När jag lyssnade på det senaste avsnittet av Filosofiska rummet förstod jag att jag är alarmist. Och att jag är stolt över det. I introt sammanfattar programledaren temat som "Smart teknik och dumma människor?" Frågeställningen är huruvida vi får en försämrad kognitiv förmåga i takt med att skärmar tar över våra liv och i takt med att vi har all tänkbar information tillgänglig några knapptryck bort.
I programmet samtalar en neurolog, en etnolog och en sociolog om hur vi påverkas av det allt mer intensiva skärmanvändandet. Sissela Nutley, neurologen, presenterar forskning som visar att vi blir mindre intelligenta, att vi sover sämre, att inlärningsförmågan försämras och att den psykiska ohälsan ökar i takt med skärmtiden.
Ibland är deltagarna överens och de kan mötas. Men under några minuter visar sig kulturvetenskaparna från sina allra sämsta sidor. Elva minuter in i programmet antyder de att kritik mot skärmanvändandet är moralpanik, tolv minuter in i programmet säger de att människan alltid har använt sig av "redskap" för att bli smartare, tretton minuter in i programmet antyder de att de argument neurologen framför är alarmistiska och fjorton minuter in i programmet kommer min favorit, som jag hört till leda: "Samtidigt var det så man sa om böcker." Alltså att även läsning har betraktats som verklighetsflykt.
Kom igen nu kulturvetenskapare! Sluta jämföra tidigare seklers verklighetsflykt in i romankonsten med vår samtida flykt in i de sociala medierna.
När den ene kulturvetaren för andra gången under programmet börjar kalla sina egna argument för "gubbiga" inser jag att han inte styrs av vetenskap och rationellt tänkande utan av ängslighet. Han är rädd för att bli betraktad som... ja, just gubbig.
Jag trotsar den rädslan. Det är rimligt att vara alarmistisk i det här avseendet. Det handlar inte om moralpanik. Alarmismen bygger på vetenskap och vederhäftig kunskap.
The Social Dilemma
Varje person som tror att man kan jämföra dagens föräldrars oro för skärmanvändande med tidigare seklers oro för barns läsning måste titta på Netflixdokumentären The Social Dilemma. Den klargör vad det är med vår tids medier som gör att de skiljer sig från vad mänskligheten mött tidigare.
I dokumentären intervjuas ett antal personer som var del i att skapa Google, Facebook, Instagram och andra plattformar på internet, men även forskare kommer till tals. De intervjuade förklarar till exempel hur det kommer sig att vi inte betalar för dessa medier. Det är för att vi är produkten. Det är alltså vi – vår tid, vårt tänkande och våra beteenden – som säljs till de företag som betalar annonser.
Internetföretagen har såklart ställt sig frågan hur de ska kunna få oss att spendera så mycket tid i deras appar som möjligt. För det leder till mer pengar. Så långt är kanske ingen förvånad.
För att lyckas med det här har de använt sig av vetenskaplig kunskap om människans mest grundläggande drivkrafter. Genom att få oss att fokusera på en av de saker vi eftersträvar allra mest – bekräftelse – leder de in oss i den mest förrädiska formen av inlärning – så kallad intermittent inlärning. Med det menas att belöningen kommer ibland. Det leder till beteenden som är mycket svårt att sluta med. För vi har lärt oss att belöningen förr eller senare kommer. Om jag förlorat 99 gånger i den enarmade banditen kan det ändå ge pengar gång 100.
Det här, i sin tur, triggar de djupast liggande neurologiska belöningssystemen. Resultaten av denna medvetna manipulering – internetföretagens plattformar – är på många sätt identiska med droger. Som någon av de inflytelserika tech-killarna säger så leder de till en ständig strävan efter "likes" som ger en kortsiktig tillfredsställelse men ett inre tomrum. Det i sin tur leder till en än starkare längtan efter mer likes och mer dopamin. Man förväxlar gillamarkeringarna med kärlek. Det här är inte en biverkan. Det är själva kärnan i affärsmodellen. Alla ska vilja ha mer och mer. Det är det här som lett till att internetbolagen – enligt filmen – är de rikaste i mänsklighetens historia.
Kunskapen intervjupersonerna fått inifrån de företag de arbetat för har lett till att de inte låter sina barn använda sociala medier. Vi är alla labråttor i ett experiment säger någon, men inte i syfte att skapa ett nytt läkemedel utan med det enda syftet att få dessa företag att tjäna pengar.
En annan av de intervjuade klargör hur det kommer sig att man inte kan kalla sociala medier för "verktyg" (eller redskap som kulturvetaren i Filosofiska rummet sa). Verktyg använder vi i våra egna syften. Sociala medier har ett eget begär och egna avsikter. Genom deras olika funktioner – likes, förfrågningar, videoklipp och filter – får de oss att stanna kvar och trycka på så många knappar som möjligt. De sociala medierna använder oss som verktyg, inte tvärtom.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia, säger någon, har 50 designers – främst vita killar i 20- till 35-årsåldern – fattat beslut som skulle påverka två miljarder människor.
