Om jag fick leva om mitt liv skulle jag kanske specialisera mig på samspelsbehandling. Jag har svårt att tänka mig något mer givande – varken för den yrkesverksamme, för familjer som behöver hjälp eller för samhället. Jag har prövat några gånger under den period jag arbetade med yngre barn inom Barn- och ungdomspsykiatrin.
Det finns olika typer av samspelsbehandling. Jag arbetade med en metod i vilken samspel filmades. Efter några undersökande samtal med föräldrarna kom vi överens om att nästa steg var att samspelet mellan dem och deras barn skulle filmas. En leksituation arrangerades i ett passande rum med en kamera riggad mot den plats där leken skulle ta form. Föräldrarna instruerades att skapa nya förutsättningar ett par gånger under leken och fick ramarna för hur det skulle gå till. När föräldrarna visste vad de skulle göra satte jag på kameran och gick ut ur rummet. Därinne fick de agera fritt. Man kan tänka att det inte är en särskilt naturlig situation, att leka framför psykologens filmkamera. Så är det på ett sätt, men jag tyckte nog att de flestas personligheter lyste igenom när de gav sig in i lek och samspel.
Nästa gång vi sågs tittade jag på filmen med föräldrarna (då var barnet inte med). Vi tittade på en sekvens i taget och pratade om vad som hände. Vem som helst fick säga: "Bryt där!" så att vi kunde stanna till vid situationer och reflektera. För föräldrarna kunde det både vara fascinerande och svårt att se sig själva utifrån. "Gör jag sådär?" kunde de fråga retoriskt. "Nä, nu får jag väl ändå ge mig!" var något annat jag hörde från en förälder som förvånat såg sig själv upprepa samma beteende.
Min erfarenhet var att samtalen om inspelningen visserligen kunde leda till svåra känslor, kanske skuld och skam, men att de var ständigt givande, respektfulla och att det ledde till en del skratt. Självklart beror det mycket på i vilken utsträckning föräldrarna känner en trygghet i terapirummet, men jag upplevde även själva formen som avväpnande och – som sagt – givande.
Vad är det man förstår?
Under samspelsbehandling kan man få syn på en del olika saker. Hur fritt kan barnet leka? I vilken utsträckning lägger sig föräldrarna i? Och omvänt – kan barnet låta föräldrarna agera fritt eller vill barnet styra förälderns handlingar? Zoonar föräldrarna ut? Ger föräldrarna barnet sin bekräftelse? Kan barnet lyssna på föräldrarna eller blir det en envägskommunikation?
Det blir en lång uppradning av frågor här, men jag vill visa vilket överdåd av teman som kan aktualiseras när man tittar på familjens samspel i efterhand. Kan barnet följa instruktioner och regler? Hur går det med turtagningen, alltså att man väntar in varandra i leken? Blir situationen lustfylld eller kravfylld och spänd? Vad händer när föräldrarna ska ta ansvar för att förändra lekens förutsättningar? Accepterar barnet eller fortsätter hen? Blir det bråk? Vad gör föräldrarna då?
Hur agerar föräldrarna i sitt samspel med varandra? Tittar de på varandra? Skrattar de? Blir någon utanför i samspelet med barnet?
Jag minns att en av instruktionerna var att föräldrarna skulle dra sig ur leken. De skulle då säga till barnet att fortsätta leka så att föräldrarna kunde prata om något viktigt, såsom att planera helgen. Vad hände då? Kunde barnet tillåta detta? Eller avbröt det sin lek och blev missnöjt och klängigt? Kunde föräldrarna då freda sin vuxna relation och i så fall hur?
Allt samspel spelar roll, det påverkar familjens struktur och de vanor som uppstår. I slutändan är det samspelet som bestämmer om familjen kan bygga upp en fungerande vardag i vilken allas livsglädje kan växa, eller om det istället uppstår destruktiva cirklar som leder till dålig självkänsla, utanförskap och olösta konflikter.
Samspelet är grunden för barns utveckling och det är föräldrars ansvar att det blir gott. Men det är svårt att få en bild av sitt eget bidrag utan att se sig själv utifrån. Och i samspelets bas finns matematiken.
