Jag kan inte låta bli att skriva om späckhuggarna. Det är en nyhet som fascinerar. Ett nytt fenomen har dykt upp längs Spaniens och Portugals Atlantkuster. Späckhuggare har börjat attackera segelbåtar. Hundratals attacker har skett de senaste tre åren. I maj lyckades de välta en båt, den tredje i ordningen. En stor späckhuggare (en mamma?) hade rammat båten från sidan gång på gång medan två mindre (hennes barn?) attackerade rodret.
Det låter som en skräckfilm om naturens hämnd. I en krönika på Aftonbladet uppmuntrade skribenten späckhuggarnas attacker, eftersom de enligt henne var riktade mot rika miljöförstörare. Hm. Attacker mot de rika? Ja, hur ska vi förstå dessa individers antisociala beteende?
En psykiatri för valar?
Hjälplösa inför denna typ av beteendestörning har marinbiologer och etologer sökt stöd hos psykiatriforskare för att förstå. Medicinska experter tror att dessa valar lider av Killer Whale Conduct Disorder (KWCD), som på svenska kan översättas med Späckhuggaruppförandestörning. Forskning bör genomföras på dessa späckhuggare, man råds studera gener och göra hjärnavbildningar för att förstå mer och för att avgränsa gruppen. De tillfrågade psykiatriforskarna har konstaterat att uppåt fem procent av späckhuggarna kan besväras av dessa beteendeproblem, att det troligen finns ett stort mörkertal. Inga systematiska studier har ju skett.
Nej, det här med psykiatriforskarna var ju inte sant, de har inte involverats, vad jag vet i alla fall. Etologerna – de forskare som studerar djurs beteende – la fram helt andra hypoteser. En forskare som blev intervjuad på SVT:s Aktuellt beskrev att tre teorier dominerar bland dem som studerat fenomenet. Den första handlar om trauma. Man tänker sig att en mamma kanske drabbats av en incident med en segelbåt vilket gjort att hon efter den händelsen sett dessa båtar som hot. Därför attackerar hon segelbåtar och så lär sig hennes barn också att se segelbåtarna som ett hot. Och intelligenta som de är koordinerar de attackerna och så sprids beteendet till andra späckhuggare genom social inlärning.
Den andra teorin bygger på lust. Kan det vara så att späckhuggarna tycker att det är roligt att krocka med båtarna? Att deras attacker är en sorts lek som ger dem tillfredsställelse? Späckhuggare beskrivs som "otroligt lekfulla" djur.
Den tredje teorin är att späckhuggarnas livsmiljö är överexploaterad och att arten är hotad. Därför skulle de kunna utveckla ett aggressivt beteende som blir hotfullt för människor.
Biologi och psykologi
När jag skrivit texter som lyfter en kritik mot den medicinska psykiatrin har jag blivit anklagad för att vara världsfrånvänd. En välkänd psykiatriprofessor föreslog till och med att jag skulle lämna in min psykologlegitimation. Som om min tro på psykiska och sociala förklaringsmodeller skulle göra att jag förnekar biologin. Det är inte alls sant.
Vid en snabb blick på striderna om hur psykiatrisk vård bör bedrivas kan man få för sig att det är enkelt – att på ena sidan finns medicinare som står för vetenskap och på den andra finns Freud-inspirerade flummare och familjeterapeuter som förnekar de biomedicinska, vetenskapliga framstegen.
Den polariserade beskrivningen stämmer inte med verkligheten. Etologi är en vetenskaplig gren inom biologin och när etologerna försöker förstå späckhuggarnas beteenden handlar alla tre förklaringsmodeller om miljö och psykologi, inte om en gen som hamnat på sniskan eller en avvikande neuropsykologi.
Snarare ställde de sig frågor som: Vad har späckhuggarna varit med om? Vad är lustfyllt för dem? Och hur ser deras livsförhållanden ut? Det är ju mycket likt en familjeterapeuts, eller en psykodynamisk terapeuts, frågeställningar i mötet med ett barn som agerar ut.
Återkallad diagnos
På Sveriges Radio kan man just nu lyssna på minidokumentärserien Återkallad diagnos. Den handlar om vuxna personer som fått neuropsykiatriska diagnoser som barn och som nu bett sjukvården att återkalla diagnoserna.
Man får bland annat följa en kvinna som aldrig känt igen sig i sin diagnos. Hon beskriver att hon lätt blev arg när hon var barn, att killarna i klassen gillade att trigga henne och att det ledde till att hon ofta fick utbrott. Hon sågs som problemet, "problembarnet" som hon säger, blev placerad ensam i ett annat klassrum under dagarna för att det inte skulle uppstå bråk. Hon stannade hemma mer och mer och skolan ville att en neuropsykiatrisk utredning skulle genomföras för att hennes problem skulle kartläggas.