Ytterligare en frågar sig om du är en person som tittar på telefonen innan du kissar på morgonen eller medan du kissar på morgonen. Det är de enda två alternativen. Någon som känner igen sig?
Underhållning till döds
År 1985 gav akademikern och författaren Neil Postman ut en bok som heter Underhållning till döds. Den handlar om att vi människor formas av vår tids dominerande medier. Så har vi till exempel påverkats av klockor, av boktryckarkonst och TV. När Postman skrev Underhållning till döds var det just TV-mediet som dominerade och han gjorde en poäng av att den gamle westernskådisen Ronald Reagan var president. Postmans budskap är att tv-mediet – till skillnad från tidigare år när det skrivna ordet dominerade – är anpassat för snabba lättfattliga budskap, charm och underhållning.
Innehållet i hans bok sammanfattas kanske bäst genom ett citat:
… det min bok handlar om är hur vår egen ”stam” genomgår en oerhörd och skakande övergång från det skrivna ordets magi till elektronikens magi. Det jag vill betona här är att införandet i en kultur av en teknik som skriften eller klockan inte bara medför att människans förmåga att fastställa tiden utökas, utan också att hennes tänkande omvandlas – och naturligtvis dessutom att innehållet i hennes kultur förändras.
Postman är oroad över att människor i allt högre utsträckning blir beroende av att information ska vara underhållande för att människor ska kunna ta den till sig. En ytterlighet han beskriver är en lärare som spelar gitarr och sjunger under sina lektioner för att barnen ska stå ut med att ta till sig undervisningen.
Det Postman beskriver är såklart långt ifrån dagens X och TikTok och vår tids Netflix och Youtubetittande. Han var på rätt väg men jag undrar om han förstod hur långt det skulle kunna gå.
Det är det vi älskar som kommer att förgöra oss
Boken Underhållning till döds inleds med något som jag önskar att alla skulle läsa. Postman jämför där två av vår tids största framtidsskildringar – romanerna 1984 (från 1949) av George Orwell och Du sköna nya värld (1932) av Aldous Huxley. Hans analys tar bara några sidor i anspråk men är kanske något av det viktigaste som skrivits.
Postman konstaterar att många har sett dessa två romaner som ungefär samma typ av framtidsskildring, att framtiden kommer innebära en samhällsform som skapar likriktning. Postman vill dock betona skillnaderna.
I 1984 består framtidsvisionen av en stat som övervakar och begränsar människors fria vilja. På så vis styrs människor in i en likriktning. I Du sköna nya värld består framtidsvisionen av en stat som serverar människor vad de vill ha – nämligen konstgjord njutning – vilket gör att människor inte behöver styras. De styr sig själva in i en likriktning. Postman skriver:
… Det Orwell fruktade var människor som skulle förbjuda böcker. Det Huxley fruktade var att det inte skulle finnas någon anledning att förbjuda böcker, eftersom det inte skulle finnas någon som vill läsa dem. Orwell fruktade dem som skulle beröva oss information. Huxley fruktade dem som skulle ge oss så mycket information att vi blev passiviserade och självupptagna. Orwell fruktade dem som skulle dölja sanningen för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information… I ’1984’… kontrolleras människorna genom att de tillfogas smärta. I Du sköna nya värld kontrolleras de genom att de bereds njutning och välbehag. Orwell fruktade kort sagt att det är vad vi hatar som kommer att förgöra oss. Huxley fruktade att det är vad vi älskar som kommer att förgöra oss.
Den här boken handlar om det tänkbara i att det var Huxley, inte Orwell, som hade rätt.
Boken Underhållning till döds gavs alltså ut 1985. Postman hade alltså inte sett den riktigt stora förändringen av medieklimatet som inträffat under 1990-tal och början av 2000-talet. Men den utveckling han formulerade har fortsatt sedan dess. De medier som överlever är de som lyckas vara underhållande. Den information som överlever är den som är underhållande. Och de politiker som blir valda är inte nödvändigtvis de "bästa" utan de som ”går genom rutan”, de som presenterar de mest lättsmälta budskapen.
Allt går mot en allt lättare lätthet. Vi lever i en konsumtionskultur i vilken det finns stora ekonomiska intressen i att kunna ge människor utlopp för deras begär.
Inget lyckligt slut?
Numer är det inte utvecklingen av elektronisk information som bäst beskriver de nya mediernas egenart. Snarare är det de sociala medierna.
I filmen The Social Dilemma målas en dyster framtid fram. Vi behöver inte reflektera över hur AI kommer att styra oss i framtiden, menar de. AI styr oss redan nu. Människan ger algoritmerna en uppgift att lösa, att få användarna att stanna kvar i appen, sen löser AI detta. Hur det sedan sker är bortom mänsklig kontroll.
