Vad är det för likhet mellan adhd och Gud? Jag ska svara på det snart. Men först ska jag säga vad det är för skillnad på troende kristna och på personer inom det neuropsykiatriska samfundet (hädanefter NP-samfundet). Det är att de flesta kristna menar att tvivlet är en sund del av tron. Inom NP-samfundet tycks tvivel vara ett helt okänt begrepp, eller åtminstone strikt förbjudet.
I söndags kväll zappade jag på TV:n. Jag stannade till i TV 4:s program Efter fem. Där stod psykiatern och entreprenören Lotta Borg Skoglund och svarade på tittarnas frågor om adhd. Jag upplevde henne som skamlös. Hon pratade om denna svåra fråga som om den är oproblematisk och som om hon hade alla sanningar. Hon var så övertygande att till och med jag trodde på henne, nästan.
Att Borg Skoglund driver företaget Smart Psykiatri som ägnar sig åt marknadsföring av diagnosen adhd, och åt att sälja neuropsykiatriska utredningar och behandlingar säger man inte i inslaget.
Tidigare har även SVT och dess program Fråga doktorn deltagit i marknadsföringen av Borg Skoglund och adhd-diagnosen. Ska hon verkligen få stå oemotsagd? Borde man inte hellre ta in någon som dämpar den adhd-epidemi som – vilket kommer att framgå i denna artikel – är svår att förneka?
En ohotad position?
Socionomen och redaktören Lasse Mattila har hört av sig till Fråga doktorn. Han har bett om att få det vetenskapliga underlaget för de påståenden om adhd som uttalats i två olika avsnitt. Det borde väl vara en ganska enkel begäran? Ett public service-program som presenterar evidensbaserad vård borde väl kunna skicka några tillförlitliga referenser? Men det visade sig vara svårt, för att inte säga omöjligt, för Mattila att få det han ville ha. SVT har fortfarande inte skickat honom några referenser.
Det finns en lågmäld humor i Mattilas tilltag. Mycket av det som sägs inom NP-samfundet har ju inget vetenskapligt stöd. Det är mer ett hopkok av vetenskapliga fragment. Men man sätter suggestivt ihop dessa fragment inom en ideologisk ram som passar vår tids törst efter medicinska diagnoser och läkemedel.
Vi har sett det förut. Rollerna är definierade på förhand. Den som kommer med påståenden som är förknippade med medicinsk vetenskap kan skarva och hitta på i princip hur mycket som helst utan att bli ifrågasatt. Den som ifrågasätter påståenden uttalade i den medicinska vetenskapens namn är en foliehatt.
Jag ska i denna ledare reda ut om det verkligen är så enkelt.
Likheten då?
Ibland sägs det att vissa tror att adhd inte existerar. Ett exempel finns i DN som nyligen hade temat adhd i sin serie Fakta i frågan. De skriver att somliga menar att funktionsnedsättningen är överdriven eller att den inte ens finns. I artikeln kan man sedan läsa:
Men de senaste decenniernas forskning är tydlig: det är ingen tvekan om att adhd existerar. Funktionsnedsättningen är väl dokumenterad i ett stort antal studier.
Den här typen av formuleringar stör mig. Den för oss dock till svaret på den gåta som ställs i den här ledarens rubrik. Vad är det för likhet mellan adhd och Gud? Jo, likheten är att det är två fenomen som utan tvekan existerar men att ingen vet vad de "är".
Det är alltså självklart att adhd existerar, precis som det är självklart att Gud existerar. Det talas om Gud, det finns kyrkor, moskéer och synagogor. Gud är alltså ett samhällsfenomen, oavsett om Gud existerar som en självständig entitet eller ej. På samma sätt talas det om adhd, det finns patientföreningar, mätmetoder och symtomlindring, liksom informationsbroschyrer och TV-program, böcker och artiklar som berättar om diagnosen.
Adhd existerar alltså såklart – som samhällsfenomen. Men exakt vad adhd är vet ingen. Ingen har sett adhd bakom de symtom som är synliga och mätbara.
De bästa argumenten
För att inte bli lika ensidig som Borg Skoglund så vill jag lyfta de bästa argumenten som hon och hennes sida för fram. Vissa barn har extremt svårt att fokusera i skolan och de kan även ha andra svårigheter med impulsivitet som gör att de skyr skolan, både som social plats och som plats där man måste prestera intellektuellt. Det här är ju en mycket svår situation både för barnet och för dess oroliga föräldrar. Risken är att dessa barn bygger upp en negativ självbild som de tar med sig långt in i vuxenlivet och som riskerar att leda till självdestruktivitet både i det inre och i det yttre.
