Förord
Behövs en självutlämnande text till? Vi lever i en kultur då berättelser om det privata svämmar över alla breddar. På nätet har det varit möjligt att se direktsända förlossningar och direktsän-da självmord. På tv kan vi se dussintals serier som följer kända och okända personer i deras vardag. På sociala medier kan vi följa varandras tillrättalagda självbild till vardag och till fest.
Till och med i texter som vuxit fram i kretsen kring Svenska Akademin har det privata och självutlämnande slunkit in. Katarina Frostensson försvarade sin make Jean-Claude Arnault i sin text K. Ebba Witt-Brattström lekte i sin roman Århundradets kärlekskrig med det självbiografiska, och med sin relation till exmaken och den förre ständige sekreteraren Horace Engdal.
När Witt-Brattström fick frågan om romanen handlade om Horace och henne svarade hon dock undvikande genom att gömma sig bakom ett litterärt axiom – en roman är litteratur, inte verklighet.
Trots den undanmanövern är det svårt att komma ifrån att Århundradets kärlekskrig blev till ett insinuant personangrepp som hon inte ville stå för. Kort därefter gav Horace ut en aforismsamling med titeln Den sista grisen.
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta, eller vad som är grundat i författarnas privata ursinne och vad som är fiktion. Hur som helst är det fängslande att följa vad som händer då det privata blir offentligt, även i kulturens finrum. Och det är genom författarnas minnen som det blir möjligt.
Ett av de mer komiska exemplen på hur det privata kommit in i finkulturen är efterspelet kring Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande.
Det framkom att berättelsen till stora delar var självupplevd och det uppkom rykten om att det var den världsberömde regissören Roy Andersson som var förebild för en av romanens huvudpersoner – Hugo Rask.
Efter en tid gick Roy Andersson ut i media och sa att det faktiskt var han som var Hugo Rask. Jag upplevde Lena Anderssons svar nästan lite sadistiskt. Hon ställde sig frågande till Roys erkännande. Hur skulle Roy Andersson kunna vara Hugo Rask? Hugo Rask är ju Hugo Rask.
Många personer inom den litterära världen är alltså noggranna med påpekandet att en text inte kan vara verkligheten. Våra liv blir alltid fiktion när de översätts till text. Men förutom att vara fiktion kan litteratur ses som en metod att komma verkligheten nära, och att påverka den. Både den privata och den allmängiltiga. I den traditionen kan vi framhålla August Strindberg och Carina Rydberg, men även såklart Karl Ove Knausgård.
Det sägs att Strindberg ibland sa ”Vi ses i min nästa roman” då han blev osams med någon. Det här visar en annan litteratursyn. Snarare än att förneka kopplingen till verkligheten erkänner författaren sin maktposition, just för att den kan göra verkliga minnen till publicerade berättelser i bokform.
Den aspekten av litteraturen drog Carina Rydberg till sin spets under 1990-talet. I de två romanerna Den högsta kasten och Djävulsformeln skrev hon uttryckligen att hon genom sin makt-position kunde omformulera verkliga minnen till publicerade böcker, och att hon på så vis kunde påverka andra människors liv negativt. Personer som gjort henne illa. Nästan som svart magi.
Så, behövs en självutlämnande text till? Ja, självklart. Litteraturen måste få hämta näring ur livet. Jag rättfärdigar det självutlämnande draget i Minneslära med att den har en koppling till verkligheten, att den bygger på verkliga minnen, på det liv jag levt och på de svårigheter jag mött.Jag menar att det, trots den litterära formen, kan leda till generaliserbar kunskap, och något som många andra kan dra nytta av.
