I Läkartidningen publicerades i dagarna en debattartikel av Åsa Nilsonne (specialist i psykiatri, professor emerita och författare) och Andre Marx (specialist i allmänmedicin och debattör). Den handlar om STAR*D – en stor studie om antidepressiva läkemedel som publicerades under den senare halvan av 00-talet. Studien fokuserade främst på effekten av att ge nya läkemedelsbehandlingar till patienter som inte blivit bättre efter ett första eller andra försök med läkemedel. Forskarna kommer till slutsatsen att det lönar sig att pröva nya läkemedel om det första inte hjälper. Hjälper inte det heller så kan man pröva ytterligare ett. Till slut, menar forskarna, kommer 67 procent av de deprimerade att bli hjälpta.
Studien har använts för att uppmuntra läkare att skriva ut antidepressiva läkemedel och för att motivera patienter att ta dessa. På så vis har STAR*D varit en av motorerna i att upprätthålla en bild av att depression är en kroppslig sjukdom som bäst hanteras med läkemedel.
Senare har andra forskare – och även vetenskapsjournalister – granskat STAR*D och konstaterat att slutsatserna är kraftfullt missvisande till läkemedlens fördel, att det till och med skulle kunna beskrivas som forskningsfusk. En introduktion i ämnet finns i Flytkraft ledare 30: Den häpnadsväckande historien om STAR*D och de 67 procenten.
Kortfattat ställer sig Nilsonne och Marx frågan hur det kommer sig att information, som kommer från en forskningsstudie som visat sig presentera felaktiga slutsatser, fortfarande används av inflytelserika läkare som har stor makt över vilken information som sprids till allmänheten.
Kanske är jag överdrivet långsint, men artikeln påminner mig om min namne Markus Heilig (specialist och professor i psykiatri). När jag och och Lasse Mattila (chefredaktör på Mad in Sweden) skrev en artikel i Kvartal – som handlade just om att vi behöver lyfta fram verkliga orsaker till depression snarare än myten om serotoninbrist – skrev Heilig ett svar i samma tidskrift. Han föreslog i sin artikel att jag skulle lämna ifrån min min psykologlegitimation. Jag var nämligen faktaresistent ansåg han. I samma andetag skrev han att ovan nämnda Åsa Nilsonne också borde lämna in sin legitimation.
Långsinthet eller rimligt irritation? Hur som helst börjar fler och fler nu uppmärksamma att det kanske inte står helt rätt till med den bild, som de senaste decennierna, har spridits om depressionernas orsaker. Och många börjar undra om det verkligen är så att över tio procent av svenska folket är så (kroniskt) sjuka i depression att de behöver ta läkemedel under flera års tid, kanske livet ut.
En som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt tagit upp temat är journalisten Johan Cedersjö. Det här är något som somliga av oss väntat på – att en etablerad journalist tar ett större grepp om psykiatrins halvsanningar och gör dem synliga och begripliga för allmänheten.
Johan Cedersjö har gjort en podcastdokumentär i åtta delar – Experimentet: Det sista pillret – som dels handlar om hans egen uttrappning efter tio år med antidepressiva läkemedel, dels består av en journalistisk undersökning av den vetenskap och praxis som finns kring dessa läkemedel.
Inom kort publiceras en recension av denna podd här på Flytkraft. Det är Behroz Dehdari som skriver. I hans recension sammanfattar han innehållet och fyller på med tankar om vad som kanske saknas. Han fullföljer också vissa resonemang som han menar lämnas ofullständiga i podden.
Innan jag lämnar över ordet till Dehdari vill jag lyfta fram en sak som jag själv tycker fick för lite uppmärksamhet i poddserien. När Cedersjö slutar med sina läkemedel handlar det mycket om hans egna upplevelser. Men i två korta avsnitt så får man höra en specifik observation från dels en kollega och dels hans sambo. De säger att han var mer självupptagen när han tog läkemedlet. Nu när det trappats ut har han fler frågor till andra runt fikabordet. Det fick mig att reflektera kring att effekten av antidepressiva läkemedel kanske behöver förstås även på andra sätt än genom individens självupplevelse.
Slutligen finns nu även en viktig text på Mad in Sweden, kanske mest för den specialintresserade. Den handlar om den stora skandalen kring STAR*D. Upphovsperson till artikeln är den amerikanske vetenskapsjournalisten och grundaren av Mad in America – Robert Whitaker – en av dem som ägnat mest kraft åt att granska och genomskåda STAR*D.