I våras blev jag kontaktad av psykologen och psykoterapeuten Bengt Hedberg. Han hade läst en text jag skrivit och blivit nyfiken, ville läsa mer. Han köpte trilogin Psyk 22 och snart hade han läst alla tre böcker.
Parallellt med det har han och jag haft en dialog om en essä han arbetat med länge. Han har läst författare som till exempel Robert Whitaker, Ingrid Carlberg, Peter C. Gøtzsche, Jonas Lindblom och... ja, Markus Dencker. Bengt uttryckte en frustration över att etablerade journalister och traditionella medier inte snappat upp det här psykiatriskeptiska perspektivet. Knappt alls, trots att det är så angeläget.
Bengt har i essän strävat efter att sammanfatta kritiken som ovan nämnda författare för fram. Han ville att essän skulle publiceras i en tidning med stor läsekrets, för att kompensera för journalisternas oförmåga att fånga ämnet. Ett bredare offentligt samtal måste ju inledas om dessa frågor.
Efter att han fått nej från flera tidningar bestämde sig Bengt, tillsammans med mig, att ta saken i egna händer. Inom kort kommer därför Hedbergs essä – Utan ömsinthet ökar risken för att brister blir till psykiatriska diagnoser – att publiceras här på Flytkraft.
Började skriva som 70-åring
Hedberg har berättat att han började skriva som 70-åring. År 2013 kom han ut med en bok för att sammanfatta sina lärdomar från 40 år som psykoterapeut, handledare och lärare. Boken har den träffsäkra titeln: Vad har du varit med om?
I boken finns en kärna som liknar både den i Ramverket för Makt Hot och Mening (RMHM) och den i Psyk 22. Titeln på Hedbergs bok är till exempel identisk med den fråga som RMHM menar att alla personer med psykiskt lidande bör mötas med – "vad har du varit med om?". På många sätt föregår Hedberg vissa böcker han nu inspirerats av. Liksom i RMHM och Psyk 22 finns till exempel en kritik av det som han kallar "Den diagnostiska kulturen" och ett kapitel i hans bok heter "Att följa minnets tråd bakåt".
Skam och skamlöshet
Förutom en grundläggande psykodynamisk hållning utgår Hedberg ifrån affektteori och anknytningsteori. I bokens centrum pulserar dock skammen. Och skamlösheten.
Oavsett om ett barn genomgår en positiv eller destruktiv utveckling i sitt vuxenblivande så är skammen central. Annorlunda formulerat är föräldrarnas huvudsakliga uppgift att lindra sina barns skamkänslor. På så vis kan barn skämmas lagom mycket under tidiga år. Då lärs barnet att hantera denna svåra allmänmänskliga affekt. På sikt hjälper det barnet att stå ut, dels med svåra känslor, dels med insikten att hen inte är perfekt.
När barn istället växer upp med skamlösa föräldrar, som Hedberg uttrycker det, så blir barnens skamkänslor överväldigande. Bokens centrala ämne är barn som far illa av dessa skamlösa föräldrar – om hur vanvård och övergrepp leder till att barn inte tränas långsamt i att hantera det svåra. Istället blir skammen något som stannar kvar i dem. Den skam deras skamlösa föräldrar inte kan bära placeras nämligen i barnet. Den färgar barnets självbild och identitet. När det sker skäms barnet för sig själv. Och på det byggs en person med brister och skörhet som måste skydda sig från den skam som hotar att bli överväldigande.
Marilyn Monroe, Franz Kafka och Anders Behring Breivik
För att gestalta hur barn till skamlösa föräldrar formas har Hedberg i boken skrivit gestaltningar och analyser av tre kända livsöden - Marilyn Monroe, Franz Kafka och Anders Behring Breivik.
Det är en omaka trio men de har – enligt Hedberg – det gemensamt att de formats av en överväldigande skam, som orsakats av hur deras skamlösa föräldrar förhöll sig till dem. Monroe löste sina barndoms trauman genom att behaga hela världen. Hur mycket bekräftelse hon än fick i offentligheten drevs hon av allt mer destruktiva krafter i det privata. Kafka skyddade sig istället från att överväldigas av skam genom att göra sig osynlig och delvis ersätta det verkliga livet med de fantasivärldar som senare skulle bli stor litteratur. Breivik tycks ha skyddat sig från skammen genom att rikta sitt hat utåt, på ett sätt som fått oerhörda konsekvenser för många människor men även för hela det norska samhället.
Ömsinthet och psykiatrikritik
Genom att läsa Hedberg minns jag att den kunskap som kritiken av dagens ensidigt medicinska psykiatri bygger på inte är ny. Inom de generationer terapeuter som formades under 1970- och 1980-talen har det varit självklart för många att möta människor utifrån deras förflutna, deras relationer, minnen och sammanhang. Vad som skett inom den psykiatriskeptiska rörelsen de senaste tio eller femton åren är därför både nytt och gammalt på samma gång. Det nya är att det finns en kritik av en psykiatrisk tidsanda som är knuten till just den tid vi lever i. Det gamla är själva kunskapen om hur människor fungerar, och att den komplexiteten inte kan fångas i en medicinsk och statistisk terminologi.
I den essä som Hedberg nu publicerar på Flytkraft förmedlar han psykoterapeutens blick på Människan och på dagens psykiatriska vård. Flera av de kritiska teman han tar upp känner den trogne Flytkraftläsaren igen, men Hedberg samlar pedagogiskt ihop olika teman som på ett utmärkt vis synliggör var vi står idag.
Vad som tydligt framstår är också en skribent som betraktar oss människor med en ömsinthet snarare än med en diagnostisk blick.