Mitt arbete med Flytkraft har närmat sig mitt ordinarie arbete på Viksjö Gård Behandlingshem. De frågor som fört de två sysslorna närmare varandra har även ett nära samband med ämnen som varit synliga i media under en tid – främst de om reformeringen av Statens Institutionsstyrelse (SiS). På nyheterna den senaste tiden har vi även gång på gång fått höra om det faktum att HVB-hem i så hög utsträckning drivs av privata aktörer, och att några av dessa aktörer har kopplingar till kriminella nätverk.
Det finns en fråga som är gemensam för mitt arbete och för de politiker och tjänstemän som arbetar med reformer inom SiS och HVB-världen. Den frågan är lätt att ställa: "Hur skapar man trygga miljöer för barn och unga som är en fara för sig själva och andra?" Den är dock svårare att svara på.
Än svårare tycks det vara att faktiskt realisera dessa trygga miljöer.
För mig finns ett innehållsrikt och konstruktivt svar på den frågan – nämligen att vi bör skapa miljöterapeutiska institutioner som kan finnas i både låsta och öppna former. Alla experter håller dock inte med om det svaret. Mer om det snart.
Barnrättsbyrån
Barnrättsbyrån har under en längre tid arbetat för att synliggöra missförhållanden inom de statliga SiS-hemmen. I två rapporter (som skrivits tillsammans med forskaren Maria Andersson Vogel) har de först uppmärksammat hur mycket våld personalen utövar (lagligt och olagligt) mot SiS-placerade tonåringar ("... och jag kunde inte andas") och sedan hur utbrett det är att personal utsätter de tvångsplacerade ungdomarna för sexuella övergrepp (Vem ska tro på mig?).
Det finns ett samband mellan att dessa rapporter skrivits och att politiker fattat beslut om att SiS ska reformeras. En utredning har nu tillsatts för att formulera mål och strategier för framtidens statliga ungdomsvård. Den leds av åklagaren Lise Tamm (som för övrigt blev utsedd till årets kvinna 2024).
Att Barnrättsbyråns rapporter har påverkat utvecklingen är tydligt. Organisationens generalsekreterare Elin Wernquist har blivit utsedd till att vara en av utredningens experter. Tillsammans med Emma Wennerström – verksamhetschef på Barnrättsbyrån – har Wernquist ägnat en avsevärd del av sin tid åt att nå fram med Barnrättsbyråns synsätt till de tjänstemän som ansvarar för SiS-utredningen, men även till HVB-utredningen och LVU-utredningen som pågår samtidigt. Bland annat har de involverat sin handledare Carina Håkansson och mig i planeringen och genomförandet av ett dialogseminarium som hölls i september. Under seminariet fick de tjänstemän som har centrala positioner i utredningarna om SiS, HVB och LVU lyssna till personer som är kliniskt verksamma inom institutionsvård, ungdomar som tidigare varit inskrivna på SiS-hem samt en förälder vars barn varit placerat.
Det har varit hedrande för mig att förstå att Barnrättsbyråns ledning (åtminstone delar av den) är Flytkraftläsare. De har involverat mig i arbetet med att erbjuda SiS-utredarna så bra kunskap som möjligt. De har varit intresserade av hur vi på Viksjö Gård arbetar – för att maktförhållandena mellan personal och placerade ungdomar inte ska bli destruktiva – men även av frågor som rör familjeterapi och att möta ungdomar bortom medicinsk diagnostik.
Ett av Barnrättsbyråns mål är att politiker och tjänstemän ska förstå att det inte är en bättre medicinsk diagnostik som kommer att leda till att dessa ungdomar får en tryggare miljö. Snarare handlar det om hur man skapar trygga miljöer åt placerade tonåringar som är en fara för sig själva och andra.
Det här kan låta enkelt men all medierapportering om skandaler inom SiS och på HVB-hem visar dock att orden "trygga miljöer" är lättare att uttala än att skapa.
Miljöterapi
En tidigare ledare på Flytkraft handlar om det bristande intresset för miljöterapi i Sverige. Jag har på avvägar hört om SiS-chefer som fnyser åt begreppet. Under ett webinarium om institutionsvård som jag deltog i nyligen, fick jag två svar på frågan hur det kommer sig att miljöterapi inte riktigt tas på allvar i vår tid.
- Det blev en inflation i begreppet under slutet av 1900-talet. Alla verksamheter där personal och ungdomar gjorde något tillsammans kallades miljöterapeutiska.
- Miljöterapi är inte en renodlad metod vilket gör att det är svårt att avgränsa verksamma komponenter och mäta resultaten av dem. Det passar dåligt i en tid dominerad av smal syn på begreppet "evidens".
Båda dessa påståenden håller jag med om. Men min poäng är att dessa problem inte bör tillåtas skymma sikten för vad miljöterapi faktiskt är och kan vara. Miljöterapi är en organisationsform som minskar risken för att personalen på institutioner låter den svåra arbetsmiljön leda till att de tar ut sin egen frustration på de placerade barnen, eller att personalen låter sina egna begär efter makt, våld och sex gå ut över de placerade tonåringarna.
