För några år sedan hörde jag bakteriologen och underhållaren Agnes Wold säga något som fick mig att häpna. Hon sa att det inte spelar någon som helst roll hur föräldrar uppfostrar sina barn. Jag började då skriva en artikel som sedan publicerades i nättidskriften Kvartal. Under researchen upptäckte jag att Wold tidigare skrivit en krönika på samma tema. I den hävdar hon att vi ska sluta skylla barns beteenden på föräldrar. Hon fortsätter:
Barn som föds glada och lugna gör föräldrarna glada och lugna. Barn som föds med besvärliga temperament är missnöjda, hamnar ofta i konflikter och får bekymrade, trötta och grälsjuka föräldrar.
Den som arbetar med utsatta barn vet att det här är en obegripligt okunnig sak att säga. Och det avslöjar Wolds omnipotens. Som om hennes bakterieprofessur skulle ge henne mandat att uttala sanningar om barns utveckling.
Skillnaden mellan människor och bakterier
Barns problem börjar ofta utvecklas långt innan de föds. De tar ofta form redan när deras föräldrar är barn. Barn föds in i det sammanhang som formats av föräldrarnas personligheter och val. Självklart har varje barn med sig sina genetiska förutsättningar men föräldrarna har ansvaret för hur familjeklimatet utvecklas. Det är såklart inte barnen som har ansvar för om dess föräldrar ska vara bekymrade och grälsjuka.
Man kan ana att Wold hämtar sin människosyn från bakteriernas värld, där orsak och verkan kanske är en enkel sak. Vad vet jag? I människovärlden behöver vi inte vara fast i en oändlig kedja av stimulus och respons. Vi kan reflektera, välja, lyssna på vänner och anhöriga samt förändra beteenden som vi kanske egentligen har en genetisk benägenhet att vänja oss vid.
En viktig aspekt i skillnaden mellan människor och bakterier är just föräldraskap. En vuxen person kan motstå impulser i sitt föräldraskap och härbärgera ett spädbarns missnöje. På så vis kan barnet tryggas. På så vis får barnet en möjlighet att sluta vara missnöjd, genom att få tröst och trygghet. Det behöver alltså inte vara så att missnöjda barn ger grälsjuka föräldrar. Det behöver inte vara så att ett spädbarns genetiska sårbarhet för ängslan ska överskugga hela hens liv.
Beteendegenetik
Eftersom jag under perioder läst en del om "beteendegenetik" kunde jag ana vad det är för forskning Wold kommit i kontakt med som fick henne att uttrycka sig så självsäkert och världsfrånvänt. Liknande påståenden har jag läst från en av världens mest uppburna beteendegenetiker. Han heter Robert Plomin och den populärvetenskapliga bok jag tänker på heter Blueprint.
I Blueprint skriver Plomin att föräldrarnas och skolans gemensamma påverkan på ett barns psykiska utveckling uppgår till högst fem procent. Resten är gener och slump.
Smaka på det. Ska vi då uppskatta föräldrars möjlighet att påverka sitt barns utveckling till två och en halv procent? Eller kanske tre procent? I så fall behöver vi ju inte ens anstränga oss. Barn blir ju ändå som de blir.
Kan det verkligen stämma?
Tvillingstudier, statistik och antaganden
Många har sett procentsiffror som påstås säga hur mycket av en personlighet eller en psykiatrisk diagnos som orsakas av gener – såsom att "ADHD är minst 75 procent medfött". Om dessa siffror är höga – låt oss säga över 40 procent – så bygger de med stor sannolikhet på tvillingstudier. De bygger alltså inte på att man funnit specifika gener som ger stöd för procentsatsen.
Tvillingstudier ter sig vid första anblick mycket trovärdiga. Det krävs ett ihärdigt intresse för att se bristerna. En av svagheterna är de antaganden som metoderna bygger på. Ett av dem kallas för Equal Environments Assumption (EEA).
Förenklat så förutsätter det antagandet att en och samma förälder alltid kommer att skapa en likartad miljö för sina barn, oavsett barnens medfödda egenskaper. Equal Environments Assumption är alltså ett förnekande av att två barn kan formas olika av samma föräldrar. De flesta har nog sett att föräldrar kan bete sig olika mot sina barn och att olika barn och olika föräldrar passar olika bra ihop. En förälder kan fungera bra med ett utåtriktat och glatt barn men sämre i relation till ett inåtvänt barn. En förälder kan gilla schack och ogilla fotboll. Denne förälder kan självfallet brista i att visa det schackspelande respektive det fotbollsspelande barnet likvärdigt med uppmärksamhet och kärlek.
Det uppstår alltså olika miljöer för olika barn med samma föräldrar. Allt det här antar man alltså i tvillingstudier att det inte har så stor betydelse, vilket kan leda till överskattningar av genetikens påverkan på vår utveckling.
Men det värsta förnekandet inom tvillingstudierna har jag inte beskrivit än.
