Plötsligt är LSD och psykedelika på tapeten – eller rättare sagt ämnet psilocybin och andra hallucinogener. Det ryktas att Elon Musk och andra i USA:s techbransch tar låga doser av hallucinogener för att förhöja den egna kapaciteten. Och på Karolinska Institutet och många andra prestigefyllda universitet forskas det om psilocybinets potentiellt positiva effekter.
Jag kommer inte att ta ställning för eller emot användandet av psykedeliska droger inom psykiatrin. Däremot menar jag att det finns anledning att hoppas på en bättre effekt av dem än vad som uppnås av dagens läkemedel. Jag ska förklara varför.
Den korta versionen är att de psykofarmaka som används idag kan sägas ha en anti-psykoterapeutisk verkan medan psykedelika kan ha en terapeutisk effekt. Men först lite historia.
En oväntad upptäckt
År 1938 lyckades Albert Hoffman syntetiskt framställa LSD i syfte att hitta ett läkemedel som underlättar andning och blodcirkulation. Den kemiska förebilden var ämnen som finns i svampar.
När Hoffman arbetade med substanserna en dag år 1943 hände något som återberättats flitigt. Han hade inga skyddshandskar på sig och fick i sig lite av den potenta drogen via fingrarna. Såhär har han sagt om vad som hände:
Förra fredagen den 16 april 1943, var jag tvungen att avsluta mitt arbete och åka hem efter att jag greps av en egendomlig rastlöshet förenad med en lätt känsla av yrsel. När jag kom hem lade jag mig ner och försjönk i en djup slags berusning, som inte var obehaglig alls. När jag låg där med stängda ögon fick jag en oavbruten ström av fantastiska bilder tillsammans med ett kalejdoskopliknande färgspel. Detta tillstånd klingade gradvis av efter två timmar.
En tid senare tog Hoffman en dos LSD medvetet. Då upplevde han en 6 timmar lång hallucination där han bland annat såg gäspande hus och häxor. Kunskapen om LSD spreds snabbt bland forskare. Eftersom reaktionen i LSD-ruset påminde om en psykos tänkte man sig att den kunde användas till forskning inom psykiatri.
Företaget som Hoffman arbetade på delade ut LSD till forskare som skulle undersöka medicinska användningsområden.
En psykedelisk upptäckaranda
Under 1950-talet inleddes forskning inom olika länders försvarsmakter om hur LSD skulle kunna användas inom krigföring. I filmklipp på nätet kan man se soldater från USA och Storbritannien utföra normala övningar då de är påverkade av LSD. Soldaterna blir fnittriga och oförmögna att följa order. De går runt och skojar, klappar om varandra vänskapligt och måste tas ur övningar. En soldat avbryter och klättrar upp i ett träd.
Uppenbarligen ledde LSD till att soldaterna inte längre underordnade sig arméns hierarkier. Något annat trängde igenom. Det är alltså ingen slump att hippierörelsens kärleksbudskap och krigsmotstånd skulle komma att gifta sig så fint med LSD.
De militära experimenten skedde under 1950-talet – ett årtionde som vi kanske betraktar som lite präktigt. I den kulturen var det dock inte bara militärforskare som ville testa gränserna. Även många intellektuella ville söka sig bortom det ”normala”. Några få av dessa sökte något som kunde ta dem bortom det välartade medelklasslivets disciplin och likriktning.
År 1954 gav författaren Aldous Huxley (författaren till Du sköna nya värld) ut boken The Doors of Perception. I den beskriver han rus på Peyote. Boken kan sägas utgöra en länk mellan västerländsk litteratur och schamanistiska riter.
År 1957 publicerade Life Magazine artikeln Seeking the Magic Mushroom. Artikeln handlade om hur artikelförfattaren själv och hans fru under flera somrar deltagit i religiösa riter i Mexiko under vilka de ätit psykedeliska svampar. En av dem som läste artikeln var psykologen och psykiatriforskaren Timothy Leary. Han arbetade under slutet av 1950-talet som lektor i psykologi vid Harvarduniversitetet. Han var en erkänd psykolog, forskare och författare.
År 1960 åkte Leary på en resa till Mexiko under vilken även han prövade psykedeliska svampar. Inspirerad av sina psykedeliska erfarenheter började han och en kollega intressera sig för hallucinogena droger även i sina tjänster på Harvard. Under den här tiden var LSD lagligt i USA.
