Mot slutet av 2023 höll jag ett föredrag på Psykoterapicentrum (RPC). Det var under deras höstkonferens. I ett panelsamtal under slutet av dagen dök en fråga upp. "Nu är vi ju många professionella som ser att vi behöver förändra psykiatrin, att det ensidigt medicinska paradigmet inte fungerar i vården av psykiskt lidande. Men hur gör vi för att skapa förändring?" Jag svarade då att det behövs en "sammanhållen berättelse" och att det var just det jag försökt skapa i mitt föredrag. Den berättelsen behövs för att politiker ska förstå, och den berättelsen behöver även innehålla något om vad det finns för alternativ.
Om det inte finns en sammanhållen och vederhäftig berättelse om psykiatrins vetenskapliga misslyckande, samt trovärdiga alternativ så kommer politiker att tvingas falla tillbaka på den medicinska modellen. För lekmän har den nämligen en trovärdighet i sig.
RPC har en tidskrift som heter 'Psykoterapi'. Det senaste numret (2024/1-2) innehöll en artikel i vilken jag sammanfattade mitt föredrag, som alltså var just denna sammanhållna berättelse. Nedan finns denna artikel i sin helhet. Redaktionen på tidskriften har varit generösa nog att låta mig publicera den på Flytkraft. Detta för att den ska nå ut till fler läsare. Jag vill rikta ett stort tack till tidskriftens redaktion för att de på detta sätt stödjer Flytkraft och arbetet för det paradigmskifte vi arbetar för.
Den som arbetar inom svensk psykiatri – eller i näraliggande verksamheter – är omgärdad av språk, rutiner, myndigheter, riktlinjer och annat som definierar vad god vård är. Den världen är i huvudsak formad av ett medicinskt språk och en medicinsk kultur. För psykodynamiker och familjeterapeuter, och en del andra, kan det här vara begränsande. Det kan i värsta fall omöjliggöra ett arbete med den metod man är utbildad för att utföra.
Att ta upp ett missnöje med ledningen på arbetsplatsen kan vara svårt. De rutiner och riktlinjer som ramar in arbetet bygger på evidensbaserad medicin. Att en enskild anställd skulle göra på annat sätt skär sig mot idealet att alla patienter ska få en likvärdig vård. Att ens sätta ord på att det skulle kunna vara något problem – med den evidensbaserade vårdens organisation – kan leda till att man blir betraktad som besvärlig, eller i värsta fall som en foliehatt som ifrågasätter medicinsk vetenskap.
Den anställde som ändå driver frågan om att organisationen behöver skapa förutsättningar för fler behandlingsalternativ riskerar att mötas av ett ogenomträngligt nät av hänvisningar till evidensbaserad medicin, till SBU, Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, Regionernas riktlinjer, till DSM och ICD, till RCT-studier och så mycket annat.
Hur ska en enkel människa bemöta det här? Den evidensbaserade vården kan tyckas immun mot kritik. Lite tillspetsat kan de sägas ge ett och samma svar på kritiska frågor: ”Utifrån ett medicinskt perspektiv finns inte någon anledning att ifrågasätta ett medicinskt perspektiv”.
Och det är ju just det. Det medicinska perspektivet behöver ifrågasättas utifrån. Men det räcker inte att komma med enskilda kommentarer eller påpekanden. Alla dessa kommer att betraktas som undantag som bekräftar reglerna. Det massiva nätet av hänvisningar kommer att vara överväldigande.
Vad som behövs för den som vill bli tagen på allvar är en sammanhållen berättelse om hur det kommer sig att det medicinska perspektivet är otillräckligt, eller kanske till och med olämpligt, att ha som grund för vården av psykiskt lidande.
Den här artikeln består av en sådan berättelse.
