Tänk er följande korta dialog. En person säger: "Utan minnen existerar vi inte. Därför är vår förmåga att minnas det mest centrala i att vara människa!" Den andre svarar då: "Utan våra kroppar skulle vi inte ens kunna minnas. Därför är kroppen mer central för vår existens än vad våra minnen är!"
Ja, våra kroppar är en förutsättning för att kunna minnas något över huvud taget. Men vad är egentligen "viktigast" för vår existens – förmågan att minnas eller kroppen? På ett sätt är det en absurd fråga men om man tvingas svara så måste det bli: "Förmågan att minnas är lika mycket en nödvändig förutsättning för livets existens som våra kroppar är en förutsättning för alla minnen."
Evolution och utvecklingspsykologi
Under evolutionens första stapplande steg uppstod livet i relation till den miljö som då existerade. Och så har det varit sedan dess. När de första nervsystemen utvecklades var det genom miljöns form som de fick sina konturer. Under evolutionens gång utvecklades sinnesorgan utifrån de fysikaliska och kemiska förhållanden som erbjöds. Redan från början behövdes någon sorts primitiv minnesfunktion för att öka chansen att överleva.
Senare – när evolutionen drev fram sociala varelser – formades våra nervsystem även av relationen till andra. Vi utvecklade neurologiska förutsättningar för komplexa förmågor såsom att läsa av ansiktsuttryck, kroppsspråk och att sätta oss in i andra varelsers perspektiv. Och hela tiden fanns "förmågan att minnas" i livets mitt.
Kanske kan man säga att nervsystemet skapades just för att det fanns ett behov av att minnas? Överlevnad kräver ju att man lär sig både av sina misstag och sina framgångar.
På ett liknande sätt kan man betrakta den enskilda människans utveckling. Till en början finns ett spädbarn med ett nervsystem som är öppet för att låta sig formas. Själva formandet sker genom barnets möte med världen och de minnen som då uppstår. Självklart är vi genetiskt programmerade att bli människor. Men det är ju inte hela sanningen. Om ett spädbarn – hemska tanke – skulle växa upp i ett mörkt rum utan mänsklig kontakt så skulle det barnets nervsystem inte utvecklas i tillräcklig utsträckning för att det skulle ge förutsättningar för ett fungerande mänskligt liv. Det är ju inte bara den människans förmågor som skulle saknas. Det här barnets (brist på mänskliga) minnen skulle även påverka nervsystemets utveckling.
På samma sätt som livet en gång skapades genom att varelser lyckades minnas sin miljö, så formas vars och ens nervsystem alltså av de minnen som uppstår. Jag vill därför hävda att våra minnen inte bara ger förutsättningarna för hur vi ska må psykiskt - våra minnen är också sammanvävda med nervsystemet och dess vindlingar ut i kroppens alla organ.
Om dualism
Nyligen publicerade Läkartidningen en artikel om dualism. Eller rättare sagt om risken att läkare (och andra) använder ett språk som vidmakthåller en syn på att kropp och mentala processer är två separata fenomen. På ett plan – menar artikelförfattarna – är de allra flesta överens om att dualismen är en förlegad tanke som 1600-talsfilosofen René Descartes brukar få stå till svars för. Majoriteten av de som arbetar inom vården är överens om att mentala och biologiska processer är två sidor av samma mynt. Något artikelförfattarna kalla monism. Men det är vanligt, skriver de vidare, med ett språkbruk som göder föreställningen att kropp och mentala processer går att skilja åt.
Ett exempel de tar upp är synen på sjukdomen ME/CFS (kroniskt trötthetssyndrom). De senaste decennierna har det pågått en debatt om i vilken utsträckning det tillståndet ska förklaras biokemiskt eller genom en förståelse av hjärnan och beteenden. Enligt artikelförfattarna har denna debatt blivit så känslig att personer som förespråkar en förståelse som handlar om hjärnan och mentala processer har blivit hotade. De berättar till exempel att ett tvärvetenskapligt möte i ämnet hölls i hemlighet – av säkerhetsskäl – och att det bevakades av vakter.
Syftet med artikeln i Läkartidningen är inte att komma med en lösning i frågan om ME/CFS. Snarare lyfter författarna det tillståndet för att det är ett tydligt exempel på att frågan om kropp eller hjärna/beteende är felställd. Det går inte att göra den distinktionen. Biokemi, nervsystem och beteenden hänger samman i en oskiljbar helhet.