Antalet relationer spelar roll
En intressant aspekt i samspelsbehandling – liksom i familjeterapi och i allt arbete med grupper – är antalet relationer. Det här är värt att stanna till vid. Vad skiljer samspel mellan å ena sidan två personer och å den andra och tre personer? Det är nämligen inte lika med ett (3-2=1). Komplexiteten ökar avsevärt.
Tänk såhär. Hur många relationer finns det i ett par (en dyad)? Enklast är ju att säga "en relation". Men det är relevant att säga att det finns två aspekter av den relationen. En som utgår ifrån x och blickar mot y samt en aspekt som utgår ifrån y och blickar mot x. Alltså två olika perspektiv på en relation. Här skiljer vi mellan dessa perspektiv åt och kallar det för två olika relationer.
Hur många relationer finns det i så fall i en grupp på tre personer (en triad)? Jo, triaden består då av tolv relationer. För det första finns ju två relationer mellan var och en (x, y och z). Det blir ju sex relationer. Men så finns även relationer mellan var och en som involverar den tredje. Den ene föräldern har ju en relation med den andre föräldern men också en relation med den andre föräldern som involverar barnet. Även här finns två riktningar i varje relation. Sammantaget blir det alltså tolv relationer i en grupp på tre.
Trots samspelsbehandlingens skenbart lättsamma form så spelas den här komplexiteten – de tolv perspektiven på de sex relationerna – upp framför kameran.
Ett exempel
Om en förälder framför kameran säger något till barnet som kan uppfattas som sårande och den andre föräldern går in och bryter, då är det något som sker mellan föräldrarna. Men agerandet involverar även barnet på ett omedelbart sätt. Det här är en annan relation än den när föräldrarna drar sig ur leken för att planera hur de ska fördela ansvaret för helgens aktiviteter.
Det är ju samma sak för barnet. Låt oss säga att barnet inte accepterar att leka själv, och att hen hela tiden bryter in i föräldrarnas konversation. Barnet har en relation direkt till var och en av föräldrarna och en relation till varje förälder som involverar den andre föräldern.
Barn vet till exempel ofta vilken förälder som har svårast att stå emot tjat. Det här leder ju till att barn ofta för in den andre föräldern i en konflikt med den förste. Alltid kan hen vinna något på att slå in en kil i föräldrarnas samarbete. För om en av dem avbryter det vuxna samtalet för att delta i leken, då har barnet lyckats försätta den andre föräldern i ett utanförskap. En konflikt mellan föräldrarna har skapats som försvårar deras samarbete. Då blir det lättare för barnet att få igenom sin vilja.
Att få syn på den här typen av samspel är inte småpotatis. Var och en som arbetar med det här behöver därför vara medveten om den komplexitet som antalet relationer skapar. När man börjar räkna med ännu ett par familjemedlemmar, eller med hela släkten – då blir komplexiteten näst intill oändlig.
Spelar det någon roll?
Någon kanske frågar sig om samspelet spelar någon roll. Är det ändå inte bara gener och andra medfödda aspekter som styr i slutändan? I så fall kan vi ju göra lite hur som helst med våra barn. På det skulle jag vilja svara med ännu en matematisk tankelek.
Hur många gånger på en dag sker ögonkontakt mellan ett spädbarn och dess förälder? Jag har ingen exakt siffra så vi får göra en uppskattning och jag räknar lågt för att inte få överdrivna siffror. Låt oss säga 50 potentiella ögonkontakter under en dag (varje amningssituation eller flaskmatning, varje blöjbyte, lek och varje nattning innehåller ju ett flertal möjligheter att få kontakt). Det blir över 18000 potentiella ögonkontakter på ett år och över 90 000 potentiella ögonkontakter på fem år. Lågt räknat. Och då har vi avgränsat oss till ögonkontakt, vi räknar inte ordväxlingar, kroppskontakt eller andra aspekter av barnets tidiga relationer.
Låt oss säga att ett spädbarn och en förälder inte riktigt får igång det tidiga samspelet. Barnet kanske har med sig en genetik som gör hen "svårflirtad". De hamnar i osynk och föräldern kanske blir oroad och frustrerad, vilket påverkar förmågan att möta barnets blick på ett tryggt sätt. De kontaktförsök som barnet gör blir då inte så lustfyllda.