En utgångspunkt
För ett år sedan publicerade Gunnar Bohman (2022) en artikel i tidskriften Psykoterapi. Han presenterade statistik och reflektioner kring hur dagens vårdorganisation lyckats med sitt uppdrag. Han frågade sig bland annat hur det kommer sig att de senaste decenniernas satsningar på att organisera en strikt evidensbaserad psykiatri har ett tidsmässigt samband med en ökning av den psykiska ohälsan. Bohman exemplifierade med ökade sjukskrivningstal till följd av psykisk ohälsa, ökande ängslan och oro, nedsatt psykiskt välbefinnande och ökande suicid bland unga.
Oavsett orsakerna till det ökande psykiska lidandet är det svårt att komma ifrån att det finns en motsägelse i den situation vi nu har. Om det är så att insatserna inom psykiatrin blir alltmer evidensbaserade och effektiva borde det väl någon gång leda till att folkhälsan blir bättre? Det borde ju vara en logisk konsekvens av att vården får del av de vetenskapliga framstegen.
För att förstå denna motsägelsefulla situation behöver vi betrakta dagens ”evidensbaserade psykiatri” ur ett helikopterperspektiv. Vi behöver intressera oss för hur den kom till och i vilken utsträckning den passar som huvudsaklig förståelsemodell för att möta psykiskt lidande.
Trädgårdsmästarstaten och vårt behov av ordning
Ett populärt ämne för historiker och sociologer har varit framväxten av ett modernt samhälle. Det är lite oklart när den processen tog sin början. Dock är det klart att västvärlden hade kommit långt in i den processen under första halvan av 1900-talet.
En metafor som använts för att beskriva det moderna samhällets framväxt är ”Trädgårdsmästarstaten” (Larsson Kraus, 2009). Man har helt enkelt behövt planera, konstruera och odla samhället. Det går inte att bara lita på människors intuition och empati. Det har behövts lagar, myndigheter, politiker och institutioner för att bygga ett tryggt och förutsägbart samhälle där så många som möjligt kan leva det liv de vill leva.
En aspekt av metaforen om Trädgårdsmästarstaten är ogräset. För att skapa den vackra slottsträdgården med krattade grusgångar och rabatter – där var blomma har sin plats – behöver trädgårdsmästaren plocka bort ogräs och all grönska som växer ”fel”.
På samma sätt kan man i ett ordnat samhälle inte acceptera vilka beteenden som helst. Människor behöver korrigeras, civiliseras, socialiseras eller vilket ord man nu vill använda för samhällets styrning av sina medborgare. Just vilket ord som ska användas har varit viktigt för historiker. Vissa har menat att man inte alls formar individen för individens egen skull, bara för att skapa ett ordnat samhälle. Men den mest rimliga beskrivningen är troligen att de styrande skapat institutioner och myndigheter såsom fängelser, psykiatri, Folkhälsomyndighet och Socialtjänst både för att värna individers livskvalitet och för att skapa ett ordnat samhälle.
I min bok Ordningslära (Dencker, 2020) har jag utgått ifrån metaforen om Trädgårdsmästarstaten när jag beskriver psykiatrins framväxt. I grunden handlar det om vårt (människans) behov av ordning. Hur ska vi hantera vår rädsla för det vi inte förstår – för kaos, vansinne, krig, drömmar, våld, självdestruktivitet och övernaturliga upplevelser?
Vetenskapen har haft en viktig roll i att Trädgårdsmästarstaten ska ha möjlighet att hantera det vi inte förstår, det som skrämmer oss. Genom att förstå mer kan vi planera samhället på ett mer ordnat sätt. På så vis kan det skapas en förutsägbarhet och rationalitet som krävs för att forma samhällen med tunnelbanor som går i tid och byggarbetsplatser som har rimlig säkerhet och möjliggör konstruktioner av hus som inte rasar ihop.
Psykiatri, maktfullkomlighet och maktkritik
Under 1900-talets första hälft löpte behovet av ordning amok i Europa, med nazister och fascister som ytterligheter. Inom den medicinska psykiatrin hade man en relativt grovhuggen ordning att luta sig mot och minst lika grovhuggna metoder, såsom inspärrning på obestämd tid, tvångssteriliseringar och lobotomi. Dessa insatser var knappast något som gynnade individen. Snarare var det metoder som syftade till att begränsa irrationalitetens inflytande över samhället. De fenomen som skrämde och rörde till skulle placeras på avgränsade platser, de irrationella skulle ”hanteras” genom lobotomi (att skära i deras hjärnor) och man skulle se till att de inte kunde föra vidare sina gener.