Vad personal på institutioner måste klara av är att de – trots att de utsätts för hot, kränkningar och andra destruktiva beteenden från ungdomarna – ska kunna upprätthålla en respektfull och reflekterande miljö åt samma ungdomar. För att klara den utmaningen krävs att organisationen vilar på en massiv vetenskaplig grund. Så varför fnysa åt miljöterapins komplexa teoribygge? Ofta verkar det som om de ansvariga underskattar svårigheten i uppgiften att skapa en god institutionsvård.
En del av mitt "överlappande arbete" – på Flytkraft och Viksjö Gård Behandlingshem – är att att sprida kunskap om vad miljöterapi är. Miljöterapi kan alltså inte avfärdas som en terapiform som bara innebär att man lagar mat och spelar innebandy tillsammans. Det är en organisationsform som bland annat bygger på organisationsteori, utvecklingspsykologi, psykodynamisk terapi, anknytningsteori, systemteori och vetenskap om komplex traumatisering.
Miljöterapi är därför inget man lär sig lätt, och inte heller något man avfärdar lätt.
Kunskapen om Power Threat Meaning Framework sprids
En annan del av mitt "överlappande arbete" består av att fördjupa min egen förståelse av The Power Threat Meaning Framework (som nu delvis översatts till svenska och blivit Ramverket för Makt Hot och Mening (RMHM)). Mitt mål är att Flytkraft ska bidra till att det ramverket ska bli mer känt och använt i Sverige, men även att RMHM ska ge ytterligare vetenskaplig legitimitet åt Viksjö Gårds långa behandlingstradition.
RMHM och miljöterapi passar varandra som hand i handske. Tillsammans kan de ge många av de svar tjänstemännen behöver då de formulerar strategier för framtidens statliga institutionsvård. Båda dessa teoretiska system handlar om hur vi människor formas i de sammanhang vi lever. Om vi lever i ett utsatt område med föräldrar som inte kan svenska så påverkar det oss, om vi lever i en medelklassfamilj med våld och alkoholism så påverkar det oss och om vi blir placerade på ett SiS-hem där personalen missbrukar sin maktställning så påverkar det oss också. Precis som det kommer att påverka oss om vi lever bland människor som är snälla, gränssättande och visar oss respekt. Allt detta är sant helt oavsett om vi har fått medicinska diagnoser eller ej.
Både RMHM och miljöterapi handlar om att förstå människors psykiska lidande och problematiska beteenden utifrån deras erfarenheter och livssituation, snarare än utifrån en teori om att de lider av "sjukdomar" och "störningar".
Nyligen var jag ett par dagar i Norge för att möta forskare och kliniker som börjat ta till sig av RMHM. Jag blev medbjuden av Fanny Marell som är psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi och handledning (och som också medverkar i Flytkraft). Där träffade vi under den första dagen en grupp forskare som försöker skapa en plattform för forskning om RMHM – i första hand i Norge men även på sikt i Skandinavien. Vilka frågeställningar kan forskning om RMHM ha? Vilka verksamheter kan studeras? I vilken form kan pengar sökas och hur kan en organisation skapas kring denna nya forskningsgren?
Den andra dagen mötte vi ett större sammanhang. Då samlades över femtio forskare och kliniker som berättade om hur de börjat använda RMHM i sina verksamheter. De har kommit längre i det avseendet än vad vi har gjort i Sverige. Det var många där från olika kommunala verksamheter som påbörjat en introduktion av RMHM, men även personer som arbetade på sjukhus, universitet, psykiatri och missbruksvård samt personer med egna erfarenheter av att ta sig vidare efter psykiskt lidande och missbruk.
Framtidens människosyn och framtidens institutionsvård
Det var intressant att se hur intresset för RMHM växer i Norge och det är inspirerande att tänka på att det här ramverket på sikt kan leda till att en annan – mer humanistisk – människosyn kan forma de skandinaviska samhällena.
I Norge berättade jag och Fanny om hur vi med Barnrättsbyråns hjälp har lyckats förmedla kunskapen om RMHM till de tjänstemän som ska formulera framtidens institutionsvård. Det här möttes av en stor entusiasm. Det fick mig också att se att den värld i vilken jag arbetar – institutionsvård av tonåringar – kanske är allra mest beroende av den människosyn som RMHM förmedlar.
Enligt ett känt Mahatma Gandhi-citat bör ett samhälle bedömas utifrån hur det förhåller sig till de allra mest utsatta. Nu har vi en lång tid förhållit oss till våra mest utsatta barn genom att ge dem multipla diagnoser, multipla läkemedel och sedan placerat dem i miljöer som ofta är undermåliga.
I framtiden hoppas jag att dessa barn och unga placeras på institutioner vars personal tål provokationer och som kan hantera sina egna begär. I framtiden hoppas jag även att dessa utsatta ungdomar ska mötas med frågor inspirerade av RMHM, såsom: "Vad har du varit med om?", "Hur har det påverkat dig?" och "Vad har du gjort för att överleva?". Om miljön de lever i är tillräckligt trygg kan dessa barn till slut våga berätta om – och arbeta med – sig själva.
Bara så kan placerade ungdomar få en ärlig chans att utvecklas och förändras. Bara så kan de på sikt få möjligheten att känna sig delaktiga i samhället.