Ofta kan adhd-läkemedel fungera väldigt bra på dessa barns symtom. Omgivningen kan uppleva det som att förändringen sker som genom ett trollslag. När ett barn går från att inte alls fungera i skolan och med kompisar, till en situation då de kan bygga upp ett självförtroende är det svårt att säga emot att läkemedlen kan vara bra.
Det andra goda argumentet är att många upplever det som en hjälp att få en diagnos. Exakt vad en diagnos är spelar då inte en så stor roll. Det är benämningen och gemenskapen och att det över huvud taget finns en förklaringsmodell som ger en tröst, ett sammanhang och en förståelse. Även detta är svårt att argumentera emot, även om det inte nödvändigtvis är så bra att identifiera sig så mycket med en diagnos.
Att ett barn inte klarar av skolmiljön är verkligen något som berör. Och jag känner verkligen empati med föräldrar som står inför denna svårighet. De kanske egentligen inte vill att deras – ibland små barn – ska behandlas med centralstimulerande läkemedel, men när de ser att det går bättre för deras barn i skolan... varför skulle de då protestera?
Självklart är det svårt. Självklart finns ett stort lidande. Och om jag ska tolka Borg Skoglund välvilligt så är det för att trösta dessa föräldrar och lugna dem som hon uttalar sig så tvärsäkert. Det finns ju en lösning, kan hon ju förmedla med varm röst. Och hon kan trösta dem med att det inte är farligt att ge sina barn centralstimulerande läkemedel år efter år. Hon är ju så säker på att det minskar risken för att de blir missbrukare senare i livet.
Men är det etiskt riktigt att vara så tvärsäker i denna svåra fråga?
"Fakta i frågan"
Den som läser DN:s Fakta i frågan om adhd – som jag nämnde ovan – med ett inslag av eget tänkande kan få syn på hur märkligt det är att NP-samfundet kan få stå så oemotsagt i sin marknadsföring av diagnosen adhd. Artikeln inleds med orden:
På 15 år har antalet adhd-diagnoser bland svenska barn från låga nivåer ökat med över 600 procent, i Stockholmsregionen med hela 1 700 procent. Ingen annan diagnos inom hälso- och sjukvården har ökat så mycket.
För den som inte är troende låter det här märkligt. Det uppstår ett tvivel. Men för den troende är det över huvud taget inget problem. Svaret är självklart: "Det fanns en enorm underdiagnostisering för 15 år sedan!"
Och ja, om man bara såg dessa siffror så kunde det vara så. Men vi läser vidare. Artikelförfattarna famlar efter de verkliga procenttalen. Hur många i Sverige har diagnosen adhd? De hittar dock inte dessa siffror eftersom det inte finns någon samlad statistik. Däremot vet man hur många som får adhd-läkemedel utskrivna till sig. I artikeln kan man läsa:
Förra året fick 7 procent av pojkarna i åldern 10–14 år narkotikaklassad medicin utskriven mot adhd. Det gör Sverige till ett av länderna i världen med högst läkemedelsförskrivning för denna diagnos.
Även om de flesta utanför NP-samfundet höjer på ögonbrynen inför dessa siffror finns det ju ingen objektiv fakta som säger att det skulle vara en övermedicinering. Kanske behöver sju procent av alla svenska pojkar "narkotikaklassade läkemedel"?
När jag söker vidare visar det sig att Socialstyrelsen just publicerat siffror om antalet svenskar med adhd-diagnos. Vad de ser är att antalet nya fall av adhd ökat särskilt kraftigt de senaste fyra åren. Kurvorna "pekar brant uppåt i alla åldrar". Socialstyrelsens sakkunnige Peter Salmi säger:
Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka
"Skulle kunna plana ut" alltså. Men det bygger på att den utveckling vi ser nu avstannar. Om man lägger ihop ett par av Salmis resonemang så är det troligt att över 15 procent av alla barn i Sverige – både pojkar och flickor – har en ADHD-diagnos om några år och att minst 11 procent av alla svenska barn inom några år hämtar ut adhd-läkemedel. Mellan raderna tycker jag att Salmi säger att det troliga är att det inte stannar där.
