I en ledare på DN (28/5-23) skrev Lisa Magnusson om en känd person i psykoanalysens historia – Anna O. Ledaren är rolig, fyndig och i grunden träffsäker. Magnusson menar att det troligen är män som lider av livmodersavund snarare än kvinnor som lider av penisavund.
Dock är det något i texten som skaver. Magnussons text kan tolkas som om Anna O:s liv var ett bevis på psykoanalysens misslyckande. Hennes text inleds med orden:
"Anna O dog den 28 maj 1936. Hon led av hallucinationer, svimningsanfall, förlamning, synrubbningar och talsvårigheter. Dagens forskare tror att hon hade någon neurologisk åkomma, men den då nya psykoanalytiska disciplinen gav henne en annan diagnos: hysteri. För detta behandlades hon med morfin, sömnmedel, tvångsmatning, hypnos och samtalsterapi. Till sist fick hon institutionaliseras."
Magnussons beskrivning av Anna O stämmer inte med vad jag tror mig känna till. Psykoanalysen fanns väl inte när Anna O behandlades? Morfin, sömnmedel och tvångsmatning är väl inte vad psykoanalysen står för? Anna O levde väl ett långt och aktivt liv? Men, tänkte jag, kanske är jag lite hjärntvättad eftersom jag haft ett visst intresse för Freud och psykodynamisk teori. Så jag sökte information på hemsidor som inte är färgade av psykoanalytiskt tänkande. Följande information hittade jag högt upp på min första googling.
Anna O hette egentligen Bertha Pappenheim. Hon är en viktig person i den judiska historien. Hon föddes 1859 och drabbades av sina (psykosomatiska?) symtom när hon var i 21-årsåldern, alltså ungefär 1880. Efter det fick hon behandling av Joseph Breuer – en läkare som tillsammans med Sigmund Freud la grunden till det som skulle bli psykoanalysen.
Mot slutet av 1880-talet hade Pappenheim repat sig. Hon började arbeta med välgörenhet och blev till slut en drivande kraft inom det tidiga 1900-talets feministiska rörelse. Hon arbetade som författare och översättare. Enligt en av de källor jag läser hjälpte hon vid 76 års ålder judiska barn ut ut Nazityskland. Bertha Pappenheim dog i cancer 77 år gammal år 1936.
Magnussons ord "... till slut fick hon [Anna O] institutionaliseras" är visserligen sann men beskriver inte Pappenheims liv på ett rättvisande sätt. Exakt vad som hjälpte henne och vad som stjälpte henne under 1880-talet vet varken Magnusson eller jag. Men vad vi vet är att hennes öde la grunden för en kunskap som är viktig än idag – människors trauman och livshistorior kan leda till både psykiska och somatiska symtom. Det är till och med så att Pappenheim själv var högst delaktig i att formulera den "talkur" som sedan la grunden till psykoanalysen. Alltså att hon bidrog med att förstå kopplingen mellan hennes "hysteriska" symtom och hennes livserfarenheter.
Freud och Breuer visade i sin bok Studier i hysteri – där Anna O spelade en viktig roll – att de symtom som var förknippade med diagnosen "hysteri" har med minnen, erfarenheter och livssituationer att göra. Det här var del i startpunkten för en lång och ovärderlig forskning som undersökt förhållandet mellan männsikors livserfarenheter och deras psykiska utveckling.
Magnusson anger inga källor men det är svårt att komma över misstanken att hon hittat en text av en modern forskare som helt missuppfattat vad psykoanalysen står för, och som vill misskreditera den. Vad som stör mig mest med Magnussons historieskrivning är att hon får det att låta som att de medicinska "framstegen" lett till att vi nu vet så mycket mer och att det är ovetenskapligt att lyssna på vad patienter har att berätta om sina liv.
Drygt hundra år efter det att Pappenheim tillfrisknat dök nästa Anna O upp i psykiatrins historia. Hon heter egentligen Anna Odell. De flesta känner till hennes historia. 2009 genomförde hon en konstperformace i samband med att hon tog examen från Konstfack. Hon spelade självmordsbenägen och låtsades att hon skulle hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Hon blev tagen av polis, körd till S:t Görans psykakut och där drog de ner hennes byxor och gav henne en lugnande spruta.
I efterspelet dök chefen för S:t Görans Psykiatriska akutmottagning – David E – upp i debatten. Han heter egentligen David Eberhard och får i denna text tjäna som en karikatyr av dagens medicinska psykiatri. Istället för att lyssna på vad Anna O hade att berätta om sina erfarenheter sa han:
David E la alltså ingen vikt vid Annas O:s erfarenheter och vad det var hon ville säga. Hade han lyssnat hade hon kunnat berätta en del om sina egna erfarenheter av tvångsvård och hur det påverkat henne.
När psykiatrins historia återigen ska formuleras om några decennier så hoppas jag att man ger en klarsynt bild av dessa två Anna O. Pionjärerna under 1800-talet gjorde absolut inte allt rätt. Men de hade en ambition att lyssna och att utgå ifrån människors – främst kvinnors – erfarenheter, ifrån övergrepp och trauman. Den läkare som mötte 2000-talets Anna O ville inte lyssna, bara ge henne en spruta. Dagens mediciska psykiatri hävdar inte att hysteri handlar om livmodern. Men likväl menar den att det är mer vetenskapligt underbyggt att lösa människors psykiska lidande genom att tillföra främmande ämnen i patientens kropp, än vad det är att lyssna på vad de varit med om.
Det är vikten av att lyssna som borde vara sensmoralen i berättelsen om Bertha Pappenheim. Inte att dagens neurologer har det slutgiltiga svaret på hennes symtom och att det var fel att lyssna på vad hon hade att berätta.
