Det sägs att det finns många fler som påstår sig ha besökt Woodstock, under den klassiska musikfestivalen 1969, än antalet som faktiskt var där. Många har velat stoltsera med att ha varit med när "det" hände. De vill väl framstå som om de redan då visste att historia skulle skrivas.
På samma sätt tror jag att det om ett par decennier kommer att vara många som säger att de "alltid" vetat att det medicinska perspektivet inom psykiatrin inte håller. Fler än de som nu uttalar sig kritiskt. När paradigmskiftet är ett faktum kommer många att hävda att de var med från början.
Det här fenomenet kan kallas I-knew-it-all-along-effect.
Ett år med Flytkraft
Än så länge är det dock inte riskfritt att hävda att vi behöver ett paradigmskifte i synen på psykiska och sociala problem. Personer som blivit tillfrågade om att bidra till Flytkraft har uttryckligen sagt att de inte vågar, eftersom de är beroende av att även i fortsättningen kunna vara anställda inom psykiatrin. Även om den rädslan kanske lett till att potentiella texter inte har publicerats här så kan den tolkas som ett bevis för att Flytkraft behövs.
Vi behöver sammanhang i vilka professionella som argumenterar för detta paradigmskifte kan uttrycka sig fritt, utan rädsla för anseende och anställning.
Jag märkte tidigt att jag visserligen möttes av en entusiasm inför lanseringen av Flytkraft men att få gick från ord till handling. Det ledde till att min osäkerhet var stor kring vad Flytkraft kunde bli. Jag bestämde mig då för att publicera en ledare i veckan, varje fredag, i 52 veckor. Ett år av Flytkraft. Efter det skulle jag utvärdera huruvida projektet är värt att satsa på, om det är en plattform andra än jag vill använda sig av för att vara delaktiga i en förändring.
Jag ville se om det finns de som vill vara med när "det" händer. Nu är de 52 ledarna skrivna och publicerade. Och det är dags för utvärdering och reflektion.
En fika med Alain Topor (uppkomsten av Flytkrafts ledare)
Strax innan det alls existerade några Flytkraftledare (hemsidan var under konstruktion) tog jag en fika med Alain Topor – den populäre professorn, föreläsaren och forskaren. Han har hållit psykiatrikritiska kurser på Socialhögskolan i Stockholm och på Universitetet i Agder i Norge.
Jag hade då relativt nyligen fått läsa i nättidskriften Kvartal att jag borde lämna in min psykologlegitimation eftersom jag enligt skribenten var "faktaresistent" och ägnade mig åt "kvacksalveri". Det var Markus Heilig, en känd psykiatriprofessor, som skrev det.
Den händelsen, och andra erfarenheter, hade lett till att jag tänkte mycket på oss som är kritiska mot en ensidigt medicinsk psykiatri. Vi behöver varandra. Om tonen ska vara så hård att några kritiska ord – om synen på depression som sjukdom och om överförskrivning av antidepressiva läkemedel – ska leda till att man blir ifrågasatt som yrkesutövare, då behöver vi ju stötta varandra.
Det födde tanken att samla personer med en kritisk syn på hur man organiserat dagens psykiatri. Om erfarna och erkända kliniker – läkare, psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, terapeuter – samt forskare, socialarbetare, lärare och andra skulle gå ihop, då skulle det vara svårare att avfärda oss som enskilda personer med suspekta åsikter och avsikter. Tanken var att det skulle ge kritiken flytkraft. När den ene vilar bärs samtalet av andra.
Om vi hade en plattform där vi kan skriva och lägga ut material, då skulle det vara lättare att våga. För jag visste att det fanns många kritiska röster som inte hördes.
När jag träffade Alain på det där caféet så hade jag en förhoppning om att han (och andra framstående personer) skulle gå i bräschen. Jag tänkte att han som är professor, och etablerad, tillsammans med andra professorer och erfarna kliniker skulle gå i första ledet. Så kanske jag skulle kunna få skriva lite i skydd av dessa. Kanske skulle jag kunna flyta med i deras kraft och åka snålskjuts på deras trovärdighet?
Alain hade föreslagit ett café på Söder. Han ursäktade sig för att det var lite trångt, sa att det inte brukar vara så. Jag såg att han drack en espresso och tillsammans med hans franska brytning var det som om han tagit med sig en liten bit av Frankrike till det lilla runda cafébordet. Det var första gången vi sågs. Åtminstone på tu man hand. Jag hade hört honom föreläsa, hört hans namn många gånger och vi hade mejlats lite. Men jag var osäker på vad han visste om mig.