Parallellt med detta (första halvan av 1900-talet) växte två centrala psykoterapeutiska perspektiv fram. För det första behaviorismen. Den såg under sin ungdom människan som ett oskrivet blad. Man kan forma människor till vad som helst om man ger dem rätt förutsättningar för inlärning. För det andra tog psykoanalysen form under samma tid. Medan den medicinska psykiatrin och behaviorismen skapade ordning i det synliga skapade psykoanalysen ordning i det som inte syntes, i det omedvetna och i människans psykiska strukturer.
Under den andra halvan av 1900-talet dök nya förståelseformer upp. Systemteorin och dess införlivande i familjeterapi visade att mycket av det som påverkar människor är osynligt vid första anblick. Barn påverkas till exempel av andra personers relationer, något som knappast syns i en bedömning som utgår ifrån det synliga.
Under ungefär samma tid (1960-tal) växte en tidsanda fram med nya politiska rörelser som var kritiska till institutioners makt. I dessa rörelser fanns en radikal kritik av psykiatrin. En antipsykiatrisk rörelse tog form. Skulle en annan ordning vara möjlig?
Den medicinska psykiatrins revansch
Under 1970-talet var den medicinska psykiatrin tillbakapressad av psykoanalys, familjeterapi, av tidsandans betoning av sociala faktorer och av antipsykiatrins maktanalyser (Dencker, 2020). Dessa perspektiv sammantagna – tillsammans med att psykiatrin inte hade någon reliabel diagnostik – ledde till alltför mycket subjektivitet för att passa en medicinsk vårdform. Den amerikanska organisationen för psykiatriker – American Psychiatric Association (APA) – bestämde sig för att försöka skapa bättre förutsättningar för att psykiatrin skulle bli en objektiv vetenskap, ungefär i samma modell som andra medicinska områden. Resultatet blev DSM III som publicerades 1980. Den manualen har sedan blivit till bland andra DSM IV och DSM 5. Dessa manualer (och dess syskon ICD) har format dagens psykiatri i grunden. De utgör basen för den vetenskap som den evidensbaserade psykiatrin bygger på (Frances, 2013).
Den strategi man valde för att skapa en objektiv medicinsk vetenskap var att sortera bort teorier om hur psykiatriska tillstånd uppstår. Man bortsåg ifrån kunskap om barns psykiska utveckling, om relationers betydelse och om familjedynamikens och samhällets påverkan.
Istället skapade man ”rena” kategorier genom att kategorisera symtom. Varje diagnos innehöll ett visst antal kriterier som patienten skulle uppfylla för att diagnos skulle ställas. På så vis kunde kategorierna bli objektivt mätbara på ett sätt som la grund för en medicinsk-statistisk forskning. Det är dessa diagnoser som sedan skapat grunden i en evidensbaserad vård – det som kallas ”diagnosbaserade vårdprocesser”.
Nu hade man sorterat bort all subjektivitet. Ordning och reda, äntligen. Nu borde väl alla vara nöjda?
Hur objektivt blev det?
Psykoterapeuten och medicinhistorikern James Davies har intervjuat de psykiatriker som var med i arbetet med att formulera diagnoserna i DSM III. Han har sammanfattat sin förståelse i boken Cracked: Why Psychiatry is Doing More Harm Than Good (Davies, 2014). Det scenario han målar fram liknar mer en sketch än en vetenskaplig process.
De psykiatriker som intervjuades tycks eniga i att man inte haft någon vetenskap att luta sig mot i arbetet. Diagnoser såväl som kriterier uppstod ur samtal om klinisk erfarenhet, och då var fenomen som magkänsla, polemik, makt och åsikter en viktig grund för arbetet.
