Under en tid kunde jag inte släppa dokumentären Elvis, Platon och Belfast. Jag ville att alla skulle se den. Filmen handlar om en pojkskola i Belfast där personalen brottas med elevernas sociala problem. Barnen har vuxit upp i Belfast med en nära kontakt med stadens svåra historia – inbördeskriget mellan katoliker och protestanter och de trauman och grupperingar som lever kvar i staden. Den som leder arbetet i skolan är en rektor som äskar filosofi och Elvis Presley.
Vad var det då som gjorde mig så fascinerad? Jo, filmen består av ungefär 100 minuter dokumentär om skola, barn, konflikter och skolsvårigheter utan att begreppet neuropsykiatri nämns en enda gång.
Filmen visar hur personalen arbetar med barnen kring frågor som till exempel vad det är att vara en vän, en kusin, en bra kompis, om hur man löser konflikter och reparerar relationer efter bråk. De pratar om vikten av att kunna styra sina egna handlingar, om död, individers trauma, samhällets trauman och om nuvarande konflikter mellan protestanter och katoliker. De övar sig i konsten att reflektera och på att lyssna in varandras tankar och perspektiv.
I en scen berättar rektorn för eleverna om en metod för att bli lite lugn i en stressad situation. Han säger att man kan blunda och tänka sig att man är på en plats där man känner sig trygg och lugn. Det är en enkel övning i mindfulness. Ett barn säger att han tänker sig att han är på McDonalds. Rektorn själv berättar att den plats han själv brukar förflytta sig till när han vill skapa en inre ro är Elvis Presleys hem Graceland.
Filmen Elvis, Platon och Belfast handlar kort och gott om det arbete som måste rationaliseras bort i en skola med för stora klasser och med för låg personaltäthet. Den handlar också om en skola i vilken personalen tror på barnens utveckling och på deras förmåga att ta ansvar. Det är ett inspirerande exempel på en vuxenvärld som använder sig av sina relationer till barnen för att skapa förändring. Filmen blir till en kontrast mot en skola i vilken medicinsk diagnostik ligger till grund för arbetet med de barn som upplevs svåra, i vilken överbelastade lärare tvingas ställa sitt hopp till läkemedel och till BUP:s råd om NPF-anpassningar. Jag tycker fortfarande att alla borde titta på filmen Elvis, Platon och Belfast.
