En av psykiatrins viktigaste anekdoter – i min mening – handlar om Francine Shapiro (1948-2019). Den beskriver hur hon 1987 upptäckte ett fenomen som låg till grund för terapimetoden EMDR.
Efter en lyckad cancerbehandling gjorde litteraturvetaren Francine Shapiro ett avgörande vägval – hon bytte bana och doktorerade i ämnet klinisk psykologi. Ett av hennes intressen var sambandet mellan kropp och psyke. Shapiro har beskrivit hur hon en dag promenerade vid en sjö och att hon märkte att hennes störande tankar försvann under promenaden. Den observationen var inledningen på något stort.
Shapiro nöjde sig nämligen inte med ett vagt antagande om naturens lugnande effekter utan observerade sig själv och funderade på vad det kunde vara som gjorde att hon blev lugn. Ganska snart märkte hon något som stack ut – att hon rörde ögonen fram och tillbaka. Kunde det vara förklaringen?
Nästan omedelbart började hon testa idén på kolleger och vänner. Vad hände om de tänkte på något oroande samtidigt som de rörde ögonen fram och tillbaka? Shapiro prövade att hålla upp sitt pekfinger och föra det fram och tillbaka framför testpersonernas ögon. Något förvånad märkte hon att även andra upplevde ögonrörelserna som lugnande, helt utan någon promenad vid sjön. Därför bestämde hon sig för att göra ögonrörelserna till ett ämne för sin forskning.
Några år senare var hennes ögonrörelseterapi EMDR en evidensbaserad traumaterapi. Nu 36 år senare är den etablerad inom vården, det finns över 100 000 EMDR-terapeuter i världen och miljontals patienter har blivit hjälpta. Shapiro har även utvecklat en teori om hur destruktiva processer i informationsbearbetningen ligger som en undervegetation under olika former av psykiskt lidande.
För mig är Francine Shapiro en stor förebild. Inte bara i hennes val att göra något konstruktivt av sin observation under promenaden utan även i hennes öppenhet. Den som följer teorierna bakom EMDR – och likt Shapiro inte fastnar i ett specifikt fack – kommer att hamna i svindlande vindlingar in i minnens kopplingar inne i kroppen, i relationen mellan kropp och psyke, vindlingar in i minnen, fantasi, rädslor, beteenden och drömmar. Shapiro har bejakat det faktum att EMDR överlappar andra psykoterapiformer såsom psykoanalys, KBT, familjeterapi, hypnos och mycket annat. Vi är nämligen psykosomatiska varelser som fungerar som ekosystem där varje del har ett samband med varje annan del. I förståelsen av människans psyke får vi alltså inte bli för snäva.
Även om EMDR är utvecklad för traumabehandling finns anledning att tänka att långt fler än traumapatienter kan få nytta av behandlingen. Jag menar att det finns anledning att tro att den destruktiva informationsbearbetning som Shapiro beskriver – och som EMDR läker – kan ligga bakom de flesta typer av psykiskt lidande. I någon mening är vi våra minnen. När dessa hakar upp sig påverkar det oss på djupet, det kan leda till oro, rädslor och destruktiva beteenden.
I en frågespalt i New York Times ger Shapiro gång på gång uttryck för sin klarsynthet. Långt ned i frågespalten får hon frågan om EMDR kan bota ADHD. Hon svarar i tre led: (1) Nej, EMDR botar inte "organisk ADHD" men (2) EMDR kan hjälpa personer som felaktigt blivit diagnosticerade med ADHD och vars svårigheter egentligen beror på svåra livsomständigheter. Dessutom (3) är det så att personer med ADHD ofta har svårigheter orsakade av minnen från situationer då de upplevt sig utsatta. EMDR-behandling kan leda till att personer med ADHD inte blir så negativt påverkade av dessa minnen.
EMDR är inte magi men det är en terapiform som på sikt kan få ett mycket brett användningsområde. Ett illustrativt exempel som visar metodens kraft är att EMDR används för att hjälpa människor att bli av med fantomsmärtor. Genom att göra om minnet av den förlorade kroppsdelen lär man hjärnan att kroppsdelen inte existerar längre och att hjärnan således inte ska ta emot några nervsignaler från den. Det är egentligen samma sak som behandlingen av ett psykiskt trauma. Hjärnan tror att den traumatiserande händelsen fortfarande är ett hot. Därav ångesten. EMDR kan hjälpa hjärnan att förstå att händelsen passerat och att den därför inte ska behöva leda till lidande, precis som en förlorad kroppsdel inte ska behöva fortsätta att orsaka smärta.
