Hur kommer det sig att så pass många pojkar och unga män från utsatta områden begår grova brott? Den frågan har den senaste tiden varit en dominerande fråga i samhällsdebatten.
Stiliserat har frågan beskrivits från två håll. Från det ena hållet förklaras problemen i de utsatta områdena med att de importerats genom invandringen. Att det är något i dessa personers etnicitet eller kultur som gör att de är mer benägna att begå brott.
Från det andra hållet säger man att det inte är något "fel" på dem som kommer, varken etniskt eller kulturellt, utan att det är de förhållanden som finns i det samhälle de kommer till som skapar problemen. Från det perspektivet är det den svenska politiken, stadsplaneringen och den svenska kulturen som brister.
Nu på senare år har det även dykt upp en ny förståelse i debatten. Vissa menar att den höga brottsligheten i utsatta områden är ett medicinskt problem. Att den beror på höga tal av odiagnostiserad och obehandlad ADHD.
Det här är ett ämne som leder till stora motsättningar och hat. Därför är det svårt att skriva om det. Risken finns att det jag skriver ska förstås och användas på sätt som jag inte avsett. Jag skulle ändå vilja våga mig på att tillföra andra begrepp i analysen.
Egentligen är det ett fenomen jag vill visa, som innehåller två delar. Dessa två delar passar varandra som hand i handske. Den ena delen består dels av trauma dels av den ångest och destruktivitet som trauma kan väcka. Den andra delen består av det sociala och kulturella sammanhangets möjligheter för individen att avleda uppmärksamheten från sin ångest samt att leva ut sin destruktivitet.
Resten av texten går ut på att klargöra detta tvådelade fenomen.
Vad är trauma?
Trauma betyder "skada". Begreppet används både inom somatisk medicin – såsom neurologiskt trauma eller trauma som benbrott – och inom psykologin. Ett psykiskt trauma är alltså en skada i psyket. Det låter kanske enkelt, men historien har visat att det inte har varit så lätt att fånga in vad psykiskt trauma är.
Det finns flera orsaker till att det är svårt att heltäckande förstå och beskriva fenomenet trauma. Det har gjort att man historiskt felaktigt har tolkat traumats effekter som sprunget ur en andevärld, ur besatthet, förbannelser eller kroppsliga sjukdomar. Denna svårighet är inte över i vår tid. Numer är psykiatrin full av individer vars problematik relativt tydligt härrör ur minnen och livssituationer som skulle kunna beskrivas som traumatiska. Men eftersom vården inte lägger så stod vikt vid att utreda patientens historia, relationer och sammanhang kan dessa individer istället få diagnoser såsom ADHD, AST, EIPS, AN eller OCD.
Det finns några olika anledningar till att trauma är svårt att identifiera. För det första kan symtomen se olika ut. För det andra dyker inte symtomen upp i direkt anslutning till händelsen. För det tredje finns inget objektivt sätt att avgöra vilka händelser som kan vara traumatiserande.
Alltså. Om ett barn börjar självskada kan upphovet till detta beteende vara en händelse, flera händelser eller en livssituation, som dels kan vara avlägset i tid dels kan ha betraktats som obetydliga. I detta fall kommer symtomen troligen inte att kopplas till rätt orsaksmekanismer. Då kan de istället tolkas som spontant uppkomna tecken på sjukdom. Samma sak gäller när barn börjar utveckla ätstörningar, tvångsbeteenden, bristande koncentration, social avstängdhet eller känslomässig instabilitet. Även dessa symtom kan ha dolda orsaker som inte är så lätta att komma åt.
Traumats kärna
Det mest centrala för att förstå trauma är två konsekvenser de får för individen. För det första leder det till fragmentiserade minnesbilder och fragmentiserat tänkande kring traumat. Det beror på hur minneslagringen fungerar vid det tillfälle då traumat inträffar. Under det tillfället hotar känslan av hjälplöshet och skräck nämligen att överväldiga den drabbade. Minneslagringen tycks då inte fungera. Ett annat sätt att förstå det som händer är att fragmentiseringen av minnet uppstår för att skydda det medvetna psyket från att förstå helheten. Om minnet lagras på olika "platser" behöver den drabbade inte bära på helheten, och således inte överväldigas av det.
Den andra centrala aspekten av trauma är helt kort att det leder till ångestproblematik om det inte bearbetas – med eller utan behandling.
Dessa två delar sammantagna har gjort att traumats negativa effekter varit svåra att komma åt i behandling. Så länge minnet är fragmentiserat och helheten oåtkomlig för det medvetna är det svårt att bearbeta minnet och bli av med ångesten. Att vården både har svårt att identifiera och behandla trauma leder till ett stort lidande. Men numer finns behandlingar som är effektiva i många fall.
Trauma smittar
Det har observerats att förintelsen av judar under andra världskriget inte bara drabbade dem som levde under den tiden utan även kommande generationer. Det här är bara ett exempel på hur trauma smittar, eller nedärvs.
