Det senaste numret av magasinet Filter innehåller en text om psykiskt lidande – Måste vi prata om det? – av Madelene Pollnow. Kanske, menar hon, är det inte så att vi mår allt sämre psykiskt. Kanske är det bara så att vi pratar mer om det och att det uppstår en sorts inflation bland diagnoser och andra begrepp som beskriver psykiskt lidande. Till slut tror sig oproportionerligt många må dåligt och därför söker oproportionerligt många vård.
Pollnows resonemang utgår dels ifrån en övertygande beskrivning av vår tids bekännelsekultur – i vilken både kändisar och vi andra öppet talar om våra diagnoser och om vårt lidande – dels ifrån statistik som kan tolkas som att personer som tar del av bekännelsekultur är mer benägna att söka vård för psykiskt lidande. En slutsats i hennes text är att alltför många tror sig behöva vård utan att egentligen behöva den och att detta tar resurser från dem som verkligen är "psykiskt sjuka" och behöver vården.
Är det så att vi pratar för mycket om psykiskt lidande och att den påstådda ökningen av psykisk ohälsa är en illusion? Är det så att statistiken som visar den växande psykiska ohälsan i Sverige bygger på inbillade sjuka – en noceboeffekt (motsatsen till placebo)?
Är det bara sjuka som ska få vård?
I det sista stycket av Flytkrafts manifest kan man läsa: "Personer som söker hjälp för psykiskt lidande ska inte behöva sjukförklaras för att erbjudas vård". Hur förhåller sig den meningen till Pollnows tes om att personer som inte är sjuka inte heller ska ta av vårdens resurser?
Vår tids sjukvård kräver en diagnos för att ge behandling. Därför kan personal inom psykiatrin känna sig tvungna att sjukförklara patienter för att kunna erbjuda vård. Därför är det många som får diagnoser. Om forna tiders litterära bekännelser gällde skuld, synd och skam så handlar dagens kändisbekännelser därför ofta just om diagnoser – att de "har" ADHD, AST, OCD eller GAD.
I den här meningen håller jag med Pollnow i hennes tes. Vården har skapat en inflation och vissa diagnoser töms på sina innehåll. Dessutom är det så att psykiskt lidande kan smitta.
Den här inflationen är dock inte hela sanningen. En annan sida av myntet är att dagens medicinskt inriktade psykiatri inte kan möta människors behov av att känna sig lyssnade på. Många unga brottas med identitetsproblem, rädslor och med att uppleva sig vara fast i destruktiva sammanhang. Det finns ett stort behov hos dem av att prata i trygga och kontinuerliga relationer för att förstå, sortera och förändra.
En konstruerad gräns mellan friskt och sjukt
Att ha identitetsproblem, att vara rädd för döden eller att ha destruktiva relationer är inte sjukdom. Dock kan dessa livsproblem leda till dignosticerbara psykiatriska besvär om de går för långt. Därför är det farligt att dela in människor i å ena sidan "de friska" – som inte behöver vård – och å den andra sidan "de sjuka" som ska få alla resurser. Ett sådant resonemang leder till att hjälpen kommer alldeles för sent och till att läkemedel och akuta lösningar tar över på bekostnad av samtal, psykologisk behandling, återhämting och andra långsiktiga insatser.
Därför är det olyckligt att vår tids behov av att berätta om psykiskt lidande sammanfaller med en period då psykiatrin minimerat möjligheten för patienter att känna sig lyssnade på. Snarare än att skapa förutsättningar för att människors berättelser ska få plats har man effektiviserat bedömningar genom formulär och struktureade intervjuer. Psykiatrin är organiserad som om det fanns en skarp gräns mellan friskt och sjukt. Man vill absolut inte ge omsorg (låg status) utan betonar sin funktion som högspecialicerad evidensbaserad vård (hög status). Som om det psykiska lidandet ("psykisk sjukdom") inte hade med känslor och behovet av trygghet att göra.
Vem ska vi då vända oss till i våra kriser, när vi behöver berätta utan att sjukförklaras, så att vårt lidande inte förvärras och leder till diagnosticerbara psykiatriska tillstånd?
Kanske mår vi ändå sämre?
Pollnow visar såklart den statistik som passar hennes syften. Inget konstigt med det. Delar av de siffror hon presenterar tyder också på ett ökat lidande bland svenskar de senaste decennierna. Ytterligare annan statistik visar att svenska tonåringar mått allt sämre sedan 1980-talet. Om det stämmer är det inte bara diagnoserna och sjukskrivningarna som ökat utan även lidandet – åtminstone i vissa grupper. Då är det kanske inte bara så att vår bekännelsekultur lett till inbillade sjuka och en omvänd placeboeffekt.
Det är svårt att med statistik få en entydig bild av hur det ligger till. Exakt hur vi mår vet bara vi själva. Om ens det.
Det finns alternativ till Pollnows analys. Vår tids psykiska ohälsa skulle kunna förstås genom följande resonemang. Vi har en psykiatri som är bättre på att etikettera symtom än vad de är på att lösa de problem som människor brottas med. Det leder på sikt till ett ökat lidande eftersom etiketterandet kan vara ett sätt att samla problem på hög, att lösa dem tillfälligt genom symtomlindring, medan lösningen av patienternas livsproblem skjuts på framtiden. Så växer psykiatrins bördor i takt med köerna som patienterna står i.
Men psykiatrins brister leder även till att det uppstått ett behov av att berätta – om våra erfarenheter, om vår utsatthet, om våra diagnoser och om en psykiatri som varken har tid eller intresse av att lyssna.
