Till årets familjeterapeut 2023 utnämndes Görel Fred. Hon är förutom familjeterapeut även handledare, lärare, poddmakare med mera. I motiveringen står det att hon är en stjärna på familjeterapins himmel och att hon år efter år funnits som en varm röst som ger förutsättningar för tröst till den som plågas av tankar utan försoning.
Svenska Föreningen för Familjeterapi beskriver utmärkelsens syfte på följande vis:
Årets familjeterapeut är ett pris för en person eller grupp som utmärkt sig inom det familjeterapeutiska området och på ett eller annat sätt lyft fram familjeterapins, och det systemiska arbetets, betydelse och kraft och därmed bidragit till familjeterapins fortsatta utveckling i Sverige.
Görel Fred har verkligen utmärkt sig, och hon har fått ett visst genomslag i media. Hennes kunskaper är eftertraktade. Människors hopp om att förstå sin barndom och komma vidare i relation till sina föräldrar är troligen outtömligt. Behovet av familjeterapeuter inom psykiatrin – menar jag – är därför stort.
Försoning
Ett ord i motiveringen till Görel Freds utmärkelse är särskilt relevant – "försoning". Det här är ett fenomen som Fred verkligen belyst från många håll, både i boken Försonas med din barndom... och kanske med dina föräldrar – som hon skrivit tillsammans med vetenskapsjournalisten Ulrika Hjalmarsson Liedman – och i Försoningspodden.
Boken vänder sig till "vuxna barn" som grubblar över hur de ska förhålla sig till sina – ännu mer vuxna – föräldrar. En viktig poäng är att försoning inte bara är något man gör i relation till en annan person. Det centrala är att försoning är en inre process. Efter att ha umgåtts en del med Freds tankar kan jag se att fenomenet försoning befinner sig i kärnan av psykoterapeutisk förändring. Ja, till och med i kärnan av vad det är att leva ett gott liv.
Varje poddavsnitt avslutar hon med orden: "Minns att ordet försoning betyder att lägga ner en strid. Inte för att det var något fel på det man stred för, utan för att man inte kommer att vinna." Med det menar hon inte att man ska göra våld på sig själv och leva kvar i relationer som man mår dåligt av. Jag tror snarare hon menar att försoning huvudsakligen är just en inre process som minskar risken för att lida efter de strider man levt.
Förmågan att vara den man vill vara
Ett sätt att förstå begreppet försoning – menar jag – är att det handlar om att ta makten över hur man själv mår. Vi alla har varit med om kränkningar, tillkortakommanden, hån och besvikelser. Vissa har fler erfarenheter av den typen än andra. Men vår livskvalitet beror inte framförallt på mängden kränkningar eller kraften i dem, utan hur vi hanterar dem. Vissa kan inte låta bli att förpesta sitt liv efter – till synes – lättare kränkningar och andra lever vidare med lust och kraft trots att de hade kunnat älta stora oförrätter.
Att försonas med de svåra berättelser som vi bär inom oss är att skapa förutsättningar för att själva bestämma vilka vi vill vara, istället för att styras av obearbetade minnen.
Risken är att vi fastnar i våra egna berättelser, att vi fastnar i skam, ilska, rädsla, sorg och skuld. Det är i den myllan som det som psykiatrin kallar "psykisk sjukdom" växer. Och det "sjuka" växer både inom individer och mellan individer. Försoning handlar – tror jag – främst om att inte låta negativa känslor styra ens tankar, handlingar och människosyn.
Föräldrar och (vuxna) barn
Relationerna mellan föräldrar och barn är en central del av orsaken till att familjeterapeuten Fred ägnat sig åt fenomenet försoning. Det är begripligt. Tänk er följande scenario. Ett vuxet barn vänder sig till sin förälder och säger: "Jag skulle behöva prata om hur jag upplevde det att vara ditt barn."
För att komma dit behöver barnet på något sätt ha hanterat sin berättelse. En obearbetad berättelse av en destruktiv barn-föräldrarelation levs nämligen bara ut ordlöst, den talar man inte om. Då går man till familjemiddagarna trots magont och höjd ångestnivå. Då spelar barnet en roll som hen kanske egentligen vuxit ur för länge sedan. När det (vuxna) barnet ber om att få tala med sin förälder om det förflutna är det första steget taget. Om föräldern då tar emot den önskan och kan lyssna, då blir en relationell (yttre) försoning möjlig.
Men vad händer om föräldern svarar: "Nej, det vill jag inte vara med om!" eller "Du ska alltid bråka!" Vad gör man då som vuxet barn? Det finns väl några val. Man kan låta saken vara och fortsätta som vanligt, acceptera villkoren som föräldern sätter och gå på familjemiddagarna med magont och iklädd den roll som föräldern vill se en i. Eller så kan man bryta kontakten, och inte fortsätta sin egen process. Alltså att inte försonas med situationen. Risken är då att man blir bitter och känner sig hjälplös i relation till den makt föräldern har utövat i ens liv. Det i sin tur riskerar att påverka hur man själv förhåller sig till en eventuellt nybildad familj.
Men det är ju också möjligt att bestämma sig för att förälderns ovilja att försonas inte ska tillåtas förstöra för en själv. I denna fråga är Fred tydlig. Hon säger att man inte behöver förlåta sina föräldrar, inte bli sams med dem, inte göra allt för att relationen ska fungera. Vad man snarare behöver göra är att försonas med de berättelser man bär, för att minska graden av bitterhet, ilska, skam och vad det nu än kan vara.
Den som försonas med sina svåra berättelser kommer att vara friare och kommer dessutom att kunna lösa relationsproblem på ett bättre sätt. Och nu kommer något viktigt. Det är det vuxna barnet som avgör. Det barn som har försonats med sin egen historia kan bättre avgöra om det är möjligt att ha en fungerande relation till sina föräldrar eller om det är bättre att inte ha kontakt.