Hur går detta till? Jo, det är på ett sätt ganska självklart. Den mest kraftfulla smittan är just den som går från generation till generation. Små barn skapar sin egen trygghet genom att luta sig mot föräldrarnas trygghet. Men om de föräldrar som ska skapa barnets trygghet inte själva är trygga, om de drabbas av ångest, om deras världsbild domineras av berättelser om hur farlig världen är eller om de överreagerar på vardagliga händelser, då blir barnen sekundärt traumatiserade.
Det är även så att en traumatiserad förälder, som inte blivit av med sin ångestproblematik, är mer benägen att använda våld och överdriven kontroll av sina barn. Det ökar risken ytterligare för att deras barn ska smittas av trauma.
Barn som växer upp med traumatiserade föräldrar riskerar att bli "komplext traumatiserade" vilket innebär att olika minnen och händelser går in i varandra och att minnesapparaten får många fragmentiserade delar. Dessa barn kan få svårt att hitta en sammanhållen självbild och de kan ha svårt att hitta någon orsak till sin egen rädsla och sin egen osäkerhet. De har ju inte traumatiserats av en specifik händelse utan har formats av en generell otrygghet. Likväl kan de ha känt sig hjälplösa och överväldigats av känslor de inte riktigt kan hantera.
Kluven till ordet
Begreppet trauma riskerar att både användas för mycket och för lite. Det gör det rimligt att vara kluven inför hur fenomenet ska hanteras. Å ena sidan har traumaforskning kommit till avgörande insikter om hur psyket fungerar. Jag bedömer att kunskapen den formulerat kommer att forma framtidens psykiatri. Å andra sidan är själva begreppet trauma missvisande, eftersom det antyder att det som hänt varit dramatiskt och avgörande.
I själva verket sker den destruktiva minnesbearbetningen även i mer subtila sammanhang som kanske inte bör kallas för trauma. Det kan handla om svåra livssituationer i vilka man känner sig hjälplös, barn som lämnas ensamma, barn som lyssnar på föräldrars bråk, att vara mobbad eller utfryst eller att föräldrar inte kommer hem när de lovat. Eller att man som vuxen har en destruktiv livssituation som man inte kommer ur.
Graden av hjälplöshet som den drabbade känner kan inte avgöras objektivt utifrån. Det finns inga mätmetoder för att avgöra hur allvarligt en specifik person bör drabbas av en händelse. Det som är avgörande är i vilken utsträckning den drabbade överväldigats av sina känslor, på ett sätt som skapar problem för minneslagringen och självförståelsen.
Trauma är jämlikt och ojämlikt
I Jan Guillos bok Ondskan – och filmatiseringarna av den – syns familjetraumans effekter i en överklassmiljö. Tonåringar som vuxit upp i våldsamma patriarkala familjestrukturer, där man som barn såklart känt sig hjälplös, flyttas till ett internat och hamnar i ytterligare en svår livssituation. Nu ska de leva utan sina föräldrar och behålla sin värdighet och status bland jämnåriga i samma situation.
Det är en skildring av traumats effekter i en miljö formad av titlar, skoluniformer, dyra bilar, vackra byggnader och "god" uppfostran. Kort sagt är det en skildring av traumats effekter i en "priviligierad" miljö.
Fenomenet trauma är på många sätt jämlikt. Det drabbar alla på liknande sätt. Skillnaden handlar inte om vilken klass man kommer från, vilket kön eller vilken etnicitet man har. Våra kroppar reagerar likartat på situationer i vilka vi upplever hjälplöshet inför hot, fara och våld.
Trauma är dock inte jämlikt i alla avseenden. Den som har varit med om många händelser som skapat små eller stora trauman kommer att ha ett skörare psyke. Deras minneslagring kommer nämligen ha skapat fler fragmentiserade minnen som i sin tur skapar svårigheter att bygga upp en enhetlig identitet, människosyn och världsbild. Det kommer också att leda till att man får svårare att bearbeta nya trauman. Men den här ojämlikheten beror främst på hur trygg miljö föräldrarna skapat och har inte med klass, kön eller etnicitet att göra.
Varje kultur bär sina egna möjligheter att hantera ångest
En annan aspekt av traumats ojämlikhet är vilka förutsättningar man har att reglera den ångest som kan uppstå som en konsekvens av trauma. I olika klasser och kulturer finns olika sätt att hantera ångesten. För på något sätt behöver man hantera den om man vuxit upp med en historia av hjälplöshet inför olika våldsuttryck.
I bästa fall får man en fungerande vård. Men om man drabbats av en ångest som man inte kommer till rätta med? Vad gör man då?
Jo, man använder sig av de föremål, de människor eller kulturella uttryck som finns till hands. Att köpa ett rakblad och skära sig är ett sätt som är lätt åtkomligt för de flesta. Så kan man avleda uppmärksamheten från den inre plågan. Att slåss, som huvudpersonen i Ondskan gör, är ett annat. Eller att skapa sadistiska pennalistiska strukturer på internatskolan, som hans plågoandar gör, är ytterligare ett.
