skuldkänslorna, de förnekade eller de rimliga. Istället för att erbjuda en familjeterapi i vilken man reder ut hur familjens vanor, roller och relationsmönster uppstått ger man föräldrar råd om hur de ska förhålla sig till ett ”sjukt” barn.
För de flesta familjeterapeuter är detta en skrämmande verklighetsbeskrivning. Allt fokus hamnar på barnens svårigheter. Barnet blir syndabock. Föräldrarna, i sin tur, får varken tillräckligt utrymme att tala om sina egna brister och svårigheter, om familjens destruktiva mönster och roller, eller om sitt eget ansvar och sina egna skuldkänslor. Ofta är det de vuxna som behöver hjälp, för att kunna vara de föräldrar de vill vara.