En annan viktig aspekt av arbetet var att APA, som ansvarade för projektet, inte hade haft någon avsikt att ta med en bredd av psykiatriker med olika teoretiska utgångspunkter. Snarare hade man valt ut personer som var biomedicinskt inriktade. Resultatet blev att manualen är ”ateoretisk”. Med det menas just att den bara är rent beskrivande och att den inte ger några ledtrådar och hypoteser om symtomens orsaker.
Uppföljarna till DSM III har inte förändrat diagnostikens förutsättningar (The British Psychological Society, 2018). Dessa tar fortfarande inte hänsyn till människors sammanhang och det finns fortfarande inte någon vetenskap som förankrar diagnoserna i kroppsliga tillstånd. Trots stora vetenskapliga satsningar har man inte kunnat visa att någon av de diagnoser som används orsakas av somatiska processer.
Misslyckandets orsaker
Att man inte funnit somatiska orsaker till de tillstånd som leder till psykiatriska diagnoser behöver vi stanna till inför. För den som tänker till en stund blir det sökandet nästan häpnadsväckande naivt. Är det verkligen rimligt att tänka sig att de psykiatriker som samlats i arbetet med DSM-systemet lyckades spåna sig fram till kategorier som sedan ska visa sig vara påvisbara kroppsliga sjukdomstillstånd? Som om de hade kunnat avkoda hela evolutionen och förutse alla dess biologiska processer i sina samtal.
Den här naiviteten är troligen en avgörande förklaring till att man trots miljarder och åter miljarder av dollar, euro och pund ännu inte hittat en enda biomarkör som kan användas kliniskt. Det diagnostiska systemet tycks inte ens vara i synk med biologin.
En annan avgörande förklaring – till att man inte funnit några biomarkörer som kan användas kliniskt – är att man förnekat en helt avgörande aspekt av mänskligt liv, nämligen att hjärnan hela tiden formas av det liv vi lever, både på kort och lång sikt (The British Psychological Society 2018, sid. 156). Hur skulle man då kunna hitta psykiska sjukdomar som bortser ifrån detta helt avgörande faktum, att vårt nervsystem hela tiden formas av sociala, existentiella, psykologiska, meningsskapande och viljestyrda processer?
Eftersom nervsystemets utveckling inte bara följer ett genetiskt program, utan formas av det liv vi lever, behöver en vetenskapligt grundad psykiatri ta hänsyn till det individuella och det subjektiva. De tillstånd vi drabbas av kan inte förutses och förstås genom en ensidigt biologisk, medicinsk och statistisk vetenskap.
Den evidensbaserade psykiatrins logik
Hur bygger man då upp en evidensbaserad vårdform som inte har några identifierbara sjukdomar att bota? Den lösning man har skapat, och som ju finns som enda väg i DSM-systemet, är att utgå ifrån symtom och ifrån kategorier av symtom. Om en behandlingsmetod på kort sikt kan visa mätbara minskningar av symtom inom en viss kategori kan den sägas vara en evidensbaserad behandling för den diagnosen (Dalal, 2018).
En följd av detta är att den evidensbaserade vården nästan uteslutande använder olika former av läkemedels- och KBT-behandlingar (Amundsen Nissen-Lie med flera, 2017). Det – i kombination med att man inte intresserar sig tillräckligt för patienternas sammanhang och historia – har i sin tur lett till att man efter en relativt kort insats med KBT och/eller läkemedel som inte gett resultat hoppar rakt till antagandet att patientens svårigheter beror på (påstått medfödda) neuropsykiatriska avvikelser. Det är ett svindlande hopp med tanke på hur mycket av vårt lidande som beror på de liv vi lever. Särskilt svårsmält blir ju detta när det gäller barn. Att brister i familj och skola stämplas som medfödda svagheter hos barnet.
Egentligen sker detta utan vetenskapligt stöd. Det finns ju inga studier som visar att de diagnoser man ställer orsakas av kroppsliga tillstånd (The British Psychological Society, 2018 sid 152-154).
