Under den senaste veckan har arbete hopat sig för mig. Bland annat höll jag idag ett föredrag på Psykoterapicentrums höstkonferens. Det var en heldag som handlade om den psykodynamiska terapins utsatta roll i dagens offentliga vård. Mitt föredrag hade titeln "Kritiska perspektiv på en ensidigt medicinsk psykiatri". Det innehöll en förklaring till hur det kan komma sig att dagens behandlingsmetoder – som ska vara effektiva och evidensbaserade – inte verkar leda till att svenska folket mår bättre. Borde inte det psykiska lidandet snart vara utrotat?
Eftersom jag inte hunnit skriva någon ledare den här veckan publicerar jag ett utdrag ur min bok Ordningslära. Det tar en början i Ivar Lo-Johanssons Stockholm och slutar i en slutsats som påminner om det föredrag jag höll idag.
Ur Ordningslära:
När Ivar Lo-Johansson var ung arbetade han under en period för en vetenskapsman vid namn Grottius. Om den tiden berättar Lo-Johansson i den självbiografiska texten Stockholmaren.
För att ha en inkomst drev Grottius en patentbyrå vid sidan av sina studier om svampar. Dit kom uppfinnare med både sannolika och osannolika konstruktioner. Vissa hade med sig evighetsmaskiner. Den unge Ivar blev fascinerad av evighetsmaskinerna och kanske främst av deras uppfinnare. Dessa tycktes nämligen inte bara vara ointresserade av att fysikens lagar. De tycktes även ointresserade av att dra lärdomar av varandras misslyckanden.
Den rationelle Grottius kämpade med ett uppdämt hat inför evighetsmaskinuppfinnarnas världsfrånvändhet. I affekt försökte han förklara att den eviga rörelsen går emot mekanikens enklaste lagar och att de slösade sin tid. Evighetsmaskinerna fick aldrig patent, utan avskrevs av Grottius under benämningen ”arbetande modell”.
En av evighetsmaskinuppfinnarna beskriver Lo-Johansson särskilt målande. Det var en man med ”flintskalligt, fanatiskt huvud”, utstående ögon och som var klädd i en kostym med nötta sömmar och skinnskodda ärmar. När han kom in på patentbyrån var det knappt någon som såg upp. Han sa att han ville visa en maskin som arbetade i eviga tider.
”En evighetsmaskin?” frågade Grottius. ”Ja!” svarade uppfinnaren. Grottius frågade mannen om han inte förstod att han var galen och förklarade att denne uppfinnare inte var först, det hade kommit uppfinnare av evighetsmaskiner många gånger förr till patentbyrån, men deras evighetsmaskiner hade inte fungerat, eftersom en evighetsmaskin aldrig kommer att fungera. Uppfinnaren stod kvar med ”trosvissa ögon” som enligt Lo-Johansson uttryckte en förryckt envishet. Och så svarade uppfinnaren att de andras misslyckanden beror på att ingen kommit på just den idé som han själv kommit på.
Lo-Johansson beskriver nu att det var som att Djävulen hade flugit i Grottius: ”Kan ni visa fram en arbetande modell så lovar jag att ordna patentet”.
Mannen hämtade evighetsmaskinen och drog av tidningspappret som skyddat den meterhöga konstruktionen. Det var en spindellik modell med oräkneliga metallben som satt kring ett nav, och på vart ben satt en tråd som förband benen med varandra.
Det gick inte att ta miste på uppfinnarens stolthet och Lo-Johansson konstaterar att det måste ha tagit år bara att sätta ihop alla delar.
Grottius uppmanade mannen att sätta igång konstruktionen, med tillägget att det var ett historiskt ögonblick: ”Om den fungerar kommer hela jordklotet och universum att sprängas i luften”.
Lo-Johansson beskriver hur uppfinnaren högtidligt satte igång evighetsmaskinen, hur det gnisslade från trådarna och att rörelsen som sattes igång såg ut som nerverna i en sinnessjuk hjärna.
Trots Grottius uppenbara skepsis kom de överens om att modellen skulle få stå en tid i tamburen på patentbyrån, för att se om den skulle gå i eviga tider.
Den unge Ivar bevakade modellen, vårdade den. Ganska snart märkte han att evighetsmaskinen gick långsammare och att den uppenbarligen inte skulle gå i eviga tider. Men som för att försvara konsten, dikten och evigheten mot Grottius sarkasmer så puttade Ivar ibland till modellen, så att den återigen ökade farten.