Vad artikelförfattarna vill betona är att professionella inte bör använda sig av ett språkbruk som förstärker ett dualistiskt tänkande.
Dualism inom psykiatrin
Inom psykiatrin är frågan om kropp, psyke, hjärna och mentala processer såklart central. Ska vi förstå psykiskt lidande som resultat av kroppsliga processer eller av psykiska och sociala skeenden? Eller är frågan felställd?
Jag har ibland hävdat att allt psykiskt lidande är psykosomatiskt. Med det menar jag att det finns både psykiska och somatiska aspekter av alla psykiatriska tillstånd – ångest, depression, anorexia, ADHD och schizofreni. Det är svårt att hitta ett enda tillstånd som bara kommer till uttryck som en mental process. Viktigt är dock att påpeka att mentala processer kan påverka kroppen likaväl som kroppen kan påverka mentala processer.
Min första tanke när jag läste artikeln i Läkartidningen, var att jag helt håller med författarna. Även jag står för en monistisk syn på människan. Men sen tänkte jag att det inte är helt entydigt.
Olika dimensioner
Tänk dig att du sitter med en vän och resonerar kring vilken vecka ni ska åka på semester tillsammans. Det är klart att varje ord och varje tanke kommer att ha någon sorts "motsvarighet" i hjärnan. Men själva lyssnandet, tittandet i kalendern, resonerandet om den bästa veckan att ta ledigt – är det självklart att den processen uppstår i hjärnan? Eller finns detta tänkande i en annan "dimension"?
Ett minne av en tidigare semester, till exempel, är självklart lagrat i hjärnan. Men själva minnet är ju något helt annat. Det är ju en bild av en händelse, med kopplingar till sinnesförnimmelser, känslor, tankar och till andra minnen. Även rationellt tänkande och semesterplanerande – utifrån en kalender – sker ju i en dimension som inte är neurologisk, även om den typen av mentala skeenden såklart avspeglas i nervsystemet.
Kanske blir det hårklyverier men det är viktigt att göra sig medveten om att människors mentala och relationella aktiviteter inte kan reduceras till biokemiska och neurologiska förhållanden och processer. Även om våra mentala processer är beroende av kroppen för att existera, så menar jag att vi frigjort oss ifrån kroppen i den mening att beslutsprocesser sker i en annan dimension än i kroppen. När jag låter mig dagdrömma om en solsemester har det inte – menar jag – ett ursprung i kroppen, utan det väcks av en längtan efter sol och vila, eller av att min dag har varit trist.
Även om allt psykiskt lidande är psykosomatiskt – i den mening att det rör både kropp och psyke – så pågår även lidandet i en annan dimension än det kroppsliga, som har med minnen, självupplevelse, livets sammanhang och relationer att göra.
Minnen
I boken Minneslära skriver jag just om hur centralt det varit för evolutionen att olika livsformer har en förmåga att skapa minnen. För att livet skulle utvecklas har det varit helt nödvändigt att det skapas ett system som tar in lärdomar om hur världen fungerar. För att evolutionen ska fungera så måste ju vissa individer utveckla mekanismer för överlevnad.
Det här enkla påståendet visar hur intimt nervsystem, minnen, sinnen och beteenden måste vara sammantvinnade redan tidigt i evolutionen. Men inte bara det. Nervsystem, minnen, sinnen och beteenden är även intimt sammanflätade med immunsystem, tarmar, hormonproduktion, blodcirkulation och allt annat som sker i kroppen, men även till vår självupplevelse, affektreglering, förmåga att reflektera och så vidare. I boken Minneslära beskriver jag att det är relevant att närma sig denna fråga med en systemteoretisk blick.
Förr studerades immunförsvar, nervsystem och tarmar som separata system som fyller olika funktioner i kroppen. Numer vet man att systemen kommunicerar med varandra och samarbetar kring gemensamma uppgifter. Tarmarna påverkar till exempel vårt tänkande och kännande, medan vårt tänkande och kännande också påverkar tarmarna.
Vidare skriver jag i boken att minnesbearbetningen kan ses som ett av kroppens system, och att det binder samman kropp och psyke. Jag menar till och med att det är minnessystemet som skapar språnget från kroppens materiella dimensioner till de psykiska dimensioner i vilka man kan resonera om en framtida semester.