Tillsammans inledde de ett forskningsprojekt i vilket de bland annat skulle ge LSD till svårt kriminella interner. De skulle få drogen i kombination med terapeutiska samtal. Enligt Leary började internerna att tala om kärlek, känslor och relationer. Leary menade att LSD i kombination med psykoterapi ger effekter som är svåra att uppnå genom traditionell psykoterapi. Forskningsstudien på fängelset gav enligt Leary goda resultat. Återfall i brottslighet sjönk från det förväntade 60 procent till 20 procent av de interner som fått LSD och psykoterapi.
Den här forskningen har sedan varit omdebatterad och vissa forskare har anklagat Leary för att ha tillrättalagt resultaten. Andra har försvarat Learys forskning.
Timothy Leary blev av med sin tjänst på Harvard år 1963. Förklaringen var att han inte fullgjorde sina uppgifter som lärare, men det är inte osannolikt att hans öppna experimenterande med LSD spelade en roll. Det var inte bara så att han och hans kollega bedrev forskning kring LSD. De uppmuntrade även studenter att ta drogen.
Ett hot mot samhället?
LSD var under denna tid fortfarande lagligt. Men det höll på att ändras. LSD skulle bli en viktig drog för populärkulturen och för hela 60-talets ungdomskultur. Det var en drog som var viktig för författare som Ken Kesey (Gökboet) och Jack Kerouac (På drift), för musiker som The Doors (vars namn kommer från Huxleys bok The Doors of Perception) och Beatles (vars låt Lucy in the Sky with Diamonds är en oblyg flirt med LSD).
Nu hade LSD gått från att vara ett preparat som användes av forskare och intellektuella som sökte alternativa medvetandetillstånd till att vara något man tog tillsammans på fester och festivaler. LSD blev en viktig del av den framväxande hippiekulturen och en självklar del av populärkulturen.
När mer än halva 1960-talet passerat hade LSD blivit en stor fråga inom politiken i USA. Hur skulle man hantera en generation som var mot hierarkier och landets krig, som hellre fnittrade och klättrade i träd än lydde order? Var skulle det sluta? Man började debattera lagstiftning mot drogen på allra högsta politiska nivå. Leary togs in som expert och han sa att det inte är LSD som är farligt, utan att det är människor som är farliga.
Det här var mitt under Vietnamkriget och Flower Power-rörelsens framväxt. En hel ungdomskultur drabbades av samma fenomen som de soldater som under 1950-talet tog LSD. De tänkte på allt annat än vapen och att marschera i takt. De fnittrade, intresserade sig för relationer, sex och kärlek. Den här generationen vände sig mot kriget och började tala om fred och blommornas makt.
Det hallucinogena blev en så stark rörelse att politikerna upplevde LSD som ett reellt hot. Politiskt arbete pågick för kriminalisering medan Leary inspirerade massorna av ungdomar med sitt slagord: Turn on, tune in, drop out!
År 1968 förbjöds LSD i USA. Det blev en illegal drog bland andra. Timothy Leary tycks under denna tid ha förlorat kontakten med sin strävan efter vetenskaplighet. Andra droger blev allt mer centrala för honom och hans teorier blev mer religiöst färgade. Han levde de kommande åren i fängelse och i landsflykt.
Forskningen om LSD som ett terapeutiskt hjälpmedel försvårades och tynade bort. I princip bedrevs ingen sådan forskning under de decennier som följde.
Psykedelikans återkomst
55 år efter det att LSD förbjöds i USA sände TV 4:s Nyhetsmorgon (21/10-23) ett inslag om forskning om psykedelika. Det har funnits ett växande intresse för det här laddade ämnet – psykedeliska droger som läkemedel – bland forskare under något decennium. Nu har intresset för ämnet alltså nått så långt att det blivit folkligt.