Det här påverkar både barnet och den vuxne. Gradvis, steg för steg. Kanske blir de mindre benägna att söka spontan kontakt. Kanske blir det spänt och svårt. Kanske ger de till slut upp. Om vi tänker oss att det sker tiotusentals (potentiella) samspelskontakter på ett år – med en ömsesidig glidning åt undvikande – så får det konsekvenser för barnets utveckling.
Samma föräldrar kanske får barn två år senare. Vi tänker oss att det här nyfödda spädbarnet har ett mer lättsamt sätt att söka ögonkontakt och att det uppstår en smittande skrattighet i samspelet. Även detta upprepas tiotusentals gånger det första året. Nu uppstår ett helt annat mönster än i relation till det tidigare barnet.
Till slut kan det vara svårt att komma ur de mönster som man ömsesidigt skapat. De kan upplevas som fastställda en gång för alla. Som om mönstren var medfödda. Men det är just en upplevelse och inte ett vetenskapligt argument för att svårigheterna orsakats av genetiska faktorer.
Den transaktionella modellen – som det här sättet att tänka ibland kallas – visar att samspel kan leda in barn, syskon, i olika riktningar som kan vara svåra att vända. Den riktningen består oundvikligen av en del medfödda egenskaper och en del samspel.
Press på föräldrar?
Skapar det här hög press på föräldrar? Ja, kanske. Men matematiken ljuger inte. Mängden av positivt samspel kommer att påverka barnets utveckling. Därför behöver ju föräldrar få veta att det är viktigt att fortsätta kämpa med det positiva samspelet. Det gäller ju faktiskt även barn vars medfödda svårigheter är så stora att de inte klarar att själva vara motor i den sociala ömsesidigheten. Även dessa behöver hjälp att hitta en riktning i vilken samspelet kan vara positivt på deras villkor.
Nu när det talas så mycket i media om hur vi ska komma till rätta med ett ökat psykiskt lidande bland unga skulle jag här vilja slå ett slag för att reflektera över barns tidiga utveckling. Samspelsbehandling i all ära men det är ju önskvärt att föräldrar ska få igång ett gott samspel med sina barn så att behandling inte blir nödvändig. Kunskap är viktig. Ett positivt samspel kan vara skillnaden mellan att gå på en stig som leder till positiva relationer eller in på en stig där livet blir mycket svårt.
Det första steget är ju att föräldrar ska veta att vad de gör spelar roll. De behöver inte förledas att tro att barn är fast i medfödda mönster. Vi alla har olika genetiska förutsättningar men de mönster som skapas i våra liv uppstår efter det att vi fötts.
I vilken utsträckning talar man om vikten av ett gott samspel på BVC? Jag vet inte det. Barnets psykiska utveckling och föräldrarnas möjlighet att påverka familjens vardag är nog så viktig som att barnens kroppar mäts och vägs.
Samspel och skärmar
I samtalen om vad vi ska göra åt det ökande psykiska lidandet dyker skärmfrågan upp, såklart. Den är viktig. Men vad gäller samspelet med de allra minsta barnen är det främst viktigt att reflektera över föräldrarnas användning av skärm.
Föräldrar till små barn måste fånga upp samspelet när tillfälle ges, inte bara söka samspel i pausen mellan olika sociala medier. Det var såklart en tillspetsad formulering, men det ligger något i den. Som sagt, det är svårt att se sig själv utifrån. Vet en "vanlig" förälder hur ofta hen tittar i sin mobil? Vet denne "vanlige" förälder hur många gånger barnet söker dess blick när föräldern är uppslukad av att scrolla?
Jag skulle inte bli förvånad om det dök upp studier som visar att föräldrars öppenhet för samspel med barn minskat drastiskt de senaste tjugo åren. Hur påverkar det i så fall våra barn? Hur påverkar det barn som behöver extra social stimulans för att våga ge sig ut i det sociala livets läskiga värld?
Det borde vara enkelt att svara på den frågan. Lika lätt som att påstå att ett plus ett är två medan ett plus noll är ett.