Tvillingar som adopteras till olika hem
En av de mest övertygande forskningsdesignerna inom tvillingstudierna kallas TRA (Twins Reared Apart). Som namnet antyder är det studier av tvillingar som uppfostrats i olika hem. Resultaten kommer från ett fåtal studier i vilka man har fått tillgång till tvillingar som separerades under 1900-talets andra hälft.
I teorin skapas på så vis en säker kunskap om arv och miljö. De separerade tvillingarna utgör – på papperet – en extremt stiliserad företeelse. Arv och miljö blir ju i dessa fall inte inlemmade i varandra. Om de separerade tvillingarna levt sina liv i var sin ny familj och ändå liknar varandra och sina biologiska föräldrar då kan ju inte det bero på miljöfaktorer.
Trots den geniala idén och beteendegenetikernas sturska uttalanden har jag svårt att se hur man kan dra några trovärdiga slutsatser alls om arv och miljö utifrån TRA-studier. De tvillingar man studerat har nämligen inte separerats vid födseln, utan långt senare. I den världskända svenska studien (SATSA) sattes gränsen till exempel vid elva års ålder. Alltså inte elva sekunder eller elva minuter som uttrycket ”vid födseln” antyder. Inte heller elva timmar, dagar, veckor eller månader. Elva år.
Ett försvar för studien bygger på att de flesta barn adopterades bort långt tidigare, men att de flesta av tvillingarna i materialet adopterades före fem års ålder leder inte till att studierna blir mer trovärdiga. Det har med elementär utvecklingspsykologi att göra. Nervsystemet utvecklas nämligen i relation till sin omgivning, och under livets fem första år är utvecklingen dramatisk. Själva namnet på designen (tvillingar uppfostrade isär) är alltså en sanning med modifikation, för att uttrycka det milt. De barn som deltog i studien har ju hunnit få en oöverskådlig miljöpåverkan från sina biologiska föräldrar och syskon.
Beteendegenetiker som försvarar dessa studier säger att de kompenserar för de år barnen bott hos sina biologiska föräldrar. Hm. Hur gör de det? Hur beräknar man hur hundra miljarder nervceller påverkas av hundra miljarder intryck från miljön? Hur beräknar man skillnaden mellan att separeras vid ett, fem eller tio års ålder?
Trots den uppenbara risken att genernas betydelse överdrivs i dessa studier används de för att sprida en tro på genetisk determinism bland föräldrar, lärare och vårdpersonal. Först via auktoriteter såsom Plomin och sedan genom medicinskt inriktade psykiatriker och underhållare såsom Wold. De här procenttalen sprids genom sin övertygande charm. De ger ett så vederhäftigt intryck.
GWAS
Studierna som blåst upp siffrorna för ärftligheten har alltså inga kopplingar till faktiska gener. Det är bara statistik som bygger på likheter mellan föräldrar och barn. Det senaste dryga decenniet har man dock haft tillgång till tekniker som kan kartlägga individers hela genuppsättning (individens "genom").
Den forskningen har gett förutsättningar för en ny typ av förståelse av genernas betydelse, och därigenom nya möjligheter att förstå relationen mellan arv och miljö. En typ av studie man gör kallas GWA-studier, eller GWAS. I dessa sekvenserar man ett antal individers genuppsättningar och jämför dessa med individernas egenskaper och eventuella sjukdomar. På så vis kan man se att vissa gensekvenser i hög eller låg utsträckning leder till specifika företeelser i dessa människors liv – såsom hjärt- och kärlsjukdom, intelligens, cancer eller schizofreni.
Även om mycket återstår att göra inom denna forskning har det alltså blivit möjligt att bygga upp en kunskap om genetik som inte är lika beroende av antaganden och förnekandets diskreta charm.
GWAS och psykiatrin
Vad säger då den här nyare formen av forskning om psykiatrin? Jag utgår ifrån en vetenskaplig artikel – publicerad 2023 i World Psychiatry – för att hitta svaren. Den sammanfattar vad forskning med GWAS – de senaste tio åren – lett fram till inom psykiatrifältet.
När jag började läsa artikeln var jag nästan rädd att det skulle stå saker i texten som skulle tvinga mig att ändra min människosyn. Kan det vara så att tvillingstudierna ändå visat korrekta procentsatser, att det faktiskt inte spelar någon roll om föräldrar tar ansvar för sina barns utveckling eller ej?
När jag läste artikeln noggrant blev jag dock lugn.
Först till något elementärt som alla experter är överens om. Det finns inte några enkla samband mellan å ena sidan en, eller ett fåtal gener, och å den andra ett psykiatriskt tillstånd eller ett personlighetsdrag. Att hitta något sådant enkelt samband är en förenklad dröm från det förflutna. Snarare finns tusentals olika kombinationer av gener som ökar risken för flera olika diagnoser. Men dessa genkombinationer är vanliga även bland mänskor som inte har någon diagnos alls. Det är alltså inte så att dessa kombinationer av gener kan förutse att specifika individer kommer att utveckla en viss typ av lidande.