Alain sa att han inte tyckte att jag skulle låta någon annan vara huvudperson på Flytkraft. Han tyckte att det skulle vara jag som skulle stå längst fram. Han menade att det var en fördel att jag inte kunde placeras i något tydligt fack, vilket skulle göra att många kunde känna sig välkomna till hemsidan. Det är viktigt sa han, och fortsatte med sin mjuka och vänliga röst:
Jag är orolig för att det ska bli som med vänsterrörelsen – att vi kritiker av det medicinska paradigmet splittras i olika falanger som inte kan samarbeta med varandra. Då förlorar kritiken kraft. Vi behöver ju förena olika perspektiv och inte strida mot varandra.
Just då trodde jag inte på Alain. Det skulle vara bättre om någon etablerad person skulle vara den mest synliga. Att jag inte var så lätt att placera i något fack berodde väl mest på att ingen visste något om mig.
Alain sa också att han tyckte att det skulle behövas något som håller samman innehållet på sidan. Om det är många som skriver kommer det kanske att bli spretigt. Han sa att det behövdes "ledare" på Flytkraft – återkommande texter som påminner om den huvudsakliga riktningen när annat innehåll spretar åt olika håll.
Det var så Flytkraft ledare föddes, och det var så det kom sig att det var jag som skrev dem. För att Alain fick mig att se att jag kanske inte kan överlämna ansvaret till någon annan, och för att han fick mig att se att många skulle kunna känna sig inkluderade i mitt sätt att förhålla mig till dessa frågor.
Utvärdering
Nu är det alltså dags för reflektion och utvärdering. Frågan är vad Flytkraft ska ha för ambitioner i framtiden. Jag läser mina första ledare och minns vad jag då hade för mål. De kan sammanfattas i fyra punkter:
- Att nå ut med budskapet om att ett paradigmskifte behövs i vår tids syn på psykiskt lidande, och med kunskap om alternativa vetenskapliga synsätt.
- Att vara en plattform för många kritiska och konstruktiva röster.
- Att skapa en organisation för att ge förutsättningar för en långsiktig verksamhet.
- Att dra in pengar så att de tre första punkterna blir möjliga att förverkliga.
Nu, drygt ett år senare, kan jag se att Flytkraft (jag?) misslyckats med tre av fyra punkter. Mina ambitioner om att hemsidan skulle vara en plattform för flera (eller många) är ett mål som inte uppfyllts. Förutom två fina texter av Alain Topor och mitt samarbete med Fanny Marell kring Power Threat Meaning Framework så har det inte varit någon annan som använt sig av plattformen. Några visar dock fortfarande intresse, så kanske kan projektet växa. Inte heller har jag lyckats skapa en organisation kring projektet och jag har inte fått in några pengar. Men även i dessa frågor finns en del arbete i skymundan.
Min utvärdering leder ändå till bedömningen att ett av målen är på god väg att uppfyllas. Texterna når ut. Flytkraft flyter alltså. Sidan har haft några tusen unika läsare det senaste året, en ledare har översatts till norska och publicerats på Mad in Norway och därifrån har en översättning gjorts till engelska som lagts ut på Mad in America.
Flytkraftsledarna har även lett tills att jag blivit inbjuden som föreläsare – bland annat till den kommande Psykoterapimässan 2024 – och inblandad i sammanhang som syftar till att påverka politiker att omforma psykiatrisk vård och omhändertagandet av unga. Kanske kan jag skriva mer om det i en nära framtid.
Vad har hänt ute i stora världen?
Kritik mot psykiatrins inflytande i samhället är inte ett svenskt fenomen. En av pionjärerna i den internationella opinionen mot en ensidigt medicinsk psykiatri är den amerikanske vetenskapsjournalisten Robert Whitaker. Han har bland annat givit ut An Anatomy of an Epidemic (Pillerparadoxen) som är en granskning av myten om att den medicinska psykiatrin varit en sådan framgångssaga. Numer driver han organisationen Mad in America som har blivit Mad in the World, med avknoppningar i ett tiotal länder. Däribland Sverige.
I Storbritannien finns en livlig kritisk rörelse. Dels har de genom sitt psykologförbund arbetat fram och givit ut Power Threat Meaning Framework. Men de har även organiserat sig under namn som Drop the Disorder och A Disorder 4 Everyone.
Det är inte bara enstaka proteströrelser som står för kritiken. När WHO presenterade sin rapport om psykisk hälsa globalt, så betonar de inte att de medicinska perspektiven ska rädda oss. Snarare betonar de en stärkt social omsorg, att arbeta med de sammanhang som människor lever i och att erbjuda en personcentrerad vård och ett brett utbud av insatser.
