Under semestern trappar jag delvis ned skrivandet och lägger denna fredag ut ett par avsnitt ur min bok Gränslära som ledare. Kanske passar temat semesterfirare, eller också inte?
En teoretiker som är central i Gränslära är den svenske psykiatern och psykoterapeuten Claes Davidson. Han har i sina böcker systematiskt fört in fenomenet gränser i psykoanalysen. Här nedan citerar jag först ett kort utdrag ur Gränslära där jag beskriver hans begrepp "begränsningens princip". Med det i ryggen blir det lättare att läsa nästa utdrag – avsnittet Begränsningens princip, det oceaniska och infanitil tid ur samma bok.
...
[Ur Gränsära, sid 67-68:]
Davidson använder begreppet begränsningens princip för att beskriva det faktum att allt i människors liv har ett slut: rasten, natten, semestern, relationer och livet självt.
Begränsningens princip innefattar även att ens egen makt är begränsad – över händelseförlopp och över andra personers viljor och val. Något annat som är begränsat är den enes förmåga och skyldighet att hjälpa den andre.
De flesta har en intellektuell förståelse av begränsningens princip. Det är dock långt ifrån alla som accepterar den i praktiken.
I Davidsons teorier betonas att vår frustration eller oförmåga att acceptera livets begränsningar lätt går ut över andra människor. Att ständigt säga ”Jag ska bara…” när någon står och väntar, till exempel, eller att leva över sina tillgångar eller att skriva böcker och ”glömma bort” allt praktiskt som måste göras i ett gemensamt hem. Allt detta påverkar dem man lever med.
Det är alltså viktigt att vi lär oss att hantera begränsningens princip eftersom den förmågan ligger till grund för kvaliteten i våra relationer och på sikt även för vår psykiska hälsa.
[Ur Gränslära, sid 91-93:]
Begränsningens princip, det oceaniska och infantil tid
Sigmund Freud skriver i boken Vi vantrivs i kulturen (1930) om ”det oceaniska”. Han beskriver det som ett psykiskt tillstånd, ett gränslöst tillstånd i vilket det blir möjligt att drömma sig bort och fly från verklighetens krav.
Det oceaniska är ett tillstånd där vi för en stund kan blockera vår vetskap om att allt har en gräns, till och med livet självt. Det oceaniska har kopplingar till det gränslösa och ansvarsfria tillstånd vi levde i under vår första tid, då våra föräldrar tog hand om allt. Det oceaniska finns med i religiös tro, i socialt liv, i tv-tittande och läsning, samt i vår vilja att berusa oss och i missbrukares sätt att avskärma sig från verklighetens krav.
En annan psykoanalytisk teoretiker (Gaby Shefler) har beskrivit en likartad tanke. Han menar att vi parallellt lever i två olika tider – en kalendertid och en infantil tid.
Kalendertiden är den kronologiska tiden som obönhörligt tickar framåt hur mycket vi än önskar att vi skulle kunna stoppa den. Här måste vi förhålla oss till deadlines, till att arbetet har en början och ett slut och till att livet är ändligt.
Den infantila tiden är besläktad med Freuds oceaniska tillstånd. I den infantila tiden kan vi under kortare eller längre perioder koppla bort kalendertiden för att njuta friheten i det infantila, eller det oceaniska.
Det här är inget problem för den som har accepterat begränsningens princip. Då är det här en viktig del av livet – att träffa vänner, läsa en bok, njuta av mat och dryck eller se en film. Men för den som inte har accepterat begränsningens princip är det oceaniska förrädiskt.
Ett grundläggande problem i (nästan) all psykisk ohälsa är att personer har svårt att hantera kalendertiden, eller svårigheter att acceptera begränsningens princip om man så vill. Det leder lätt till relationsproblem och psykiskt lidande.
Istället för att använda det oceaniska som avgränsad njutning fastnar dessa personer i den infantila tiden, som en kronisk verklighetsflykt, vilket leder till svårigheter att hantera livet och till symtom såsom ångest och depression.
Det oceaniska är en viktig del av barnets värld. Barnet har inte samma krav på sig som vuxna, och dessutom tar det lång tid att lära sig att acceptera begränsningens princip. Därför är det helt naturligt att barnet önskar att legostunden aldrig tar slut, precis som en vuxen önskar att helgen aldrig ska ta slut.
Men trots att det oceaniska är en ofrånkomlig och viktig del av barnets mentala liv, så står det tillståndet i ständig konflikt med att föräldrarna har krav på sig att upprätthålla ordning.
Eller ska vi kalla det att påminna barnet om begränsningens princip? Det är helt enkelt barnets längtan efter det oceaniska som föräldrar så ofta hamnar i konflikt med då de försöker få ett barn att sitta vid bordet, sova, städa eller läsa läxor.
Förmågan att stå ut med kalendertiden eller begränsningens princip är en träningsfråga. Därför är det helt avgörande vilken miljö barnet befinner sig i. Är det en miljö som kärleksfullt men resolut tvingar in barnet i strukturen eller är det en miljö som erbjuder så många kryphål och undantag att strukturen förlorar sin betydelse?
Under de år som telefoner och andra skärmar blivit en så viktig del av barnens liv har det oceaniska flyttat fram sina positioner. De sociala medierna, underhållningen och spelen har självklart en stark oceanisk kraft, som gör kontrasten till den torftiga kalendertiden skarp.
Barn kan umgås med andra människor genom spelvärldar, vilket gör att de kan leva ett socialt liv utan att någonsin träffa en människa i verkligheten. De behöver inte nötas mot andras brister. Även de sociala medierna lockar in barn och vuxna i det oceaniska. Det blir möjligt att umgås med vänner dygnet runt, utan hänsyn till avstånd. Och om det skaver i en relation har man dem ändå på avstånd.
Det blir möjligt att få en inblick i andras liv och i kommunikation som inte är riktad till en själv eller den närmaste kretsen.
Konflikten mellan det oceaniska och verkligheten, mellan kalendertid och infantil tid, mellan gränser och gränslöshet har alltid funnits. Sammantaget är det dock riskfritt att säga att föräldrar under 2000-talets första decennier stått inför stora utmaningar när de ska upprätthålla familjens struktur och lära sina barn att stå ut med begränsningens princip.
...
De här avsnitten ur Gränslära sätter ord på något centralt i allas liv. Man kan undra om det finns någon som kan hantera begränsningens princip till fullo.
Nu i semestertider tänker jag till exempel på svårigheten att hantera den i relationer. Hur mycket ansvar har jag för andra, och hur mycket åsikter kan jag tillåta mig att uttrycka om en annan persons liv och val? Och spegelvänt: hur mycket ska jag låta andra ta ansvar för mitt liv? Ska jag förvänta mig det? Hur mycket ska jag acceptera att andra uttrycker åsikter om mina val?
Det här är frågor som verkligen aktualiseras under ledigheter, då vi ofta ska dela tid och rum med dem som står oss allra närmast.
