Gränser och empati, klimatångest, existensen, döden, hjärnavbildning, meditation, utbrändhet, Covid och gängvåldet – Flytkraft ledare 27

Nyligen fick jag frågan hur det kommer sig att jag skrivit en hel bok om gränsproblematik. Det finns ju så mycket annat att skriva om! Frågan väckte en gammal oro att personer som inte läst min bok Gränslära ska tro att den handlar om att vuxna måste "sätta gränser". Oron väckte en lust att förklara.

Gränser är ett intressant fenomen, på så många sätt. Det mest kondenserade jag kan säga om varför är följande: det finns ett samband mellan hur vi hanterar gränser till andra människor och hur vi står ut med den slutgiltiga gränsen – alltså döden. Innebörden av det är ganska fantastisk. Föräldrar har nämligen möjligheter att öka sina barns förmåga att i framtiden stå ut med tankar på sin egen död och närståendes död. Och även att stå ut med tanken på att planeten en gång kanske ska gå under.

Föräldrar kan till och med hjälpa sina barn att stå ut med att det finns många som lider av svält, naturkatastrofer och krig. Stå ut med oro för Covid, gängkriminalitet och militära hot nära Sverige. Allt det här har med gränser att göra. Det handlar om vad som finns inom en själv och vad som finns utanför en själv, vad som finns inom detta liv och vad som finns bortom det liv vi känner till. Det handlar om att ägna energi åt det vi kan styra över och att släppa det vi inte kan göra något åt.

Ska vi inte bry oss?

Ska vi uppfostra våra barn att inte bry sig, att vara känslokalla och empatilösa? Nej, såklart inte. Men barn behöver lära sig att förstå de signaler som kommer från den egna kroppen först, innan de ska behöva förhålla sig till all världens lidande. Den som förstår sin egen kropps signaler kommer på sikt att få en känslomässig förståelse både av sig själv och av andra. Det barnet kommer att öka sina chanser att leva ett konstruktivt och empatiskt liv.

Det finns en stor skillnad mellan att å enda sidan bry sig om planetens framtid med den egna psykiska hälsan i behåll och att å den andra bli utslagen av ångest inför klimatförändringarna. I det första fallet går det ju att arbeta aktivt med frågan och kanske till och med påverka utvecklingen. Det är ju knappast möjligt att göra om man är utslagen av ångest.

Inte heller är det så lätt att arbeta med hjälporganisationer, eller ens att hjälpa en vän i nöd, om det egna lidandet tagit över. Det handlar om gränser. Alltså att kunna skilja mellan det som kommer inifrån och det som kommer utifrån.

Gränserna behöver även finnas inom oss

Vi behöver även ha gränser inom oss. Vi behöver ha en fungerande gräns till det omedvetna. Annars kommer vårt medvetande att påverkas av orealistiska bilder och fantasier. I medicinsk terminologi kan vi då bli påverkade av psykotiska symtom eller vanföreställningar. Vi behöver även ha en fungerande gräns mot vårt överjag. Annars kommer vi att gå under av självkritik och fördömanden.

Vi behöver kunna avgränsa våra sorger och det vi är rädda för. Vi behöver ha en gräns mot de minnen och föreställningar som gör oss arga och ledsna. Annars kommer våra liv att förpestas av känslor som gör det svårt att leva en fungerande vardag. Faktum är att gränser gör det lättare att bry sig om andra. Annars blir vi överväldigade av våra egna känslor. Men gränserna behöver vara genomsläppliga. Vi behöver ha kontakt med både omedvetet material, med överjag och med det vi sörjer.

Det är alltså fungerande gränser, inre och yttre, som gör det möjligt att känna verklig empati. Annars handlar det mer om en sammanblandning mellan den enes och den andres känslor.

Våra inre gränser formas tidigt. Det framgår av utvecklingspsykologin. Vår hjärna är ytterst formbar de första åren och det är under den tiden barn går från att vara helt beroende av omhändertagande, via att protestera mot vuxenvärldens auktoritet ("trotsåldern") till att huvudsakligen acceptera att man behöver inordna sig i den värld som existerade innan man själv föddes. Det är under denna tid gränsernas grund läggs, och alla barn behöver vuxnas hjälp för att det ska bli bra. För de barn som inte klarar av att inordna sig i tillvarons ordning blir livet svårare, de klarar inte av att upprätthålla gränserna mellan sig själv och andra. De riskerar att hamna i en ständig konflikt med världen.

Tyvärr riskerar det här att leda till brister i de inre gränserna och ökad risk för psykiskt lidande. Så kan det uppstå negativa spiraler av psykiskt lidande och sociala besvär som ömsesidigt förvärrar varandra.

