Förord
En dag när jag strävat efter att vara en tydlig förälder, så sa min förstfödde – då femårige – son till mig: ”Jag vill ju bara att du ska tycka om mig, pappa!”
Just i det ögonblicket kändes det som om ingenting annat spelade någon roll. Det enda som var viktigt var att visa honom hur mycket jag älskade honom.
Det är väl det här som är föräldraskapets balansgång. Konststycket är att få sina barn att känna sig älskade, trots att man upprätthåller vanor och regler som får dem att känna frustration, ilska och sorg.
Den förälder som lyckas hantera sina egna känslor i denna balansgång har nått långt. Gränslära är skriven av mig, som har tre barn födda inom loppet av fyra år. Deras gemensamma kraft har varit stark. Det är en bok skriven av en pappa som behövt anstränga sig till det yttersta för att upprätthålla sina egna gränser och som ofta misslyckats, som brottats med gränsproblem, psykiska problem såväl som psykosomatiska och somatiska och som under perioder varit för arg och haft för lätt att brusa upp. Därför har jag inte kunnat leva upp till det som skrivs i den här boken.
Den som vill ha en inblick i mina gränsproblem kan vända sig till boken minneslära. För Gränslära är inte självbiografisk. Den beskriver snarare ett ideal än mina egna tillkortakommanden.
Jag har varit en pappa som ibland prioriterat skrivande framför mina barn och på så vis delvis medvetet upprepat min ursprungsfamiljs förbannelse: att det intellektuella hotar att ta över på relationernas bekostnad.
Så i min iver att rita en karta över familjens och individernas gränser – för att bättre förstå hur barn ska ges bättre förutsättningar att leva ett mer fungerande liv – så har jag riskerat att negligera mina egna barn. Det är väl så släktförbannelser
fungerar.
Men jag har också varit en bra pappa, intill barnens mamma Clara. Vi har kämpat för det vi trott varit bra för barnen, även då det tagit emot. Och vi har nästan alltid haft deras långsiktiga trygghet och utveckling i främsta rummet. De svåraste konflikterna har varit när vi inte varit överens om vad som är bäst för barnen.
Kanske blir det så att ni – mina barn – läser den här boken om några år. Ni kommer säkert se att det som står i denna text delvis är det ni varit med om. Men ni kanske tänker att vi (jag och Clara) inte lyckades så bra. Vem vet? Då hoppas jag att vi föräldrar kan vara öppna för era berättelser om våra brister och hur de påverkat er. Så om ni, mina barn, kanske läser detta vill jag påminna er om det jag upprepade till leda under nattningar när ni var yngre, en upprepning som ibland genomfördes som ett skämtsamt läxförhör.