Minnessystemets roll som övergång mellan kropp och psyke blir tydligt för den som studerar trauma. Ett trauma kan nämligen ses som en skada i minnessystemet. Sår och ärrbildningar uppstår i den drabbades förmåga att på ett flexibelt sätt hantera nya intryck och låta det leda till konstruktiva beteenden. Risken är att den här typen av skador i minnesbearbetningen leder till allvarligt psykiskt lidande.
Men skador i minnessystemet påverkar även kroppsliga processer. Risken finns att det leder till att kroppens stressystem slås på och att kroppen inte kommer ned i vila, vilket i sin tur påverkar allt ifrån tarmsystem och hjärta-kärl till nervsystem och immunsystem.
Det här skulle kunna vara en förklaring till att personer som varit utsatta som barn, som har en komplex traumatisering, också har en ökad risk för att drabbas av somatiska sjukdomar och även en för tidig död.
Mats Lekander
En av de som skrivit artikeln i Läkartidningen är Mats Lekander, som har två professurer – en i hälsopsykologi på Karolinska institutet och en i psykoneuroimmunologi vid Stockholms universitet.
Han har tidigare gett ut boken Ditt inre liv. Jag läste den för några år sedan, när jag gjorde min research till Minneslära. Jag var kluven i läsningen av hans bok. För det första lärde jag mig otroligt mycket och fick också stöd för mycket av det tänkande som jag själv då var inne i. För det andra slogs jag av att det var så mycket han inte skrev – om minnen, trauma och psykodynamisk utvecklingspsykologi. Jag förstod att han inte har samma utbildning och teoretiska inriktning som jag. Lekanders förståelse av psyket domineras av "beteenden", vilket även lyser igenom i artikeln i Läkartidningen. När artikelförfattarna skriver om ME/CFS skriver de:
På området ME/CFS inleddes ett skyttegravskrig mellan individer som ville se en förklaring på primärt biomedicinsk nivå och andra som i större utsträckning ville involvera hjärnan och beteendet.
Å ena sidan biokemi och på den andra hjärnan och beteenden alltså. Jag känner igen det som tidigare väckte mina invändningar mot Lekander.
Jag skrev ett mejl till Lekander efter att ha läst hans bok. Det var en inbjudan till att tänka tillsammans angående kropp och psyke, så att hans kunskaper om psykoneuroimmunologi och beteenden kunde kopplas samman med mina (icke-akademiska) studier av minnessystemet, trauma och psykodynamisk utvecklingspsykologi. Han svarade trevligt att han hade så mycket med sina egna teoribyggen att han inte hade tid med mina.
Jag klandrar honom inte, även om jag fortfarande tycker att det var synd. Sen skickade jag honom boken Minneslära, men på det fick jag inget svar.
Som om hela livet pågår inuti våra kroppar
Varför skriver jag om mitt mejl till Mats Lekander? Jo, hur mycket jag än sympatiserar med författarna till artikeln i Läkartidningen – jag hoppas också på att vi ska ha en människosyn som inte präglas av dualism – så finns något som helt lyser med sin frånvaro i deras artikel. De skriver inte alls om vad människor har med sig för erfarenheter. Texten handlar nästan bara om hjärna, biokemi och mentala processer. Som om hela livet pågår inuti våra kroppar.
Jag menar att det är en stor förlust om dessa forskare – som har så mycket att bidra med – är helt tysta om betydelsen av hur mänskliga erfarenheter påverkar helheten. Kanske skulle dessa forskare kunna ta sin forskning vidare om de också förde in hur människan formas av sina erfarenheter – både på kort och lång sikt – om de förde in traumateori i sin forskning och om de studerade frågan huruvida misslyckad minnesbearbetning kan leda till somatiska sjukdomstillstånd.
Den typen av forskning skulle inte bara kunna leda till fördjupad kunskap om hur svåra livssituationer skapar psykiskt lidande. Den skulle också öppna för en fördjupad bild av hur det kommer sig att personer med komplex traumatisering riskerar somatiska sjukdomar och en för tidig död. Den som slår ihop dessa två kunskapsområden kommer även att få ingångar i frågan hur människans olika dimensioner – kropp och psyke – interagerar, alltså hur somatiska sjukdomstillstånd och psykiskt lidande ömsesidigt kan påverka varandra.
För även om vi människor innehåller olika dimensioner så är de ju inte separerade. Och mitt i kroppen och livet finns våra minnen.