Konsekvenser
Vad får det här för konsekvenser för personer som söker vård för psykiskt lidande? Vi tänker oss en relativt vanlig familj – två föräldrar och två barn. De har börjat bråka mer än vad som kan anses acceptabelt. Flera medlemmar i familjen har utvecklat psykiskt lidande.
En bedömning utifrån ett brett vetenskapligt och psykoterapeutiskt perspektiv skulle leda till följande förståelse. En stor del av familjens svårigheter har ett samband med att modern har ett komplext barndomstrauma som hon inte själv lägger så stor vikt vid. Kring denna skörhet – som hon inte vill tala om – skapas flera konflikter, delvis orsakade av hennes överdrivna drickande. Fadern har inte kunnat hantera situationen på ett konstruktivt sätt. Barnen oroar sig, sonen vill stanna hemma från skolan och det leder till än fler konflikter och till att barnen slutar prata om hur de känner. Istället blir sonen aggressiv och dottern självdestruktiv.
I mötet med vården identifieras dock inte familjens grundproblem. Därför har olika vårdinstanser börjat arbeta med avgränsade delar av individerna och familjen. Modern har en läkemedelsbehandling på vårdcentralen och går en kurs i mindfulness, sonen har två läkemedelsbehandlingar på BUP (antidepressiv och centralstimulerande) och en insats i skolan. Systern har en läkemedelsbehandling på BUP (antidepressiv), en ätstörningsbehandling på ätstörningsklinik, samtal på BUP för depression och självskador och hon genomgår även en neuropsykiatrisk utredning. Parallellt går föräldrarna till föräldrasamtal på en ätstörningsmottagning och är involverade i familjebehandling som initierats av socialtjänsten.
Istället för att arbeta med de känslor och relationsproblem som byggts upp kring moderns trauma slits denna familj sönder av olika vårdinsatser. Dessa är inte bara ineffektiva utan leder även till en ökad stress för familjens medlemmar. Familjen har runt tio olika insatser – utan någon tydlig samordning – som de ska passa in i en vardag med skola och arbete.
Man kan fråga sig vart all den evidensbaserade vårdens noggrannhet tog vägen. I de experiment som lägger grunden ska vetenskapligheten vara rigorös. I den kliniska praktiken är den noggrannheten som bortblåst. Det är så mycket man inte har svar på. Hur samverkar till exempel alla dessa behandlingar varandra? Vad är långtidseffekterna på läkemedelsbehandling, hur påverkar den till exempel barns emotionella utveckling? Hur påverkas familjens relationer av dessa parallella insatser och hur påverkas familjens vardag av alla tider som ska passas?
Ur ett systemteoretiskt perspektiv kan den här typen av fragmentiserande och missriktade behandlingar vara en orsak till att den evidensbaserade vården tycks fungera så dåligt. Potentiellt kan det till och med vara så att behandlingarna i sig orsakar en del av de symtom som vården behöver behandla (Dencker, 2020, sid. 329–347). Den här ineffektiviteten kan också vara orsaken till en ständigt överbelastad psykiatri och en dålig arbetsmiljö.
Psykiatrins maktställning i samhället
Om det nu är så att psykiatrin har ett så svagt vetenskapligt stöd för det man gör – hur har det då nått ett så starkt inflytande i samhället? Det finns såklart inte en enda faktor som enkelt kan förklara hela situationen. Men det går att skapa en översiktlig skiss över olika samhällsfenomen som alla pekar åt samma håll.
Till en början är det tydligt att vi lever i en tidsanda i vilken vi gärna ser medicinska förklaringar till allt lidande, det skiljer vår tid från andra epoker då lidande kan ha haft förklaringar såsom social orättvisa, livets prövningar eller Guds straff (Svenaeus, 2013). En aspekt av att se lidande som en medicinsk fråga är att det då finns medicinsk lösning, sjukdomar är ju till för att botas.