Hon beskriver att hon inte förstod allvaret under utredningen, utan att hon flamsade under samtal och tester. En autismdiagnos ställdes. Hon kände inte igen sig i den utan kände sig missförstådd – hur ska ett barn reagera när de vuxna pekar ut den mobbade som problemet? – och blev ännu argare och mer ledsen. Till slut gick hon inte till skolan alls.
Socialtjänsten ställde då föräldrarna inför ett val: antingen skulle deras dotter börja särskola eller så skulle hon placeras på familjehem. Diagnosen "bevisade" ju att det var hon som var problemet – inte skolmiljön. Föräldrarnas val föll på särskola, för att de skulle få behålla sin dotter.
Placeringen på särskola har präglat dotterns självförståelse, och den sitter i även nu när hon i vuxen ålder blivit av med diagnosen.
Djupt beklagligt
I dokumentärserien uttalar sig Kerstin Almqvist, professor i psykologi vid Karlstads universitet. Hon är oroad över att allt fler neuropsykiatriska diagnoser ställs och menar att utvecklingen är djupt beklaglig. Hon säger att diagnosen ska vara ett verktyg för att beskriva ett tillstånd som är tillfälligt. Men det har kommit att bli något som definierar människors identitet, att man är diagnosen. Almqvist fortsätter:
"... vilket ju kan vara en lättnad i stunden men som också kan bli väldigt obekvämt när man blir vuxen och känner att: 'Det här är inte jag. Det här är inte någon diagnos som är rimlig för mig'. Det är djupt beklagligt att man gett dessa barn en sådan uppfattning. De här barnen som vi aldrig hörde hur de hade det, utan bara tittade på hur de betedde sig."
I dokumentärseriens första del säger Almqvist att hon tror att man i framtiden kommer att se på neuropsykiatrins praxis som man idag ser på tvångssteriliseringarna under tidigt 1900-tal. Att det här kommer att vara morgondagens skandal.
Almqvist menar att barn som far illa kan uppvisa symtom på ADHD, att den neurologiska utvecklingen påverkas av att leva under stress i en destruktiv familj.
En viktig slutsats för henne är därför att dessa barn måste få den hjälp de behöver i skolan, utan att de för den sakens skull ska stämplas med en diagnos som de ska bära resten av livet. De professionella måste alltså ta reda på barnets uppväxtvillkor när de genomför neuropsykiatriska utredningar. Reportern frågar om hon inte tror att det här görs idag. Kerstin Almqvist svarar:
"Det vet jag att man inte gör tillräckligt mycket idag. Det vet jag genom att jag har haft kontakt med många professionella som säger att det inte ingår i deras utredningar."
Det oundvikliga paradigmskiftet
Till skillnad från marinbiologer och etologer så ställer sig alltså inte psykiatrin frågan om ett destruktivt beteende beror på de livsomständigheter individen lever under. Inom biologin verkar det inte vara flummigt att utgå ifrån att organismer formas av sin miljö.
Snarare är det den medicinska psykiatrin som ställt sig utanför det rimliga, och antar att det är mer vetenskapligt korrekt att förstå barns beteendeproblem utifrån neurologiska avvikelser än utifrån deras livsmiljö. Hur ska man annars förstå de professionella som professor Almqvist mött, som säger att det inte ingår i deras neuropsykiatriska utredningar att undersöka barnets uppväxtvillkor?
Det paradigmskifte inom psykiatrin som jag menar är oundvikligt handlar alltså inte om att frångå naturvetenskap och biologi, eller om att förneka relevansen av ett medicinskt perspektiv. Det paradigmskifte som Flytkraft arbetar för betyder inte att vetenskap ska bytas mot flum, naturvetenskap mot humaniora.
Det handlar om att betrakta människor som de biologiska varelser vi är. Vi kanske är mer lika späckhuggare än många anar. Vi reagerar på erfarenheter, på minnen, maktförhållanden, familjesituation, kulturella företeelser, myndighetsutövning, mobbing och inte minst på svårigheten i att vara en människa som en gång ska dö. Då behöver vi i högre utsträckning förstå vilka sammanhang vårt lidande uppstår i och i mindre utsträckning söka svaren i medicinsk forskning.
Hur de späckhuggare som lider av KWCD ska hanteras, och hur de människor som drabbas av dem ska få hjälp, får vi lämna åt etologer, marinbiologer och sjöräddning. Den medicinska psykiatrin har i alla fall inget att bidra med i det här fallet. Och det var det kanske ingen som trodde på?