Gäst i Nyhetsmorgon är Predrag Petrovic som är specialistläkare i psykiatri och docent vid Karolinska Institutet. Programledaren inleder med att säga att psilocybin blivit "en snackis på stan" och Petrovic svarar att det är en "hype" även inom forskarvärlden. Senare beskriver han att det finns lovande forskning som visar att psilocybin kan vara effektivt att använda mot depression och att det egentligen inte finns någon risk för beroende. Han menar att destruktiva bilder som deprimerade patienter kan ha av sig själva kan ersättas av mer konstruktiva bilder. Petrovic säger att det inte bara är själva substansen som skapar förändringen utan även vad man gör när man tar ämnet. Därför är det viktigt att hallucinogenen kombineras med psykoterapi.
Ett nytt ljus på psykiatrin
Enligt mig kan den här typen av forskning på sikt vara del av dödsstöten mot den praxis som dominerar dagens psykiatri. Forskningen om hallucinogener tydliggör nämligen att behandling av depression (och andra psykiatriska tillstånd) inte främst bör ses som en sjukdom som ska "botas" genom att ändra kroppens signalsubstanser. Snarare handlar det om att förändra personens självförståelse och att arbeta med den destruktiva makt som minnen kan utöva över den deprimerade.
Ett sätt att beskriva det paradigmskifte som Flytkraft arbetar för är just att vi bör gå ifrån en vård som nästan uteslutande dämpar obehag till en vård som lyfter fram de minnen som behöver bearbetas och de problem som behöver lösas. Först då kan man bearbeta minnen och lösa problem. Genom att använda sig av en sjukdomsterminologi och dämpande läkemedel fördunklas de frågor människor brottas med. Det är därför jag menar att dagens läkemedel har en anti-terapeutisk effekt.
Psykedelika är ur det perspektivet ett hjälpmedel som snarare kan lyfta fram patienters problem vilket gör dem möjliga att arbeta med. Det påminner om vad man gör i psykodynamisk terapi, familjeterapi, traumaterapi och delvis även inom KBT. Det är här framtiden ligger, oavsett om man kommer att använda psilocybin eller ej.
I boken Minneslära fördjupar jag mig i kopplingen mellan å ena sidan fenomen som EMDR, hypnos och drömmar och å den andra hallucinogena droger. När forskningen om psykedelika nu har återupptagits finns tekniker som man inte hade på Timothy Learys tid. Hjärnavbildningar kan visa att likheten mellan psilocybinrus och drömmar finns även på en neurologisk nivå. Det gör att forskningen om psykedelika kan flytta in i den medicinska vetenskapens finrum.
Om hallucinogener används i psykoterapi kan patienten alltså i vaket tillstånd få tillgång till de personliga metaforer som sammanfattar de centrala knutarna i hens liv som vi annars bara når fragmentariskt i minnen av våra drömmar. Hallucinogenerna skapar en förutsättning för att lyfta fram det dolda och för att hitta metaforiska bilder av patientens livsproblem.
Psilocybin i verkligheten
I Nyhetsmorgon säger Petrovic något som jag hajar till inför. Inga läkemedelsbolag vill engagera sig i att forska om psilocybin. Det finns nämligen inga pengar att tjäna. Psilocybin är en känd substans som finns i naturen, det är inget man kan ta patent på. Det ska bli intressant att se hur läkemedelsbolagen försvarar sina ineffektiva läkemedel om det visar sig att psilocybin börjar användas kliniskt. Då behöver de nog ta strid för att behålla sina ekonomiska positioner. Kanske pekar de på farorna med psykedelika?
Även om hallucinogena droger är "hypade", "snackisar" och "folkliga" så är de inget att leka med. Många som tar psykedeliska droger i självutvecklande syften talar om begreppen "set" och "setting". Med det menas att man dels behöver ha rätt mentala tillstånd när man tar drogen och dels behöver vara i en trygg miljö. Det är av respekt för att dessa droger är så kraftfulla. Enligt det synsättet är LSD och psilocybin inte någon partydrog. Det blir alldeles för kraftfullt att använda den bland nattklubbars stroboskop och berusade människor. Det finns gott om exempel på personer som upplevt mardrömsupplevelser med psykedeliska droger, som mardrömmar utan slut.
Därför bör de som är intresserade av vad hallucinogener kan ge ändå vänta tills det finns en väl beprövad terapiform i vilken LSD eller psilocybin kan vara en del av behandlingen. Innan den dagen har kommit är det bättre att intressera sig för drömmar eller att gå i en psykoanalytisk terapi. Det kan ge en likartad förståelse även om det kräver mer arbete.