Det här leder till att det finns en stark efterfrågan på diagnoser och läkemedel. Denna efterfrågan fångas upp inom forskarvärlden. Både läkemedelsindustrin och psykoterapiforskning spetsar sina resultat – ibland för att öka prestigen i sina egna metoder ibland av ren ekonomisk vinning (Dalal, 2018 och Goldacre, 2014 ). Särskilt läkemedelsindustrin har fått en stor makt över utvecklingen genom både öppna och dolda samarbeten med dem som publicerar diagnosmanualer, med myndigheter, vårdinstitutioner, patientföreningar och enskilda forskare (Carlberg, 2011 och Riksrevisionen, 2023). Detta fokus på medicinska lösningar passar dagens vårdpolitik – New Public Management – som hand i handske. I sitt sökande efter det mätbara både i personalens kvantitativa arbete och i metoder som i experiment visat på potentiell symtomlindring blir dessa spetsade resultat guld värda. Så påverkas även regionernas riktlinjer av denna breda efterfrågan på diagnostik och läkemedel (Dalal, 2018 och Riksrevisionen, 2015).
När hela denna ström går åt samma håll, dessutom i den medicinska vetenskapens namn, så är det svårt för journalister att presentera alternativa perspektiv. De vill ju inte riskera att framstå som naiva flummare. Visserligen presenteras i media gott om berättelser om hur människor påverkats i sina val och erfarenheter, men på det hela taget förmedlas en bild av psykiatrin som en trovärdig medicinsk vetenskap (Dencker och Mattila, 2022). Det kan sägas påverka tidsandan än mer och då är vi tillbaka där vi började – vi lever i en tid då lidande gärna betraktas som sjukdom.
Det är rimligt att se att alla dessa aspekter påverkar varandra och förstärker den inslagna riktningen. Det här gör det svårt att skapa förändring och den som ändå försöker kommer att mötas av det massiva nät av hänvisningar som jag nämnde ovan.
En sammanhållen berättelse
Det medicinska paradigmet är starkt. Med tanke på vad forskare och kliniker har uträttat inom somatisk vård är det berättigat. Därför är det inte konstigt att så många sätter stor tilltro till att en medicinsk modell även ska göra underverk inom psykiatrin. Men vi kan såklart inte nöja oss med en vårdmodell som har större förankring i sociala faktorer – såsom tidsanda och makt – än i vetenskap (Lindblom, 2023).
Hur skapar vi då en förändring? Det räcker inte med enskilda nedslag av kritik och det räcker inte heller att utföra vetenskap och kliniskt arbete. Om vi vill skapa en förändring behöver vi formulera en sammanhängande berättelse om hur det kommer sig att det behövs ett paradigmskifte. Vi behöver slå ihop skilda frågor såsom kunskap om människans mentalitet, om historia och tidsanda, om institutioners makt, om den medicinska modellens otillförlitlighet, om psykiatrins höga svansföring, om människan som biologisk och existentiell varelse, om hur individen påverkas i sociala sammanhang, hur anknytning och trauma fungerar, och om psykoterapins många möjligheter.
Först genom att slå ihop dessa områden får vi en sammanhållen berättelse som kan tydliggöra var det gått snett.
Vägar framåt?
Psykiatrin har vuxit fram som en del av det moderna projektet att skapa ett tryggt och förutsägbart samhälle. Genom vetenskap har vi försökt hantera det vi inte förstår, det vi är rädda för. Jag vill påstå att personer med allvarligt psykiskt lidande fortfarande skrämmer människor, även oss som arbetar i vården. Någon ordning måste vi ju ha att luta oss mot för att våga arbeta i detta svåra fält.
Det vi behöver förändra är att ordningen ska vara bättre lämpad för dem som söker vård inte främst för att ha en form som kan stoltsera med objektivitet och vetenskaplighet.
För framtiden kan vi hoppas på att Power Threat Meaning Framework (The British Psychological Society, 2018) tar DSM-systemets plats. Det är ingen terapimodell utan ett vetenskapligt ramverk för förståelse av psykiskt lidande. Mycket kortfattat utgår den från att man inte ska ställa frågan vad är det för fel på patienten (diagnostik). Snarare ska man fråga vad den som söker vård har varit med om. Hur reagerade hen? Hur förstår hen det hen varit med om? Vad har hen gjort för att överleva?