Att delta i gängkriminalitet är också ett sätt att flytta uppmärksamheten från en inre plåga till en yttre, som på många sätt är lättare att stå ut med. Det är lättare att vara jagad av verkliga fiender än av de egna demonerna. Att ha en flaska whisky på sitt Stureplanskontor kan vara ett annat sätt att hantera ångest. Att misshandla sina familjemedlemmar med ord och våld kan vara ytterligare former. Att lägga ut meddelanden om sitt lidande på sociala medier, och där få tröst, är ytterligare ett sätt.
Andra sätt att hantera den egna ångesten är att gå in i en trosföreställning, bli radikaliserad av ideologi, religion eller rasism. Förställningen att man själv är oantastlig och att "de andra" står för ondskan är en skön position för den traumatiserade.
Hederskultur är också ett sätt att hantera relationer som delvis har ett ursprung i trauma, i våldserfarenheter och rädsla för att förlora den men älskar och sin egen värdighet. Man hanterar sin egen ångest genom att kontrollera andra.
Självklart är det inte så att alla som är del i de uppräknade kulturella uttrycken är traumatiserade. Det är inte heller så att dessa fenomen förklaras av trauma. Varje kulturellt uttryck har sina egna drivkrafter, värden och lockelser. De kan bygga på allt ifrån girighet och status, via verklighetsflykt och trygghet, till en strävan efter att vara god och altruistisk samt allt däremellan.
Varför är kriminalitet vanligare i utsatta områden?
Så hur kommer det sig då att unga i utsatta områden lättare lockas in i kriminalitet? Vi måste nog utgå ifrån att förekomsten av ångest är mer utbredd där än i andra områden. Behovet av att reglera den är alltså hög. Det beror dels på att det är fler där som varit med om krig, naturkatastrofer, förluster och dramatiska flykter än i andra områden. Det är helt enkelt en högre koncentration av trauma i utsatta områden. Dels beror det på att dessa områden i sig är mer otrygga, att det bor många där vars ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar är svårare än i andra områden. Även detta leder till en förhöjd ångestnivå.
Och som vi sett här tar den traumatiserade till de kulturella uttryck som finns till hands för att hantera sin ångest. Då kan man dels ta till den trygghet som finns i ens ursprung, såsom religion eller hederskultur, trygghet i föreningar, släkter och klaner där man finner trygghet i en kulturell gemenskap. Det finns även risker att ångesten hanteras genom att bli del i eller underordna sig patriarkala strukturer där föräldrars våld är en del av barnens vardag. Så sprids trauma till nästa generation.
Slutligen finns ett sätt att hantera sin ångest som fått så mycket uppmärksamhet i media de senaste åren – att delta i gängkriminalitet. Det är såklart en väg som leder till ytterligare trauma, ytterligare ångest och ytterligare våld.
Det är viktigt att se att det här är en väv av traumahistoria, kulturella uttryck och maktförhållanden i det samhälle vi lever i. Det är inte en fråga om neuropsykiatri.
Från diagnosmedvetenhet till traumamedvetenhet
Kanske är traumaforskningens allra viktigaste bidrag att den underminerar de diagnostiska system som används inom psykiatrin. På sikt kan det leda till att vi frigör oss från den medicinska ideologins skadliga inverkan på vårt samhälle. Kanske kan vi bli av med den diagnostiska blicken som lekmän – barn såväl som vuxna – har på sina medmänniskor.
Ett begrepp som synts allt oftare på senare tid är "traumamedveten omsorg". I linje med min kluvenhet till begreppet trauma är jag även kluven till begreppet traumamedveten omsorg. Det positiva är att den innehåller en mycket fin sammanfattning av vad som behövs för att barn (och vuxna) ska läka och utvecklas. Det negativa med begreppet är just att ordet "trauma" förvillar – att den omsorg det traumatiserade barnet behöver skulle skilja sig från den omsorg andra barn behöver.
Röda Korset ger utbildningar i traumamedveten omsorg. I deras informationsmaterial kan man höra att den bygger på tre pelare. För det första behöver man skapa en trygg miljö. För det andra behöver man skapa goda relationer. För det tredje behöver man skapa förutsättningar för att barnen ska kunna reglera sina känslor.
Kanske anar du vad jag är ute efter? Vilket barn mår inte bra av en miljö som formats av dessa tre pelare? Bör inte dessa vara centrala för alla miljöer där barn vistas, helt oavsett vilka barn det rör? Ingen vet ju vilka erfarenheter barnen bär med sig. Dessutom skulle en sådan miljö vara bra för alla barn – inte minst de med neuropsykiatriska diagnoser.
En central fråga för framtidens generationer är vilken blick vi vuxna har på barnen. Nu lever vi i en tid då den medicinskt diagnostiska blicken dominerar. Om vi istället tänker oss att de vuxna i skolan, och samhället i stort, istället har en omsorgsfull blick med en förståelse av att vi är lite olika – oavsett om det beror på medfödda faktorer, på svåra minnen eller livssituationer – och att alla barn behöver trygghet, relation och hjälp att reglera känslor. Då kanske den medicinska ideologins skadliga verkningar kan minskas. Och då kanske fler barn klarar av skolan och färre drivs till att vara "springpojkar" åt kriminella.