Men det händer ju saker även i Sverige. Några kritiska röster har jag skrivit om i ledare, såsom läkarstudenten Hanna Larsson och hennes projekt opsynliga.se, psykiatriprofessorn Eva Henjes kritik av BUP:s riktlinjer och psykiatern Göran Högbergs arbete för att synliggöra riskerna med övermedicinering.
Lasse Mattila arbetar också oförtrutet vidare med att sprida ett kritiskt förhållningssätt i sina kanaler. Han är bland annat chefredaktör på Mad in Sweden. Tillsammans med Sofia Arvegård Wallin har de också startat en ny podd – Galet.
En person som jag inte nämnt i ledarna – men som med jämna mellanrum återkommer med en sorts psykiatrikritik under cover – är läkaren och forskaren Johan Bengtsson. Han baserar nästan alltid sina texter på böcker han läst. Men dessa har – såvitt jag kan bedöma – alltid ett psykiatrikritiskt innehåll. Om man skulle sammanställa hans artiklar i Läkartidningen, Svenska Dagbladet och Kvartal så skulle det bli en massiv kritik mot hur medicinska diagnoser och läkemedel används inom psykiatrin.
En annan som stått upp för ett kritiskt perspektiv är sociologen Jonas Lindblom. Han gav nyligen ut boken Psykiatrins kris. Särskilt gillar jag Lindbloms formulering om att den medicinska psykiatrin är "ett vetenskapligt misslyckande men en social framgång".
Det är talande och går i linje med det budskap som Flytkraft och en stor internationell rörelse försöker föra fram.
Splittring?
När jag tog en fransk fika med Alain Topor oroade han sig alltså för splittring. Det är en farhåga som jag sett exempel på detta år. Den psykodynamiska teorin, till exempel, har en medicinkritisk potential. Denna teoribildning har dock sönderfallit i ett stort antal subgrupper och subgrupper till subgrupperna. Och i vissa fall pågår hårda strider kring vad som är mest renlärigt i subgruppernas subgruppers subgrupper.
Potentiella utbrytare, fraktioner och inbördeskrig finns även inom och mellan grupper som är kritiska ur ett systemiskt perspektiv, sociologiskt, socialpsykologiskt, utifrån vetenskap om trauma, eller från biologiskt eller till och med medicinskt håll. Alla kan potentiellt haka upp sig på att man själv är mer renlärig än alla andra.
Det riskerar leda till att man fokuserar mindre på att formulera en gemensam kritik mot den ensidigt medicinska psykiatrin.
Bortom splittringen: Riksföreningen Kontext
Det kan alltså vara ett hårt klimat för den som uttrycker kritik mot psykiatrin och dess inflytande. Ett av de sammanhang som dock skapar trygghet för mig är styrelsearbetet i Riksföreningen Kontext. Under mer än ett år arbetade vi i styrelsen med att formulera föreningens identitet. Även om vi har olika bakgrund och delvis olika teoretiska fundament så har arbetet inte präglats av splittring. Vi har hittat formuleringar som jag utan förbehåll står bakom.
Vi arbetar med en övergripande målsättning som handlar om att förändra det paradigm vi i västvärlden vant oss vid när vi pratar om psykiskt lidande. Vi behöver gå ifrån en sjukdomsterminologi och fokusera på de sammanhang som människor lever i.
Någonstans mitt i arbetet med att formulera vår identitet insåg vi att våra samtal ligger mycket nära innehållet i Power Threat Meaning Framework (PTMF). Vi konstaterade tillsammans att vi inte behöver uppfinna hjulet igen. Ett par av medlemmarna i styrelsen (Lasse Mattila och Fanny Marell) hade dessutom deltagit i översättningen till svenska.
Vi i Kontexts styrelse har beslutat oss för att ha PTMF som vår teoretiska ryggrad. Lite som DSM och ICD systemen är sjukvårdens ryggrad. PTMF är ingen bibel men det är en rik text som kan förstås på många sätt. Grunden är en bred vetenskaplig förståelse av vad det är att vara människa. Biologi, psykodynamisk teori, systemteori, samhällsvetenskaper, neurologi, epidemiologi, utvecklingspsykologi, traumateori och existentialistisk filosofi står intill varandra för att skapa den enhet som är betydligt mer trovärdig än den medicinska ideologi som präglar dagens psykiatri.
Parallellt med arbetet i Kontexts styrelse kommer jag att fortsätta arbetet med Flytkraft. Jag kommer dock inte att lägga ut en ledare varje vecka. De kommer komma mer sällan och mindre regelbundet. Så håll gärna ögonen öppna.
Och om du om tjugo år vill kunna säga att du var med från början, då är det dags att du börjar engagera dig nu. Snart är det för sent att skryta om att du var tidigt ute.