Jag undrar: Är det medicinsk vetenskap eller det sunda förnuftet som ska besluta om det här är rimligt? Är det inte dags att hitta sätt att bromsa utvecklingen, snarare än att skynda på den med ytterligare marknadsföring?
Det allra mest problematiska faktumet?
Åter till DN:s Fakta i frågan. Till artikelns förtjänster hör att den tar upp ett av de mest uppenbara tecknen på att det ligger en hund begraven i adhd-fenomenet. Det är fakta som har varit kända i ett tiotal år. Såhär skriver DN:
På DN:s uppdrag har Socialstyrelsen tagit fram statistik om medicinuttag. Pojkar 10–19 år som är födda i december har 54 procent högre sannolikhet att få adhd-läkemedel än pojkar födda i januari. För flickor är motsvarande tal 43 procent.
Det här är såklart helt orimliga siffror om adhd är vad man säger inom NP-samfundet, nämligen en neuropsykologisk avvikelse med starka genetiska inslag. Artikelförfattarna påpekar just det orimliga och för att förtydliga detta skriver de om ett område i USA där de bryter för nytt skolår i september istället för i januari. Alltså att ett barn född första september hamnar i en annan årskurs än den som är född den sista dagen i augusti. I det området är det vanligare att ha adhd om man är född i augusti än om man är född i september. Det här kan alltså inte handla om genetik.
Även om vi alltså är överens om att adhd existerar, som något som det går att tala om, så låter det inte som att det är så enkelt – alla som får diagnosen verkar inte ha en medfödd neuropsykiatrisk avvikelse. Uppenbarligen är det vissa som får diagnosen som en konsekvens av att de är lite mindre mogna än sina klasskamrater.
Adhd-rörelsens svar på detta är – som alltid – sorglöst. Inga problem. Orsaken till denna obalans i statistiken är – åtminstone enligt en av rörelsens företrädare – att det finns en underdiagnostik av personer som är födda tidigt på året.
Som om de inte är mottagliga för fakta som talar mot deras egen övertygelse.
Anomalier
Min bok Ordningslära handlar i korthet om psykiatrins metoder att skapa en ordning bland människors psykiska och sociala besvär, samt om att denna ordning inte tycks stämma så bra med "verkligheten".
Jag hävdar att den medicinskt dominerande psykiatrin förr eller senare kommer att falla. Att jag vågar påstå det beror på att det finns så många anomalier i den – alltså fakta som motsäger den ideologi som ligger till grund för dess övergripande paradigm.
Jag använder i boken adhd som exempel. Många lekmän och professionella har fått uppfattningen att det finns adhd-gener eller en adhd-hjärna som skiljer sig från andra hjärnor. Men sanningen är att man inte kan skilja gruppen med adhd-diagnos från andra människor varken genom att studera deras hjärnor eller genom att studera deras genetik. Vad man funnit är på sin höjd statistiska samband. Trots detta använder NP-samfundet adhd som en sorts objektiv grund för sin ideologi som inte kan ifrågasättas. Inget tvivel får komma till ytan.
Åter till boken Ordningslära. Jag radar där upp vetenskapliga rön som tyder på att personer med adhd-diagnos inte är en sammanhållen grupp personer med gemensamma orsaksfaktorer. Några exempel är att statistiken över antalet personer med adhd är ojämn både på lokal, regional, nationell och global nivå. Adhd-diagnoser är överrepresenterade i utsatta områden, adhd-symtom finns mycket ofta parallellt med annan psykiatrisk problematik såsom depression och ångest. Jag nämner även att adhd påminner om de symtom som uppkommer efter trauma och långvarig stress samt om att adhd-symtom i forskning visat sig vara konsekvenser av patienters svårigheter med affektreglering.
Allt det här sammantaget – tillsammans med att fler barn som är födda sent på året får adhd-diagnos – visar att det troligen är felaktigt att begreppet adhd alltid ska ligga som en grund för alla människors svårigheter med koncentration och uppmärksamhet.
Vad "är" då adhd?
Den som vill få en korrekt beskrivning av vad adhd "är" måste acceptera att det bara är en benämning på en viss sorts symtom. Det finns vad jag vet inget som tyder på att alla med adhd får symtomen av samma anledning.
De symtom som samsas under adhd-diagnosen borde beskrivas som något annat än en sammanhållen adhd-diagnos. Ibland har symtomen en tydlig grund i genetik, andra gånger spelar en social utsatthet den största rollen, ibland trauma, ibland omognad, familjekonflikter, mobbing, skolstress osv...