In i framtiden hoppas jag också att vi kan ta med oss begreppet Organisationen som terapeut (Larsen, 2022). Det kan sägas vara ett tänkande ämnat att förhindra att klienters psykiska problematik levs ut i vårdorganisationen. Om personer och familjer som behöver hjälp med att förstå sig själva erbjuds olika behandlingar – och tillåts hålla parallella berättelser vid liv om inte hänger samman – då riskerar vården att initiera behandlingar som inte har någon utsikt att nå sina mål. Vad som behövs är att organisationen har en övergripande blick som hjälper personer och familjer till att deras berättelser om sig själva blir mer integrerade i varandra. Så uppnås en bättre självförståelse, bättre relationer och en ökad chans att bibehålla långsiktigt god psykiskt hälsa.
Mycket kortfattat kan dessa två modeller för tänkandet – PTMF och ”Organisationen som terapeut” – skapa en vetenskaplig riktning som dagens psykiatri nästan helt saknar, nämligen förståelsen av att vi alla blir till i de sammanhang i vilka vi lever. Dessutom sker även all behandling i ett sammanhang.
Så om en framtida psykiatri ska klara att vända den negativa trend vi är inne i, både för patienters och anställdas skull, behöver vi dels öppna psykiatrin för psykoterapeutiska metoder som riktar blicken mot vad patienter har varit med om, dels skapa förutsättningar för en vårdorganisation som inte plockar isär det som ska hålla ihop. Den dagen kommer. Men det kräver ett verkligt paradigmskifte.
Referenser
Amundsen Nissen-Lie, H., Broberg, A., Gustafsson, P., Hau, S., Holmqvist, R., Høglend, P., Johansson, H., Jørgensen, C. R., Leiman, M., Lorentzen, S., Philips, B., Poulsen, S., Rønnestad, H., Sandahl, C., Sandell, R., Varvin, S. och Wilberg, T. (2017). Enfaldiga riktlinjer för behandling av depression, Dagens Nyheter 2017-01-14.
Bohman, G. (2022). Har Sverige rätt vård vid psykisk ohälsa? Tidskriften Psykoterapi, 2/2022, 6-15.
The British Psychological Society (2018). Power Threat Meaning Framework (full version). https://www.bps.org.uk/guideline/power-threat-meaning-framework-full-version.
Carlberg, I. (2011). Pillret: En berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader. Norstedts.
Dalal, F. (2018). CBT: The Cognitive Behavioural Tsunami, Karnac Books.
Davies, J. (2018). Cracked: Why Psychiatry is Doing More Harm Than Good, Icon Books Ldt.
Dencker, M. (2020). Ordningslära, Vulkan.
Dencker, M och Mattila, L. (2022). Hur våra myndigheter formar våra föreställningar om psykiskt lidande, Kvartal(nättidskrift), 2022-12-10. (https://kvartal.se/artiklar/mediebilden-om-psykiskt-lidande/).
Frances, A (2013). Saving Normal, Harper Collins Publishers.
Goldacre, B. (2014). Bad Pharma: How Drug Companies Mislead Doctors and Harm Patients. Farrar, Straus and Giroux.
Larsen, E. (2022). Miljøterapi med barn og unge – Organisasionen som terapeut (4:e upplagan), Scandinavian University Press.
Larsson Krauss , J. (2009). Att odla ett samhälle: Råby räddningsinstitut och 1840-talets sociala ingenjörskonst, Acta Universitatis Upsaliensis.
Lindblom, J. (2023). Psykiatrins kris, Studentlitteratur.
Riksrevisionen (2015). Rehabiliteringsgarantin fungerar inte – tänk om eller lägg ner (RiR 2015:19)
Riksrevisionen (2023). Läkemedelsförskrivningen: statens utskrivning och tillsyn (RiR: 2023:23).
Svenaeus, F. (2013). Homo Patologicus: medicinska diagnoser i vår tid, Tankekraft Förlag.