En forskare säger att det här påverkar en hel generation med en ökande psykiska ohälsa, självskadebeteenden, suicid och minskande benägenhet att delta i "verkligheten" såsom att gå på date eller att ta körkort. Men allt detta är inte det värsta. De som varit med och byggt upp internetföretagen beskriver deras verksamhet som ett verkligt existentiellt hot mot mänskligheten.
En man fungerar som filmens huvudperson. I ett föredrag inför publik berättar han att vi länge funderat över det framtida ögonblick då teknologin ska bli smartare än vi och ta våra arbeten. Men det finns en tidigare liggande punkt som redan passerats. Det är när teknologin övermannar våra mänskliga svagheter. När den punkten korsas uppstår det kaos vi ser idag.
Det är roten till beroende, polarisering, radikalisering, upprörd-ifiering, fåfäng-ifiering... allt. Det övermannar mänsklig natur och sätter mänskligheten i schack matt.
Alarmism? Ja, en sund sådan. Algoritmerna förutsäger vad vi ska göra och det företag som har den bästa algoritmen kommer att vinna för den kommer att få oss att stanna längst inuti deras plattform. Det leder till att varje person möter en helt individuell värld när vi går in i de sociala medierna. Vi tror att det är vi som väljer vad vi ska klicka på men det är förutbestämt. Av AI-robotar. Vi förstärks i de åsikter vi har och fjärmar oss varje dag från andra som nås av annan information än den vi nås av. Information som man kan ta till sig på några sekunder.
Och så tänker vi: "Hur kan de (som inte tänker som vi) vara så dumma när de har informationen framför sig?" Men sanningen är ju att "de" inte har samma information framför sig. De får en annan verklighetsbeskrivning när de klickar runt i de sociala medierna.
En undersökning som omnämns i filmen visar att falska nyheter sprids sex gånger snabbare på X än vad korrekta nyheter gör. Eftersom de sociala medierna och dess AI-robotar strävar efter att få oss att stanna kvar och sprida och trycka på knappar så kommer dessa att sprida mer desinformation är information. Det blir mer lukrativt för företagen och det är det som är robotarnas enda uppgift. Inte att sprida så vederhäftig kunskap som möjligt. Algoritmerna varken vet eller bryr sig om vad som är sant. De vet bara vad det är störst sannolikhet att du ska klicka på.
Under slutet av filmen får några av de intervjuade frågan vad de är mest oroliga för. En säger: "På kort sikt: inbördeskrig". En annan säger att västerlandets demokratier ska falla sönder, att vi misslyckas med klimatutmaningen och att ekonomin rasar. Han tror inte att vi överlever detta – om vi inte vet vad som är sant kommer vi inte att kunna finna någon lösning på alla problem.
Det är inte tekniken i sig som är det existentiella hotet, säger någon. Det är snarare teknikens förmåga att locka fram det värsta i samhället som är det existentiella hotet. AI kommer bara bli bättre på att integrera sig i våra liv. Därför kommer vi att fortsätta att påverkas allt mer. Om inget drastiskt görs.
Hoppet finns inte i rädslan för att vara gubbig
En sak är säker. Om alla tänkare är rädda för att bli kallade för gubbiga, tantiga eller alarmistiska så kommer vi inte att vända utvecklingen. Vi klarar inte av att genomföra en förändring om vi jämför kritik mot sociala medier med oron över att Madame Bovary – och hennes likasinnade – flydde verkligheten in i läsning under 1800-talet.
Lösningen är att vara oroad, lika bekymrad över de sociala medierna som de vars kunskap kommer inifrån dessa företag. Vad har de själva för lösningar? De är inte så optimistiska, men de säger samtidigt att vi måste lösa de problem som de sociala medierna skapar. Vår civilisation hänger på det.
De menar att vi just nu är fast i att acceptera en affärsmodell som gör det här svårt att förändra. Varför ska internetföretagen sluta med sina strategier om de tjänar miljarder? Just nu är lagarna till för att försvara dessa företags rättigheter – inte för att skydda oss som blir offer för dem, eller deras produkter om man så vill. De som intervjuas i filmen menar att vi måste införa nya lagar så att företagen själva får betala för den skada de åsamkar människan och mänskligheten.
Någon menar att dessa företag behöver förbjudas. Det påståendet, menar hon, är inte så radikalt som det låter. Organhandel är till exempel förbjuden. Vi förbjuder vissa fenomen som har oundvikliga negativa effekter för mänskligheten.
Just nu har dessa stora bolag överlistat oss på ett sätt som gör att vi lever det liv de vill att vi ska leva och inte ett rikt liv i "verkligheten". Postman sa att det är det vi älskar som kommer att förgöra oss. Min fråga är vad vi älskar mest – de sociala medierna eller livet självt?
