Under slutet av min förra ledare (Familjens symtombärare – Flytkraft ledare 13) frågade jag mig vad som händer med alla vår tids "Dedes", alltså de barn som får rollen att lösa sin familjs konflikter. De barn vars kroppar och psyken då reagerar med stress och psykiatriska symtom.
I en uppföljande ledare ger jag nu ett eget svar på frågan. Kortfattat kan sägas att dessa barn riskerar att drabbas av en dubbel börda. Dels ska de bära familjens olösta konflikter dels ska de axla den evidensbaserade psykiatrins bedömning att familjens problem beror på dem själva.
De riskerar att bli syndabockar, eftersom det är de som skapar konflikter och oro, när det egentligen är de som drabbats av hela familjens tillkortakommanden. Jag ska förklara lite tydligare.
Två antaganden att utgå ifrån
För det första behöver vi vara överens om att kroppsliga och psykiska symtom kan drabba en individ som en konsekvens av olösta konflikter som involverar andra, eller som till och med huvudsakligen handlar om andra. Att symtom till exempel kan uppstå i ett barn som en konsekvens av föräldrars bråk, ångest eller av syskons utagerande.
För det andra behöver vi vara överens om att det bristande intresse som svensk barn- och ungdomspsykiatri visar för familjeterapi och för barns livssituation och erfarenheter – genom att allt mer fokusera på ett individinriktat medicinskt perspektiv – leder till brister i personalens möjligheter att uppmärksamma när familjekonflikter ligger bakom barns psykiska och psykosomatiska symtom.
Ett exempel
Med utgångspunkt i dessa två antaganden så kan vi måla upp följande scenario.
Två föräldrar kommer med sitt 14-åriga barn till Barn- och ungdomspsykiatrin. Det ställs ytliga frågor om föräldrarna och deras relation samt om 14-åringens syskon. Föräldrarna kommer kanske svara att de har sina svårigheter men att deras konflikter inte är något utöver det vanliga, att de är under kontroll, eller så säger de att de är skilda, att de ska skilja sig eller till och med att de har svåra konflikter som de har svårt att lösa.
Om konflikterna bedöms som så svåra att barnen far illa av dem (våld, hot, missbruk eller grava bråk) så hänvisas familjen till Socialtjänsten. Om konfliktnivån bedöms ligga inom en sorts normalvariation kan barnet få vård inom Barn- och ungdomspsykiatrin. Mer eller mindre uttalat bygger den bedömningen på att barnets symtom inte orsakats av familjesituationen. Psykiatrin ska behandla sjukdom – inte familjekonflikter. Därför börjar man ställa frågor kring barnets svårigheter och lidande. Man mäter symtom. Psykiatrin går inte till botten med föräldrarnas eller syskonens brister, eller med familjens samspel.
Dubbel börda
Eftersom det medicinska perspektivet innebär frågor om individen och undersökningar av individen så kommer svar, slutsatser och behandling också att handla om individen. Förutom att barn behandlas för sina symtom kan dock föräldrarna få råd om hur de ska förhålla sig till sitt barn utifrån de brister och svagheter psykiatrin mätt i barnet och utifrån den diagnos barnet fått.
Om det här handlar om ett barn som bär familjens konflikter, som Dede, så blir dess börda alltså dubbel. Dels ska hen bära familjens olösta konflikter. Dels ska hen ta på sig skulden för att familjen blivit som den blivit. Den medicinska vetenskapen understödjer föräldrarnas svårigheter att betrakta sig själva och pekar på barnet. Med hela handen. Så kan föräldrarna fortsätta sitt sätt att leva, omedvetna om att de är delaktiga i uppkomsten av barnets svårigheter, med det enda tillägget att de har instruktioner om hur man bör förhålla sig när man har ett "sjukt" barn.
Skuldbeläggande?
En orsak till att den evidensbaserade psykiatrin kan leda till den här typen av katastrofer är såklart den medicinska psykiatrin i sig. Den har medvetet klippt av bandet mellan symtom och dess potentiellt relationella bakgrund. Men det finns även en annan orsak. Det handlar om vårdens rädsla för att föräldrar ska känna sig skuldbelagda. Det här är en fråga som är känslig och viktig. Vad jag dock aldrig har hört någon representant från psykiatrin uttala är att det blir barnet, eller barnen, som får bära skulden när professionen med en sådan emfas säger att det inte är föräldrarnas "fel" att barn drabbas av medicinska tillstånd. Jag uppfattar det som en sorts förnekande. Eller en blind fläck. Och det får hända i en tid när barnperspektivet ska vara starkare än någonsin.
Det är fult att peka (även om alla behöver kunna stå till svars för sina handlingar). Bättre är det att resonera. De allra flesta svårigheter i familjer uppstår i mönster som alla har del i, även om föräldrarna har ansvaret för hur familjekulturen utvecklas. Ett familjeterapeutiskt bemötande handlar om att medvetandegöra föräldrar och barn om hur dessa mönster lett till destruktiva samspel som i sin tur lett till att en eller flera familjemedlemmar blir lidande. Ett sådant samtal kan såklart väcka skuldkänslor. Men om samtalen förs på ett respektfullt sätt leder det snarare till insikter, empati och en vilja att förändra snarare än att någon blir syndabock. Om samtalen sker på ett respektfullt sätt kan konflikter lösas vilket i bästa fall förhindrar att symtom uppstår i andra delar av familjen. Så slipper kanske föräldrar bli utbrända, och syskon slipper utveckla egna symtom för att skapa balans och få sin rättmätiga uppmärksamhet.
Inte svaret på allt, men den ena sidan av myntet
Att påstå att dolda familjekonflikter, och händelser i familjens historia, lager på lager, kan ligga bakom psykiska och psykosomatiska symtom innebär ju inte att det alltid gäller alla barn som uppvisar svårigheter. Vi föds alla med olika utmaningar i livet, vissa av dessa finns i vår medfödda konstitution och andra växer fram i våra familjesystem, i våra vanor, skolerfarenheter, kamratrelationer och i våra minnen av positiva och negativa händelser. Och alla dessa aspekter blandas samman i en helhet.
Vad jag vill framhålla är att den medicinska psykiatrin inte kan bortse ifrån den ena sidan av myntet – familjens påverkan på individen – helt låtsas som om det inte har med saken att göra, och ändå påstå att man utför en evidensbaserad vård.
Jag avslutar på samma sätt som jag avslutade min förra ledare. Det här behöver de ansvariga inom psykiatrin reflektera över. Tills de gör det och skapat en förändring, behöver vi ta begreppet "evidensbaserad psykiatri" med en nypa salt.
