I inledningen till Elvis Presleys låt In the Ghetto föds en pojke en grå och kall Chicagomorgon. Och så sjunger Elvis, ”And his mama cries”. För är det något mamman inte behöver är det ännu en mun att mätta i gettot. Så vänder sig Elvis till lyssnarna och frågar oss: ser vi inte att denne lille pojke behöver en hjälpande hand? Att han annars en dag kommer att vara en arg ung man? Efter det får man följa pojken genom vanvård och begynnande kriminalitet medan hans mamma gråter. Till slut blir han vuxen, köper en pistol och stjäl en bil. En grå och kall Chicagomorgon dödas denne arge man av en polis. Samtidigt föds ännu en pojke i gettot. Och Elvis upprepar: ”And his mama cries”.
Elvis låt är en gestaltning av det sociala arvet och hur svårt det är att bryta sig ur ett destruktivt sammanhang. Ska vi tänka att pojken är ett offer eller att han, med rätt stöd, har möjlighet att ta ansvar för hur hans liv ska bli?
Det här är en psykoterapeutisk utmaning. För å ena sidan är det ju sant att vi är fast i mönster som finns i våra familjer, släkter, sociala sammanhang och klasser. Samtidigt behöver vi se att ansvaret för att komma ur dessa mönster, åtminstone delvis, behöver läggas på familjer och individen eftersom det bara är den som är fast som kan bryta sig loss.
Historien om den lille pojken som blir en arg man är också en vetenskaplig fråga. Har han någon funktionsvariation, lider han av trauman eller reagerar han på en otillräcklig omgivning? Hindras pojkens utveckling mot kriminalitet bäst genom läkemedel eller genom ökade resurser i skolan, familjebehandling och ekonomiskt stöd för den gråtande mamman?
Slutligen är historien om den övergivne pojken en politisk fråga. Vilka resurser ska läggas på det område där han växer upp? Ska skolan, boendemiljön, fritidsgårdar och idrottsföreningar bli prioriterade eller bör andra nationella frågor såsom sjukvård, infrastruktur, rättsväsende och kultur bli det?
Flytkraft är inget politiskt projekt. Det är åtminstone inget höger eller vänsterpolitiskt projekt. Frågor som rör människors sociala och psykiska utveckling bör jämföras med klimatfrågan. Att människan påverkar växthuseffekten är inte heller någon höger- eller vänsterfråga. Vetenskapen är tydlig. Sen kan politiker välja om och i vilken utsträckning den frågan ska prioriteras.
På samma sätt vet vi att social utsatthet, vanvård, försummelse och våld i hemmet i hög utsträckning leder till beteendeproblem, sociala problem, psykisk ohälsa och till och med sjukdom och för tidig död. Att ifrågasätta det är att vara faktaresistent. Men det är en politisk fråga om och i vilken utsträckning insatser för att påverka dessa faktorer ska prioriteras.
När Moderaterna – inför valet 2022 – kom med ett utspel om att alla barn i utsatta förorter bör erbjudas ADHD-test kan det jämföras med klimatförnekelse. Utspelet bygger på ett förnekande av den massiva vetenskap som visar att sociala problem leder in i kriminalitet. Det bygger på en fantasi om att man skulle kunna lösa sociala problem med medicinska åtgärder.
I det här fallet bidrar vår medicinskt dominerande tidsanda till förnekelsen. Den bidrar till att lägga ut rökridåer kring vad som behöver göras. Tanken verkar vara att man löser problemen genom diagnoser, vilka berättigar massmedicinering, vilket i sin tur skulle leda till att man får bort kriminaliteten från våra gator.
Om barn istället fick en lyckad skolgång, om man arbetade med traumamedveten omsorg i förskola och skola, om man gjorde massiva satsningar på fritidsgårdar, idrottsföreningar, språkundervisning, familjebehandling och psykoterapi samt satsade på integrationsprojekt, så skulle det vara ett mer vetenskapligt grundat försök att minska kriminaliteten.
Att det är på det sättet är vetenskaplig kunskap i samma mening som det är vetenskaplig kunskap att minskade koldioxidutsläpp minskar risken för klimatkatastrofer.
Med rätt stöd behöver pojken i Elvis låt kanske inte vara ett offer för de omständigheter han föddes i. Med en fungerande omgivning som kompenserar för familjens svagheter kan han bryta det sociala arvet. Med rätt insatser kan även hans familj lyckas lyfta sig ur destruktiva mönster. Vi behöver tro på individens möjlighet att göra fria val och vi behöver skapa ett samhälle i vilket det blir möjligt.
Om vi ska bygga ett samhälle på vetenskaplig grund behöver vi se att det är sociala insatser som kan bryta kriminellt beteende. Inte i någon skola – varken i utsatta områden eller i privilegierade – kommer det att vara medicinska lösningar som skapar en trygg miljö.
Precis som i klimatfrågan har vi egentligen vetenskaplig kunskap om vad som orsakar problemen i de utsatta områdena. Det gör det ännu tydligare att politiken prioriterar andra saker än att ge arga pojkar och flickor hjälpande händer.
Så går tiden. Fler rädda och arga pojkar skjuts i förorten. Och föräldrarna gråter.