Det här är ju bakgrunden till titeln i Freds bok, att man ska försonas med sin barndom – och kanske med sina föräldrar. Om man ska försonas med dem behöver man ju ha dem med på tåget. Men om de förvägrar en den försoningen ska man inte behöva leva resten av sitt liv med mössan i hand och rätta sig efter deras regler om vem man ska vara och vad man får prata om.
Generation efter generation efter generation
Två av avsnitten i Görel Freds Försoningspodden handlar om anknytning. Anknytning har ju blivit en användbar förståelsemodell inom psykologin. I korthet handlar det om att barn, redan då de föds, intuitivt söker ett samband mellan deras eget beteende och känslan av att bli omhändertagen. Det är en överlevnadsmekanism. I de flesta fall är barnets föräldrar tillräckligt förutsägbara för att barnet ska lära sig att vissa beteenden leder till omhändertagande och trygghet.
Då uppstår mönster i relationen till föräldrarna som sedan integreras i barnets psykiska och neurologiska utveckling. I idealfallet räcker det för ett barn att det relativt nyanserat visar sina behov för att väcka föräldrarnas empati och omhändertagande. I andra fall behöver barnen skruva upp volymen och hitta kraftfulla, och ibland skrämmande och provocerande sätt att bli sedda, som skrik, överdriven "klängighet", hot och självdestruktivitet.
En aspekt av anknytningsteorin är att alla är formade av sina anknytningsrelationer, alltså även det vuxna barnets föräldrar. Även de har som barn utvecklats i relation till en vuxenvärld. Det innebär att de varit med om kränkningar av olika grad och att de utan undantag bär svåra egenupplevda berättelser. Om de inte försonats med dessa kommer de att vara sårbara för sina egna barns berättelser. De kan väcka så pass mycket skuld och skam att de inte kan lyssna. Detta inte sagt för att vuxna barn ska backa. Detta snarare sagt för att barn ska vara medvetna om det här för att förstå vad ens föräldrars motstånd kan handla om.
Släkters anknytningshistoria bakåt i tiden, generation efter generation, är ett fascinerande ämne. Minst lika intressant som släktens genetiska historia. För med ett anknytningsteoretiskt perspektiv på släktens historia blir det möjligt att bryta sin släkts förbannelse, något som är svårare att tro på för den som förblindas av genetik.
Och det som krävs är en inre försoning. För om du som förälder kan försonas med dina egna berättelser då kommer du att ha lättare att möta dina barns berättelser och de eventuella anklagelser de riktar mot dig. Det här är helt centralt för den som vill bryta de mönster man riskerar att upprepa till nästa generation. För utan försoning med den egna berättelsen så levs problemen ut utan ord.
Familjeterapin som den medicinska psykiatrins motpol
Det är såklart inte en slump att det är en familjeterapeut som valt att fördjupa människors kunskap om ämnet försoning. Det hade nästan varit förvånande om det var någon med djup förankring i medicinsk psykiatri som belyst ämnet. Dessa kan såklart ha ett intresse för försoning, men enligt en strikt medicinsk vårdorganisation är det inget som psykiatrin ska befatta sig med. De ska behandla sjukdomar och inte behandla människors föreställningar, berättelser och mellanmänskligt samspel.
Att det är en familjeterapeut som sätter försoning i rampljuset beror delvis på denna praktiks förankring i systemteori. Systemteori är ju ett sätt att betrakta människor som är rakt motsatt jämfört med den biomedicinska förståelsemodellen. Alltså. På ena sidan tänker man sig att lidande och symtom uppstår som konsekvens av det skav vi oundvikligen drabbas av i de familjer, skolor och arbetsplatser vi lever i. Alla dessa sammanhang kan beskrivas som system av relationer. På den andra sidan står teorier om att psykiskt lidande och symtom uppstår ur kroppsliga mekanismer.
Psykiatrins utrensning av familjeterapi är alltså – som jag ofta påtalar – en gestaltning av hur man inom psykiatrin stiliserat tillvaron på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Det är ju inte sant att man kan dela in människor i två grupper – å ena sidan en frisk grupp vars lidande är lindrigt och beror på minnen och nära relationer och å den andra sidan en grupp sjuka människor för vilka relationerna inte har ett samband med lidandets uppkomst.
I själva verket kan vi människor inte delas in i dessa två grupper. Det psykiska lidandet kommer alltid till i samma dynamik, nämligen hur vi som kroppar och subjekt utvecklas i de sammanhang vi lever i. Medfödda förutsättningar spelar såklart en roll i den dynamiken. Ibland uppstår tillstånd som är så besvärliga att de kan kallas "sjukdomstillstånd". Men det innebär inte att de uppstod frikopplade från personens minnen och relationella sammanhang.
De berättelser vi har inom oss har alltid ett samband med det psykiska lidandets form. Om vi inte klarar av att försonas med de berättelser vi bär inom oss ökar risken att vi utvecklar symtom och psykiskt lidande. Det här menar jag är ett faktum. Frågan är om vården tar tillräcklig hänsyn till detta i sina bedömningar. Jag tänker till exempel på alla dem som fått antidepressiva läkemedel utskrivna efter ett kort samtal på vårdcentralen. I vilken utsträckning hade de egentligen behövt få hjälp att försonas med delar sin historia, försonas med delar av sig själva... och kanske med sina föräldrar.
Grattis Görel Fred till utmärkelsen som årets familjeterapeut! Och tack för att du lyfter perspektiv som på sikt kanske kan etableras inom vården och inom samhället i stort. Den kunskapen kan utan tvekan leda till en bättre folkhälsa.