Isbergets flytkraft kommer underifrån. Det här kan fungera som en metafor över vad som just nu händer på Flytkraft. Förutom Tomas Ljungbergs granskning av neuropsykiatrins paradigm syns inte så mycket på ytan. Det pågår dock arbete som tids nog kommer att synliggöras. Och snart återkommer även en och annan Flytkraft ledare.
En utblick i sommarens medielandskap ger en bild av att psykiatrin, eller snarare ADHD, varit på mångas läppar. Det ständigt stigande antalet ADHD-diagnoser har debatterats i våra största medier och de flesta röster hävdar att dagens praktik lett till en ohållbar situation. Vad som lyfts fram i debatten är fakta som gör det rimligt att omvärdera Sveriges dominerande förhållningssätt till ADHD-diagnosen. Som det brukar hävdas på Flytkraft är ett paradigmskifte på gång.
Jag påmindes om det stundande skiftet när jag läste psykoterapeuten och filosofie doktorn Carina Håkanssons välskrivna essä i nätmagasinet Psyke & Samhälle: Något är fel – om barns erfarenheter. Hon förmedlar i sin text vikten av att vår tids förhållningssätt till psykiskt lidande behöver genomgå en förändring. Och hon gör det bland annat genom att väcka läsarens empati.
Även om många argument för paradigmskiftet grundar sig i vetenskap menar jag att Håkanssons text tydliggör att förändringens angelägenhet inte främst beror på teori utan på etik. Även om Håkansson skriver utifrån mångårig erfarenhet som terapeut och handledare så låter hon barnens perspektiv lysa igenom fakta och teori. Hur känns det för ett utsatt barn att varken ha ord för det som pågår i ens familj eller inom en? Hur känns det att i den situationen komma till psykiatrin som mäter ens oförmåga att fokusera? Hur känns det när experter konstaterar att man har en avvikelse i nervsystemet som är mer eller mindre medfödd? Hur känns det när samma barn någonstans inom sig vet att det hen blivit utsatt för inte är rätt?
Vad Håkansson betonar är att det går att arbeta med barns erfarenheter utan att ställa diagnos. Hon menar att man för fyrtio år sedan kunde ha öppna och empatiska samtal med barn som far illa, men att organisationen nu skapat ett system som satt stopp för det sättet att arbeta. Diagnostiken har kommit i vägen.
Håkanssons essä handlar inte specifikt om ADHD och neuropsykiatri, men det har mycket av debatten i övrig media gjort. Tidningen Dagens ETC har till exempel synliggjort den starka kopplingen mellan ekonomiska drivkrafter och antalet diagnoser. Företag specialiserade på neuropsykiatri säljer diagnoser till personer som tycks desperata att få en. ADHD säljs som en vara, och försäljningstricket verkar vara att köparen får den efterfrågade diagnosen eller pengarna tillbaka. ETC:s artikelserie togs även upp i Läkartidningen.
Kanske bör alla diagnosivrare åtminstone grubbla lite extra efter ETC:s artikelserie. Är det verkligen bara vetenskapliga framsteg som ligger till grund för att 10-15 procent av alla Sveriges barn snart har ADHD-diagnos? Eller kan det behövas ett paradigmskifte för att vända på den här utvecklingen?
I SvD har Tomas Ljungberg (som skriver den pågående artikelserien på Flytkraft) publicerat en artikel tillsammans med överläkaren Herman Holm. I den lyfter de fram att Sverige i ett europeiskt perspektiv sticker ut som det land där andelen medborgare med ADHD-diagnos är högst. De ställer sig frågor som man får anta är retoriska: Nu när snart 10 procent av alla Sveriges tonåringar plockar ut ADHD-läkemedel så borde väl svensk skola fungera bättre än för 20 år sedan? Då hämtade mindre än 1 procent av Sveriges tonåringar ut samma läkemedel. Nu borde väl svenska barn få bra resultat på PISA-mätningarna när de ofokuserade får så mycket medicinsk hjälp att fokusera på skolarbetet?
Ljungberg och Holm betonar vikten av att ha ett bredare vetenskapligt perspektiv på de barn som uppvisar problem med koncentration, uppmärksamhet och impulsivitet. Vi behöver nämligen se barnet i sitt sammanhang och utifrån vad det varit med om.