Eftersom den unge Ivar bodde i patentbyråns lokaler kunde han vara uppe på nätterna, vaka över konstruktionen som över ett litet barn, och då och då ge den en skjuts.
Efter en tid hamnade han i ett samtal med Grottius framför modellen. Grottius var förvånad över att konstruktionen fortfarande var i rörelse. Enligt teorins lagar skulle den inte vara det, sa han. ”Men den går i verkligheten” svarade Ivar. ”Då är det verkligheten som har fel!” svarade Grottius kort.
...
För Ivar Lo-Johansson blev evighetsmaskinuppfinnarna en symbol. Han tänkte att det skulle vara slut på mänskligheten den dag som ingen längre försöker uppnå den eviga rörelsen. Grottius – å sin sida – menade att människan, först den dagen, kommer att kunna utnyttja sin verkliga potential och bli helt och hållet rationell.
Trots sin övertygelse och sitt försvar av konsten, så beskriver Lo-Johansson evighetsmaskinuppfinnarnas världsfrånvända psyke med en skarp satir: när deras arbetande modeller stannar inför patentbyråhandläggarens ögon svarar de alla samma sak: ”Det fattas bara litet!”
Det här svaret – ”Det fattas bara litet!” – är en gestaltning av det centrala felslutet som alla evighetsmaskinsuppfinnare gör. De har kommit på finurliga konstruktioner som ser ut att kunna fungera. På papperet. Dock har alla gjort ett och samma misstag. De har bortsett från friktionen. Det är i ljuset av det man ska läsa orden ”Det fattas bara litet”. Hade det inte varit för friktionen hade evighetsmaskinen fungerat. Kunde man bara komma på en lösning som upphäver friktionen skulle just min konstruktion förverkliga drömmen om den eviga rörelsen. Det är ju så nära.
Men problemet är att evighetsmaskinsuppfinnarna aldrig kommer förbi friktionen. Det är den som gör att drömmen om den eviga rörelsen förblir en dröm.
I arbetet med boken Ordningslära kom minnet av Ivar Lo-Johanssons berättelse till mig. Den biologiska psykiatrins företrädare påminner om evighetsmaskinuppfinnarna och deras svar: ”Det fattas bara litet”. De som har försökt ge en vetenskaplig grund åt den biologiska psykiatrin har kommit fram till så lite kunskap som kan användas, trots miljarder och åter miljarder dollar, euro och kronor satsade. Man har inte kunnat visa att de psykiatriska diagnoserna har ett ursprung i kropp eller gener. Men det fattas bara litet. Man har inte kunnat visa att kemisk obalans ligger bakom de psykiatriska tillstånden. Men det fattas bara litet.
Sen kommer man bevisa att det är somatiska sjukdomstillstånd som ligger bakom psykiskt lidande. Det fattas bara litet och när detta lilla uppnåtts kommer man att kunna visa att det är bra att långsiktigt ta läkemedel mot psykiskt lidande. Vi är så övertygade, eftersom det fattas så litet innan vi kunnat visa att vi att vi alltid haft rätt.
Men det skrämmande faktumet är att alla dessa forskare och kliniker påminner om evighetsmaskinuppfinnaren. För de har alla förnekat den biologiska psykiatrins motsvarighet till friktionen – nämligen psyket.
...
När jag en andra gång läser avsnittet om patentbyrån i Ivar Lo-Johanssons Stockholmaren slås jag av att Grottius och evighetsmaskinuppfinnarna inte är varandras motsatser. Snarare är de varandras spegelbilder. Likadana men tvärtom.
Grottius hade egentligen rätt – det var ju den unge Ivar som ”hjälpte” den arbetande modellen att fortsätta sin rörelse. Ändå är hans påstående häpnadsväckande. När han såg att evighetsmaskinen fortfarande rörde sig så sa han till Ivar: ”Då är det verkligheten som har fel!”
Även det här är talande för inställningen hos den biologiska psykiatrins företrädare. Man är fast i DSM-systemets diagnoskriterier. När så vetenskapen inte lyckas ge dessa någon underbyggnad drar de inte slutsatsen att det är något fel på deras världsbild. Det är verkligheten, människorna, det är fel på. De blir inte sjuka på rätt sätt. Det stämmer inte med teorierna.