Vikten av gränser i en orolig tid

Vi lever i en tid då våra barn och unga utsatts för ett stort tryck utifrån. Klimathotet, Covid, Ukrainakriget och gängkriminellas skjutningar gör att det kan vara svårt för barn och unga att stå emot, att inte låta oro för framtiden ta över. Desto viktigare då att ha fungerande gränser.

Det är inte för sent att bygga upp gränser efter tidig barndom. Det går att göra till exempel med psykoterapi, eller genom att föräldrar hjälper sitt barn att släppa kampen med "verkligheten". Förhoppningsvis kan föräldrar i en trygg och reflekterande miljö ge sina barn förmågan att acceptera det barnet inte kan förändra, mod att förändra det barnet kan förändra och förstånd att inse skillnaden.

Människor med stort psykiskt lidande har ofta otillräckliga eller skadade gränser. Det gör dem känsliga både för yttre tryck och inre tryck. Det kan yttra sig på olika sätt. Att behandla symtom kan då leda fel. Depression eller utmattningssyndrom har både inre och yttre orsaker. Självfallet kan tillstånden bero på ett tryck utifrån som få klarar av, men de kan även bero på en kombination av tryck utifrån och av brister i inre och yttre gränser.

I dessa fall kan det behövas psykoterapi som inte avgränsar vissa symtomområden. Det kan behövas samtal som hjälper den hjälpsökande att strukturera sitt inre så att hen bättre klarar av både inre och yttre tryck. Helt enkelt att få hjälp att stärka sina gränser.

Gränsproblematiken gestaltad i hjärnavbildning

En psykolog och professor vid namn Tania Singer har bedrivit forskning som består av att avbilda försökspersoners hjärnor medan de påverkas känslomässigt. Bland annat har hon visat att många av oss reagerar i smärtcentrum om vi ser sekvenser när andra utsätts för smärta. Det är alltså en sorts gränslöshet. Att vi reagera som om det vore vi som utsattes för smärtan. Det här är en observation som troligen visar något som är djupt mänskligt. Att de allra flesta har en förmåga att förstå och reagera på andras känslor. Just det fenomenet, att våra reaktioner på andras känslor är så djupt liggande, troligen något som utvecklats i evolutionen, gör att vi behöver arbeta aktivt med våra gränser.

I ett av sina experiment såg Singer att en buddhistmunk med mycket träning i meditation och medkänsla inte reagerade som de flesta andra. Hans hjärna reagerade som om han kände välbehag då han såg personer utsättas för smärta. Var han sadist? Nej, det är inte så troligt. Snarare hade han genom sin meditation, medveten närvaro, lärt sig att känna värme och medkänsla inför andra människors lidande. Han kände något annat än det personen framför honom kände. Alltså något annat än smärta.

Jag har gränser, därför är jag

Genom sina hjärnavbildningar har Singer kommit till liknande slutsatser som man kan göra genom att läsa min bok Gränslära. Om vi ska förstå fenomen som utbrändhet så behöver vi enligt Singer förstå skillnaden mellan att känna medkänsla med andra och att känna samma sak som den som andra. Ingen mår bättre om ångest möts med ångest. Människor med psykiskt lidande behöver mötas med empatisk reflektion. Det behöver vara en skillnad, och skillnader upprätthålls med gränser.

Som vi sett har det här ett samband med den positiva separation från omvärlden som sker när barnet accepterar att det inte är världens centrum utan att det behöver inordna sig i det existerande. Den leder inte bara till förmåga att stå ut med andras lidande – vilket på sikt gör det möjligt att arbeta i människovårdande yrken utan att bli utbränd – det leder även till att vi blir bättre på att acceptera andras viljor och åsikter samt till att vi bättre står ut med vetskapen att vi själva och de vi älskar en dag ska dö.

I förlängningen leder det till en bättre motståndskraft mot alltifrån klimathot, krigshot, virushot och hot från gängkriminalitetens förlupna kulor. För vi måste tro på möjligheteten att vara lyckliga även i en svår tid. Vi måste kunna glädjas åt våra liv och våra relationer även om vi tycks leva sent på jorden. För bara genom att bevara vår psykiska hälsa kan vi vara med att forma världen till det bättre.

Så varför skrev jag en bok om gränser, när det finns så mycket annat att skriva om? Jag tror att det är för att jag ser gränser som livets ramar, livets form. Livet kan fyllas med vad som helst, nästan, men man kommer inte ifrån gränserna. Ett liv utan gränser är som en sockerkaka utan form. Ett liv med otillräckliga gränser är som en sockerkaka bakad i en form som läcker. Gränserna definierar både våra grundläggande relationella förutsättningar och våra existentiella villkor.

Det är nog inte helt fel att tänka: "Jag har gränser, alltså är jag."