Även på DN Debatt har ämnet ADHD tagits upp under sommaren. I den artikeln skriver ett antal läkare, psykologer, forskare och chefer inom psykiatrin att vissa kommuner i Sverige har ungefär tre gånger så många ADHD-diagnoser som skulle vara förväntat utifrån de vetenskapliga förutsägelser som gjorts. De frågar sig om det är "rimligt" att skolan – som är obligatorisk – är utformad på ett sätt som leder till att en så hög andel av barnen behöver söka vård för att klara av den. Ytterligare ett tema de tar upp är att vi ser en växande mängd unga vuxna som vill bli av med sina diagnoser. Även det tar resurser och leder till svåra bedömningar och prioriteringar.
Sista exemplet från årets ADHD-sommar kommer från SVT. I en intervju med terapeuten Gustav Elmberger – som specialiserat sig på trauma – ges ännu en pusselbit till den bild av ADHD som troligen kommer att vara självklar i framtiden. Elmberger menar att barns svårigheter med impulsivitet och uppmärksamhet mycket väl kan vara en konsekvens av trauma eller svåra livserfarenheter.
Och då är vi tillbaka där vi började – i Carina Håkanssons viktiga text om hur vår tids vård och omsorg överger barn. Egentligen behöver de få möjlighet att prata om vad de är med om i hemmet och skolan. Men vad de får är diagnos, läkemedel och åtgärdsprogram i skolan.
De argument jag genom dessa artiklar framför här kan ju låta tjatiga, men vi behöver prata om det tills förändringen faktiskt sker. Och det medieurval som presenteras här ger anledning att kort påminna oss om hur ett paradigmskifte går till. Det dyker upp fler och fler anomalier, alltså fakta som inte stämmer överens med rådande paradigm. Först ses anomalierna som undantag utan större betydelse. När anomalierna blir för många så behövs dock ett nytt synsätt.
Nu finns det så mycket fakta som visar att ADHD inte är en sammanhållen diagnos som fångar in exakt rätt personer som alla har en och samma – mer eller mindre medfödda – neurologiska avvikelse.
Medieurvalet från denna ADHD-sommar visar att det finns ett nytt narrativ om neuropsykiatri och att man kan stå för det utan att bli alltför misstänkliggjord. I det nya paradigmet kan det finnas många olika anledningar till att barn uppvisar långvariga problem med koncentration, uppmärksamhet och hyperaktivitet. Både medfödda faktorer, hemförhållanden, social utsatthet, trauma och skolmiljö kan spela roll.
När ett paradigm faller kommer en del att känna oro. Det får man ha förståelse för. En som har anledning att oroa sig är Lotta Borg Skoglund som förekommit tidigare här på Flytkraft. Hon är en flitigt anlitad expert i medier och hon är samtidigt ägare av ett företag som säljer ADHD-utredningar. Man kanske får läsa hennes bidrag denna sommar utifrån just en empatisk förståelse.
I en artikel i SvD skriver Borg Skoglund tillsammans med tre andra personer som arbetar med neuropsykiatri. De menar att vi inte ska stirra oss blinda på andelen personer som får ADHD-diagnos. Istället ska vi fokusera på hur vi kan hjälpa de barn (och vuxna) som behöver stöd. Det låter ju bra. Men det blir också uppenbart att hon använder sig av en dubbel bokföring. Å ena sidan ger hon – i sina många framträdanden i medier – sken av att hennes kunskaper om ADHD är extremt vetenskapliga och att rätt personer får den diagnos de så väl behöver. Å den andra sidan menar hon nu att vi inte behöver prata så mycket om andelen svenskar som få diagnos. Det passar ju inte nu när det visar sig att det förhållningssätt hon företräder leder till en statistik som är vetenskapligt ohållbar.
Kanske är det svårt att hitta ett bättre exempel på hur försvarare av ett paradigm, som håller på att rasa samman, dribblar med sina argument för att inte helt förlora sin status. Resten av världen anser att det måste finnas en övre gräns för hur många personer som kan få en diagnos innan den förlorar sin mening, och sin trovärdighet.
Då säger Borg Skoglund och andra som vill hanka sig fast vid sitt paradigm att vi behöver titta åt ett annat håll.
På senare tid har ADHD dominerat utrymmet på Flytkraft. Mer i ämnet kommer snart, men frågan om den medicinska psykiatrins problem är långt större än ADHD. Under hösten kommer nya texter att publiceras och arbetet med att bygga upp denna kunskapsplattform fortsätter. Förhoppningen är att den kan bidra till den utveckling som många nu verkar hoppas på.