När jag läste den amerikanske vetenskapsjournalisten Robert Whitakers bok Pillerparadoxen för några år sedan häpnade jag. Samma sak när jag läste den danske läkaren och professorn Peter C. Gøtzsches böcker om läkemedel. Jag kunde inte riktigt tro att det de skrev var sant.
Mycket kortfattat och generellt menar de att psykofarmaka ibland kan fungera ganska effektivt symtomlindrande på kort sikt, men att de på lång sikt riskerar att leda till fler problem för den som tar dem. Det här, menar Whitaker, skulle kunna förklara hur det kommer sig att andelen personer i USA som är arbetsoförmögna på grund av psykiskt lidande, eller inlagda på psykiatrisk klinik, har ökat i ungefär samma takt som läkemedelsanvändningen ökat under samma period (1950-talet till 2000-talet).
En förklaring som Whitaker och Gøtzsche ger till att långtidsmedicinering inte tycks bli så bra är att hjärnan på sikt anpassar sig efter tillskottet av substanser. Det är alltså när läkemedelsbehandlingen börjar som de kemiska obalanserna uppstår – inte innan. Och det är dessa obalanser som senare kan bli svåra att parera och som kan leda till att läkare sätter in nya läkemedel för att minska det lidande som det första läkemedlet gett upphov till.
Jag kunde alltså inte riktigt tro på Whitaker och Gøtzsche. Jag tänkte att svenska myndigheter måste veta att nyttan med läkemedel är större än den potentiella skadan, även på lång sikt. Ändå tyckte jag att det fanns något övertygande i deras böcker. De presenterar ett gediget vetenskapligt stöd för sina resonemang. Därför började jag höra av mig till berörda myndigheter för att undersöka saken. Jag har redogjort för mina mejl och samtal i boken Ordningslära (sid. 166–186).
Först ut var SBU (Statens Beredning för Mediicnsk och Social Utvärdering). Den medicinskt ansvarige mannen gjorde vällovliga försök att svara på mina frågor men ansåg inte att min fråga föll inom deras uppdrag. Därför hänvisade han till Läkemedelsverket och Socialstyrelsen. Läkemedelsverket sa att de inte kunde svara på frågan utan hänvisade vidare till FASS – alltså en sammanställning av läkemedelsbolagens egna packsedlar. Där fanns absolut inga svar på mina frågor.
Socialstyrelsen i sin tur sa att de inte hade tillräckligt med kunskaper för att svara på frågan utan hänvisade vidare till forskare som är specialister på varje "sjukdomstillstånd". Katten på råttan, råttan på repet alltså.
Inga myndigheter kunde svara på frågan om fördelarna med långtidsbehandling med psykofarmaka är större än nackdelarna. Sist ut i mina försök att få svar var alltså forskarna. De tillstod att det inte fanns något vetenskapligt svar på frågan jag ställde. Praxis bygger på "beprövad erfarenhet".
Robert Whitaker skriver om riskerna just med att lita på den beprövade erfarenheten. För att förklara det använder han begreppet ”den kliniska illusionen”. Med det avser han risken att läkares beprövade erfarenhet kan vara färgade av läkemedlens snabba kortsiktiga effekt, men att de inte ser de potentiella biverkningar – liksom avsaknad av effekt – som uppstår på sikt. Om det dyker upp problem efter något år eller mer så är det kanske en annan läkare som bedömer biverkningarna och då tolkas de ofta som symtom på ”den underliggande sjukdomen” snarare än effekter av läkemedlen. De myndighetspersoner jag hade kontakt med visade inget intresse – eller oro – för detta resonemang.
Slutsatsen av detta är inte att medicin alltid är dåligt, inte ens att långtidsmedicinering alltid är dåligt. Slutsaten är bara att det inte finns något vetenskapligt stöd för att de positiva effekterna av långtidsbehandling med psykfarmaka överväger de negativa. En konsekvens av den slutsatsen är att psykiatrin bör vara försiktiga med långtidsbehandlingar och att man bör kombinera den med sociala insatser, psykologisk behandling och/eller annat stöd.
Slutligen, menar jag, att en slutsats som är viktig är att man från psykiatrins sida inte ska vara så tvärsäker i sina uttalanden om att det inte finns några risker med läkemedelsbehandling. Det räcker med ett citat från FASS för att min poäng ska vara tydlig. Ett vanligt antidepressivt läkemedel som används på barn är Fluoxetin. Om det kan man läsa:
Vi tänker oss en 17-åring som lydigt tagit sitt Fluoxetin varje dag. Denne återkommer till BUP efter kraftfulla konflikter med föräldrar, humörsvängningar och svårigheter att hantera skolan. Eftersom det är så svårt att sätta ut antidepressiva läkemedel (det leder ofta till mer ångest och oro) finns en risk att ett potentiellt försök misslyckas. 17-åringens symtom kan då bedömas vara tecken på en "underliggande sjukdom" vilket riskerar att leda till fler läkemedel och kanske en neuropsykiatrisk utredning.
Som sagt. Jag förespråkar ingen antimedicinsk extremism. Bara att läkare och myndigheter ska vara öppna med vad man faktiskt vet och öppna med vad man faktiskt inte vet. Tillsvidare rekommenderar jag alla att läsa om de vanligaste läkemedlen inom psykiatrin i FASS. Och varför inte ringa olika myndigheter och ställa fågor?