Men i dagens klimat fungerar alltså adhd som benämning på nästan all problematik med långvariga koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsstörningar. Precis som i en religiös föreställningsvärld där Gud kommer först, så kommer adhd alltid först i dagens psykiatri. Guds existens är själva grunden. Sedan får alla andra pusselbitar passas in i denna grund. Inom dagens psykiatri är adhd alltid primärt och då måste social segregation, trauma, depression, ångest, affektreglering osv vara konsekvenser av adhd. Inte tvärtom.
Att trauma och social segregation skulle bero på adhd, kan ju låta som en satir. Men inom NP-samfundet förklaras ibland den stora överlappningen mellan adhd, trauma och social utsatthet som att personer med adhd dels utsätter sig för fara – och att de således oftare än andra är traumatiserade – dels att de oftare inte klarar skola och arbete vilket gör att de bor i utsatta områden. Det kan såklart ligga något i detta. Men det är också så att det visar att adhd i deras ideologi alltid är den primära förklaringen till symtom.
Vi vet att andelen barn med adhd går mot 15 procent (och kanske mer enligt Socialstyrelsens siffror och resonemang ovan). Därför är det såklart mer troligt att det bland dessa procent finns flera olika sorters problematik än att alla dessa har en genetiskt betingad neurologisk utvecklingsavvikelse.
Hur många kan "ha" adhd?
Eftersom det inte finns något helt objektivt sätt att bedöma vem som har adhd så spelar bedömningar och subjektivitet en viktig roll i diagnostiseringen. Var gränsen går för att ställa diagnos är inte skarp. Det finns heller inte ett allvetande öga som vet att om vi sätter gränsen just här, så kommer procenttalen att stanna vid 15 procent. Därför finns ingen gräns för hur många som skulle kunna få adhd. I teorin skulle 100 procent av alla människor kunna uppfylla kriterierna.
När adhd började diskuteras i Sverige under 1990-talet var Christopher Gillberg en av pionjärerna. Hans bok Ett barn i varje klass syftade på hur många som har adhd. Ingrid Carlberg har skrivit en historia om adhd för Socialstyrelsens räkning. I den kan man läsa om hur man såg på adhd under den tiden. Man menade då att ungefär en procent av barnen har en "svår funktionsnedsättning" och att tre till sex procent har lindriga eller måttliga svårigheter. Vidare menade Gillberg vid den tiden att läkemedelsbehandling bara skulle vara befogad i "sällsynta fall". Istället förespråkade han kraftfulla stödåtgärder i skolan så att dessa barn inte slogs ut på förhand.
Nu har vi alltså ett annat läge. Enligt Socialstyrelsens expert är vi troligen snart uppe i en läkemedelsbehandling av mer än tio procent av alla svenska barn. Och de finns de som undrar.
En av psykiatrins mest inflytelserika personer någonsin – huvudansvarig för diagnosmanualen DSM IV – heter Allen Frances. Han har under senare år varit ångerfull och skrivit en bok som är en uppgörelse med sitt eget bidrag till psykiatrin. Boken heter Saving Normal. Han är orolig för att dagens diagnosmanualer leder till att "normala" personlighetsdrag sjukförklaras.
Frances har sagt att adhd-epidemin uppstod för att läkemedelsbranschen såg möjligheten. Alltså. De såg att de hade ett ekonomiskt intresse i en epidemi.
Med mina ord såg läkemedelsbolagen följande: "Om vi får folk att tro att alla som har problem med koncentration och uppmärksamhet har adhd så kommer våra läkemedel att bli mycket efterfrågade. Alltså om alla symtom som egentligen beror på skolstress, familjekonflikter, trauma, omognad och ekonomisk eller kulturell utsatthet tolkas som adhd – då kommer stora delar av världens befolkning att känna igen sig i den diagnosen. Och vi kommer att bli ofantligt rika!"
Vi kan inte förneka att det var smart av dem, och vi kan inte heller förneka att planen lyckades. Läkemedelsindustrin har tillsammans med NP-samfundet lyckats få sjukvården, skolan, allmänheten och journalistkåren att sätta en och samma etikett på en mängd olika problem. Det är klart att det är extremt lukrativt. Men frågan är om det är bra för Sverige och världen.
Det är väl sant att läkemedlen är säkra?
