Brister i det medicinska paradigmets kliniska praktik
Den medicinska psykiatrins "karta" stämmer dåligt med "verkligheten". Länge har man valt att ändå styra utvecklingen med hjälp av kartan. Inom dagens kliniska praktik finns många exempel på negativa konsekvenser av den strategin.Texten fortsätter nedan..
I den medicinska modellen för vård av psykiskt lidande är det tydligt vad som definierar en god (evidensbaserad) vård: vårdens insatser utgår ifrån patientens diagnos och behandlingen ska under en avgränsad tid minska patientens symtom.
Centralt för vården blir därför att mäta symtom och att diagnosticera patienter. För att varje patientgrupp ska få den bästa vården skapas specialistmottagningar. Den som har ADHD ska möta specialister på ADHD och den som har en ätstörning ska möta specialister på ätstörningar. Enligt den ordningen spelar det ingen roll vad som orsakat lidandet. En depression är en depression oavsett om den grundar sig i långvarig sorg, i relationsproblem eller i ett inaktivt liv. Därför ska den deprimerade placeras i en vårdprocess som innehåller evidensbaserad depressionsbehandling.
Det låter så bra på pappret. Precis som det kan låta bra att dela upp en kontinent genom att dra linjer med linjal på en karta. Problemet är att människor inte fungerar exakt så statiskt som de diagnosbaserade vårdprocesserna förutsätter. Framförallt kan det vara så att en människa uppfyller kriterierna för flera diagnoser. Den evidensbaserade vården kallar det "samsjuklighet".
Det ställer till problem. Viken vård ska patienten få om hen lider av missbruk, ADHD och en ätstörning samtidigt? Då kan det bli strider om vem som ska ansvara för behandlingen och risken finns att ingen tar ansvar för att patienten ska få vård. Om det dessutom är så att denna person är en tonåring och att hen lever i en konfliktfylld hemmiljö så kompliceras situationen ytterligare. För varken ätstörningsmottagningen eller ADHD-mottagningen är specialiserad på familjekonflikter. Då behöver socialtjänstens familjebehandlare kopplas in. Och vad händer om ungdomen börjar skada sig själv eller stannar hemma från skolan? Ska ytterligare diagnoser ställas och ska ytterligare specialistmottagningar blandas in i behandlingen?
Ett annat problem med en specialiserad och diagnosbaserad vård är hur de ska hantera det faktum att patienternas lidande ofta har en koppling till missförhållanden i det liv hen lever. De evidensbaserade vårdprocesserna har nämligen lett till att vårdorganisationerna har sorterat bort personal som är specialiserade på att förstå hur patienters historia, sammanhang och relationer kan leda till psykiskt lidande. Eftersom utredningarna är så inriktade på att mäta individers symtom riskerar vården att missa centrala aspekter av patientens liv – såsom relationsproblem, trauma eller en ohanterlig livssituation.
I den förenklade människosyn som de diagnosbaserade vårdprocesserna ger uttryck för finns endast ett fåtal lösningar att erbjuda – främst en evidensbaserad symtomlindring i form av läkemedelsbehandling eller KBT. Om detta inte lyckas antas att patientens svårigheter och lidande beror på en neuropsykiatrisk problematik.
Sammanfattningsvis är problemet med den rent medicinska modellen att den fragmentiserar människor och att den inte förstår patienter utifrån de sammanhang i vilka de lever. Det här förenklade synsättet bygger på att man ger sken av att kunna definiera gränsen mellan friskt och sjukt. Det gör att man i evidensens namn håller samtal om allmänmänskliga frågor om relationer, skuld, skam samt små och stora trauman och rädslan för att förlora sina närmaste borta från den psykiatriska vården.
Snabblänkar till delarna:
