Kritik av psykiatrin lockar lätt till sig konspirationsteoretiker och riskerar att leda till överdrivna slagord. Psykiatrin väcker känslor och den som känner obehag inför dess metoder hämtar gärna material från populärkultur och historia. De flesta kan ju ryckas med av Jack Nicholsons karaktär i Gökboet, eller plågas av kunskapen om hur man under tidigt 1900-tal behandlade personer på så kallade mentalsjukhus – med lobotomi, medicinska experiment och tvångssteriliseringar. Kanske är det inte konstigt att det dykt upp konspirationsteorier och slagord. Men det är inte så enkelt att samhället är sjukt och att den som lider är frisk.
På Flytkraft ska vi försöka hålla oss till kritik som kan förankras i vetenskap, teori, beprövad erfarenhet och annan vederhäftig kunskap. Ibland grundar sig dock kritiken i värderingar, i frågor om vilket bemötande patienter får och i vilken utsträckning vården tar hänsyn till individens unika erfarenheter. Inom psykiatrin kan dessa två typer av fenomen – kunskap och värderingar – inte helt separeras ifrån varandra. Allas våra svårigheter har en historia som kan behöva förstås empatiskt och för att bli kvitt sitt lidande kan det krävas trygga relationer och personal som har tid att lyssna och erbjuda regelbundna och täta tider.
Kritiken som publiceras på Flytkraft ska alltså vara vederhäftig. Ibland kan dock fakta vara så extrem att de kan förväxlas med konspirationsteorier. Det finns till exempel gott om texter som visar att läkemedelsbolag på ett grundläggande sätt påverkat forskning, diagnoser, klinisk praktik och media. På så vis har ekonomiska intressen utan tvekan haft ett inflytande över den människosyn som dominerar bland läkare, patienter och anhöriga. Det här är så pass anmärkningsvärt att det borde vara mer känt för allmänheten.
I rapporten Säkra och effektiva läkemedel (Riksrevisionen 2016) utreddes frågan. Den handlade om Läkemedelsverkets relation till läkemedelsbolagen. Problemen som presenterades är att en stor andel av de som arbetar med kontroll av läkemedel på Läkemedelsverket har yrkesmässiga band till läkemedelsindustrin. Ett annat problem är att läkemedelsverket har två uppdrag, dels att kontrollera läkemedels säkerhet dels att uppmuntra läkemedelsindustrin till innovation av nya läkemedel. Ytterligare ett problem är att Läkemedelsverket till stora delar finansieras av läkemedelsindustrin via den europeiska läkemedelsmyndigheten.
Rapporten handlar om läkemedel generellt. Jag vill dock påstå att psykiatrin – som bygger på stora mått av subjektivitet – är extra känslig för läkemedelsindustrins påverkan. Det finns exempel på hur det suggererats fram epidemier av psykisk sjukdom som ”kräver” läkemedel. Läs till exempel boken Pillret av Ingrid Carlberg.
Jag fastnar vid ett exempel i Riksrevisionens rapport (sid. 68–69). De beskriver hur ett möte på Läkemedelsverket ställs in efter inkommen kritik. Samtliga experter som skulle delta i ett möte om behandlingsrekommendationer vid ADHD satt samtliga i ”strategiskt rådgivande grupper vid företag som marknadsför ADHD-läkemedel”. Riksrevisionen beskriver att mötet senare blev av men att det har kritiserats i media för att flera av experterna ”hade bindningar till läkemedelsföretag”.
I Riksrevisionens slutsatser står det att andra kontrollmyndigheter (alltså Statens Beredning för medicinsk och social Utvärdering (SBU) och Socialstyrelsen) är medvetna om problemen – de oroar sig för att den bristande opartiskheten ska leda till förtroendeskada. Vidare skriver Riksrevisionen: ”… att dessa intressekonflikter ska få reella konsekvenser verkar dock ses som ett mindre problem”.
Riksrevisionen är diplomatiska i sin kritik. Dock kan jag inte låta bli att fundera på vad utredarna tänkte när de skrev ned sina iakttagelser. Kan det bli tydligare? Kontrollmyndigheterna är oroliga för sin vän-myndighets anseende. Vad som kan drabba barn som tar läkemedel är inte lika viktigt. Vill vi att läkemedelsbolagen ska ha så stor makt över vilken information som når patienter och anhöriga? Via "objektiva” instanser såsom myndigheter och sjukvård? Riksrevisionens rapport är tydlig: att ge kommersiella intressen den makten är olämpligt.