Det mest skamlösa påståendena som Borg Skoglund säger i TV4 är att adhd-läkemedlen är "säkra". Jag tänker inte ge mig in i något långdraget sökande efter artiklar som hävdar motsatsen. Det stora problemet med adhd-läkemedel är att kunskapen är otillräcklig. Vi vet inte ännu vad som händer om såhär många barn behandlas under lång tid. Nyligen publicerades en studie som visar att långtidsbehandling med adhd-läkemedel leder till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdom. Det är ett exempel på att det kan dyka upp mer kunskap om oönskade biverkningar längs vägen.
Istället för att söka artiklar går jag in på Statens Beredning för Social och Medicinsk utvärdering (SBU) som har ansvar för att undersöka kunskapsluckor inom den vetenskap som vård och omsorg bygger på.
På SBU:s hemsida står det att det är viktigt att fortsätta forskningen om adhd eftersom det är så mycket man inte vet. Det är viktigt, skriver de också, att ge barn med adhd pedagogiska och sociala insatser innan man erbjuder läkemedelsbehandling.
SBU skriver också om kunskapsluckorna vad gäller läkemedelsbehandling av adhd. Där kan man läsa att vi inte vet tillräckligt om långtidsbehandling (det vill säga mer än 6 månader) – varken av barn eller vuxna. SBU vet alltså inte om läkemedelsbehandling under lång tid är säker. Men Borg Skoglund som säljer diagnostik och läkemedelsbehandling, hon vet.
En annan kunskapslucka om adhd-medicinering som beskrivs på SBU:s hemsida är att man inte vet om behandling av barn kan leda till att de senare i livet kan utveckla missbruk. Det vet alltså inte SBU. Men Borg Skoglund vet – enligt vad hon säger i programmet – att många missbrukare har obehandlad adhd och att det är därför hon vill hitta så många barn som möjligt, så tidigt som möjligt, för att förhindra att de blir missbrukare.
Att döma av Borg Skoglunds ord är hon varken orolig för att förstärka adhd-epidemin ytterligare eller för SBU:s kunskapsluckor. Kan hennes retorik åtminstone delvis förklaras av ekonomiska intressen? Både TV 4 och SVT borde fundera över vad deras delaktighet i denna marknadsföring får för konsekvenser.
Är ni helt säkra på att läkemedelsbranschen och NP-samfundet drivit på denna utveckling för att de vill det bästa för våra barn och för vårt samhälle?
En påminnelse
Som tidigare nämnts kan kritiker av NP-samfundet få utstå skäll och förlöjligande. Ibland kan det låta som om vi vill lämna barn med adhd och deras föräldrar i sticket. Som om vi förnekar att de har ett svårt lidande. Jag hoppas att det framgår av denna text att så inte är fallet.
Tvivlet handlar om att alla inte bör förstås och behandlas på samma sätt. Istället menar jag att denna grupp kan behöva intensiv hjälp i skolan, familjeterapi, traumabehandling eller någon annan insats för att ge stöd och minskat lidande. Ibland krävs troligen även läkemedel.
Vi kan påminna oss om Flytkraft ledare 18. I den skriver jag om Kerstin Almqvist som är professor i psykologi. Kanske borde hon få mer utrymme i media eftersom hon inte säljer något som har med adhd att göra? I ledaren citerar jag henne när hon säger att det är djupt beklagligt att man ställer så många neuropsykiatriska diagnoser. Hon säger att det är barn som man "inte intresserar sig för hur de har det utan bara hur de beter sig". Empati alltså. Hon är intresserad av hur barnen har det och hur de mår, inte hur man mäter deras symtom.
Jag beskriver att hon i ett radioprogram får frågan om hon inte tror att man utreder hur barn har det innan diagnos ställs. Almqvist svarar:
Det vet jag att man inte gör tillräckligt mycket idag. Det vet jag genom att jag har haft kontakt med många professionella som säger att det inte ingår i deras utredningar.
Nu är frågan om våra medier ska agera språkrör till en rörelse med stora ekonomiska intressen i vilken tvivel inte har någon plats. Eller bör man sprida en reflekterande vetenskaplig syn på fenomenet adhd?
För en sak är relativt säker. Om media fortsätter att marknadsföra adhd så kommer antalet diagnosticerade och läkemedelsbehandlade barn öka ytterligare. Minst 15 procent enligt Socialstyrelsen men det finns ingen garanti för att det är taket.
