Vårt samhälle är i många avseenden välfungerande. Ändå hopar sig problem i människobranschen. Kris i skolan, kris i integrationen, kris i skjutvapenvåldet, kris på SiS, kris inom psykiatrin, kris på fängelser och kris hos socialtjänsten. Det verkar även vara kris inom förlossningsvården och på vissa håll kris på hela sjukhus. Man kan ana att det är något i vårt sätt att organisera människobranschen som brister. De lösningar som sätts in verkar sällan leda till förbättring. Nu i somras till exempel kom det fram att Statens Institutionsstyrelse skulle satsa på bättre kommunikationsstrategier i samband med att det avslöjats brister i hur de sköter sitt uppdrag. Det kommer knappast leda till en förbättring för de unga som bor på deras institutioner.
Det ligger nära till hands att anta att det finns något i vår tidsanda som gör att vi inte ställer oss rätt frågor. Och om vi ställer fel frågor kommer vi få fel svar, hur korrekta svaren än är, på de frågor vi ställt.
Tidsandan är svår att fånga
Begreppet tidsanda innehåller en aspekt av att vi inte riktigt kan se vårt tänkande utifrån. Att det finns delar av varje tids föreställningar som anses så självklara att de svårligen kan ifrågasättas, men som inte är sanna i någon objektiv mening. Såsom att européer under 1600-talet tänkte att de hade rätt att kolonisera världen.
Om vi vet att det är såhär – att människor som lever i en viss tidsanda gör dem blinda för en del falska eller moraliskt tveksamma föreställningar i deras egen tid – då måste vi vara öppna för att det även gäller oss själva.
Det gör det troligt att vi i vår tid hittar lösningar på vår tids problem som bara gör saker etter värre. Och inte bara det. Vi måste vara öppna för att vårt tänkande kring de problem vi skapar leder till att lösningarna blir att göra ännu mer av samma sak. Alltså att vi förvärrar problemen ytterligare.
Kan det vara en sådan dynamik som lett till krisen i människobranschen? Att vi bara gräver oss djupare och djupare ned i den grop som kan bli vår grav?
Behövs en ineffektiviseringsvåg?
I en ledare i DN i somras skrev Andrew Walden att han ville bilda en ny Skattebetalarnas förening. Denna förening skulle inte kämpa för lägre skatter – som den redan befintliga gör – utan skulle kräva ett stopp för effektiviseringarna. Ledaren inleds med orden:
Allt behöver bli lite mindre effektivt. Särskilt hanteringen av skattemedel. Vi behöver en ineffektiviseringsvåg som sköljer över samhället och säkerställer att mesta möjliga inte pressas ur varje skattekrona. Jag vill se kroppar i det offentliga luta sig tillbaka en stund varje dag...
Eftersom Walden så lättsamt sätter ord på något så viktigt vill jag ta vid där han slutade och ge hans resonemang stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet. I bästa fall kan hans stilisering i kombination med en teoretisk underbyggnad hjälpa oss att se vilka frågor vi behöver ställa.
Mer av samma sak?
Walden blottlägger i sin krönika delar av den tidsanda vi lever i idag. Vi strävar efter en ständig effektivisering och blandar ihop det med kvalitet. Walden kallar det för ”stryparsamhället”. Jag tror att det har beröringspunkter med Jonna Bornemark kallar det ”pedanternas världsherravälde”. Med mina ord ser den bakomliggande tankestrukturen ut såhär:
Vi måste vara effektiva för att lösa våra samhällsproblem. Kanske gäller det i synnerhet problemen i människobranschen. Lösningar inom vård, skola och omsorg måste vara lika för alla, rättssäkra och basera sig på vetenskap. Ingen ska behöva drabbas av ineffektivitet när det finns vetenskapligt bevisad effektivitet. Bara genom att effektivisera kan vi lösa våra problem med begränsade resurser.
Grunden för effektivisering är mätning. Därför behöver vi mäta. När barn inte klarar av skolan, när människor lider, har sociala svårigheter och när de är kriminella så måste vi grunda våra lösningar på mätning av de aktuella individerna. Vi måste försöka minska lidandet och beteendeproblemen. Via vetenskap ska vi hitta de bästa och mest effektiva metoderna för att göra just det. Därför behöver vi diagnoser och andra tydliga kategorier för att veta vad vi ska mäta. Bara så kan vi mäta rätt. Bara så kan vi se till att rätt person hanteras med rätt metod med rätt effektivitet.
För att veta om dessa insatser är effektiva måste vi kontrollera det. Mer mätning alltså. Och vi måste mäta personalen. För att veta att de arbetar tillräckligt mycket behöver deras arbetsinsatser mätas. Annars arbetar de kanske för lite. Det är inte effektivt.
Nu står vi inför faktum. Efter decennier med detta tänkande som grund för vår samhällsorganisation så är det kris i människobranschen. Vad har vi då för förståelse och lösningar? Jo, mer av samma sak. Vi har inte varit tillräckligt effektiva, vi har inte mätt tillräckligt mycket, inte mätt tillräckligt bra. Så gör vi mer av samma utan att förstå att det kanske är just tilltron till mätningar och effektiva insatser som skapar problemen.
Vad bör vi fråga oss istället?
Jag skrev att jag ville ge Waldens ledare lite vetenskaplig och teoretisk tyngd. Om jag skulle försöka mig på det omöjliga uppdraget att sammanfatta det viktigaste jag har lärt mig som psykolog, sammanfatta all kunskap från vetenskap, teori och klinisk erfarenhet, då skulle jag säga följande:
Människor vågar utvecklas, förändras och ta till sig ny kunskap inom trygga relationer.
Jag tror att det är det mest generella påstående man kan säga om människobranschen. När skolbarn känner sig trygga har de lättare att lära sig, om psykiatripatienter har trygga relationer blir behandlingar mer givande, om den kriminelle hittar trygga relationer utanför gängvärlden underlättar det att bryta sig ur, om SiS-placerade unga hittar trygga relationer kan de lättare förändra sina mönster. Listan kan göras lång.
Vad kan man dra för slutsats av det? Jo, den ständiga strävan hitta de mest effektiva insatserna inom människobranschen leder till ineffektivitet. Det är inte så vi uppnår det samhälle vi vill ha.
Om vi verkligen vill uppnå en effektiv människobransch ska vi fråga oss hur vi ska kunna skapa organisationer i människobranschen som ger de anställda förutsättningar att skapa trygga och tillitsfulla relationer. Ibland kan det innebära att personal lutar sig tillbaka under arbetstid, vilar och reflekterar. Ibland kanske det innebär att de pratar med varandra om hur de mår, att de har något svårt i privatlivet eller att de drabbats av något känslomässigt svårt de hanterat i arbetet. Kanske behövs till och med schemalagd tid för viktiga samtal.
Paradoxalt nog kommer det kanske visa sig att den organisationen blir mer effektiv än den mest effektivt effektiviserade människobranschen i hela världen.