Vad som också framkommer – på flera ställen i artikeln – är att de diagnossystem som används inom psykiatrin idag inte kan finna stöd i de nya fynden inom genetiken. Artikelförfattarna menar att diagnossystemet troligen bör ändras. De identifierade gensekvenserna utgör nämligen mer generella risker än de som formuleras i dagens diagnoser.
GWAS och tvillingstudier
Av artikeln framgår även att det finns en avsevärd skillnad mellan de procentsatser som forskare presenterat utifrån tvillingstudier och de siffror som utgår ifrån GWAS. De nämner till och med ett begrepp för det – "den felande herediteten". Artikelförfattarna frågar sig hur det kommer sig att man inte kan hitta tillräckliga bevis i människors gensekvenser för att underbygga tvillingstudiernas höga procenttal.
I artikeln presenteras den beräknade ärftligheten i tio olika psykiatriska diagnoser, dels beräknat genom tvillingstudier, dels genom GWAS. Enligt denna tabell är den felande herediteten hisnande. Vad sägs till exempel om ADHD och AST. I tvillingstudier har ärftligheten för dessa "neuropsykiatriska variationer" beräknats till omkring 75 procent. I GWAS har den beräknats till strax över tio procent. Två andra psykiatriska tillstånd som brukar anses mycket ärftliga är bipolär sjukdom och schizofreni. I tabellen kan man läsa att de enligt tvillingstudier har en ärftlighet på över 80 procent. Enligt GWAS ligger den på mellan 20 och 25 procent.
Artikelförfattarna skriver att man inte vet hur det kommer sig att glappet är så stort. Dock ger de tre förslag. För det första skulle det kunna vara så att det finns ovanliga genvarianter som orsakar dessa psykiatriska tillstånd – varianter som man inte lyckats fånga i GWAS. För det andra skulle det kunna bero på effekter som uppstår i relationen antingen mellan olika gener, eller mellan gener och miljö. För det tredje skriver de att det skulle kunna bero på att tvillingstudiernas siffror är uppblåsta.
Är det nu bevisat att föräldrars beteende saknar betydelse?
Vad kan man då säga om Wolds och Plomins självsäkra uttalanden om att föräldrar inte har någon särskild betydelse för barns utveckling?
I artikeln från World Psychiatry beskrivs en mängd intressanta upptäckter. Gener som styr utvecklingen av hjärnans celler har till exempel ett samband med risken att utveckla psykiskt lidande. Det framgår också att de gensekvenser – som ökar riskerna för olika typer av psykiskt lidande – även är associerade med positiva egenskaper. Gensekvenser som ökar risken för att utveckla autism och tvång ökar till exempel även chansen att nå framgång i skolan. Gensekvenser som ökar risken för att utveckla psykos ökar också chansen att vara kreativ.
Men som sagt, det verkar alltså inte finnas någon tydlig orsak-verkan mellan å ena sidan gener och å den andra psykiskt lidande. Något annat tycks behövas för att dessa tusentals olika genkombinationer ska leda till att en viss typ av psykiskt lidande ska utvecklas. Detta öppnar upp för en oöverblickbar effekt av miljöpåverkan.
Frågans allvar
För egen del har jag inga problem med uttalanden om att genetik spelar en (stor) roll för hur vi utvecklas. För mig är det självklart att vi föds med olika förutsättningar. Det viktiga är att vi formulerar oss med rimlighet och att vi inte tillåter att medicinskt inriktade forskare ljuger i vetenskapens namn.
Orsaken till att det här ämnet engagerat mig så länge är kanske självklart. Om en viss tid präglas av en föreställning om att barn utvecklas på egen hand, utan att deras föräldrar har med utvecklingen att göra, så är vi illa ute. Med det synsättet spelar det inte någon särskild roll om föräldrar helt fokuserar på arbete, skärmar, egna vänner, träning eller intressen. Det kanske inte ens spelar någon roll om vi låter våra aggressioner eller missbruk att ta över. Det spelar ingen roll om vi engagerar oss i att vara en "tillräckligt bra" förälder. Det spelar ingen roll om vi är rättvisa och om vi lyssnar på våra barns tankar och känslor. Det spelar ingen roll om vi lyckas gå en balansgång mellan å ena sidan kärlek och omtanke och å den andra sidan regler och krav.
Om människor i en viss tid tror att så är fallet, att generna ändå gör arbetet, då kommer den tidens barn att genomgå en otillräcklig psykisk utveckling. Då kommer onödigt många barn att lida av både känslomässiga, beteendemässiga och kognitiva svårigheter. Då kommer onödigt många barn haverera i skolan och bli sköra när de konfronteras med livets besvärligheter. I en sådan tid kommer onödigt många barn söka vård inom psykiatrin och onödigt många kommer att bli diagnostiserade.
Jag är orolig för att vi lever i den tiden just nu.