I en serie om fyra artiklar beskriver psykoterapeuten och Flytkraftskribenten Bengt Hedberg människans primära behov av anknytning. I denna tredje artikel skriver Hedberg om allvarliga våldsdåd utförda av ensamma gärningsmän. Räcker det att stämpla dessa brott som terrorism, koppla dem till ideologi eller alternativt att ställa en diagnos som förklaring? Eller kan vi förstå hur hatet och begäret efter hämnd vuxit fram under lång tid? Med utgångspunkt i Anders Behring Breiviks liv reflekterar Hedberg kring frågan om massmorden på Utøya och andra våldsdåd hade gått att förhindra på ett tidigt stadium. I läsningen blir det svårt att undvika den viktiga frågan om när gärningsmän går från att vara offer till att vara förövare. Eller kan man vara både och?
Den 4 februari i år sköts 10 människor till döds på en skola i Örebro av en 35-årig man, som i samband med dödsskjutningen själv tog sitt liv. Dådet väckte stor bestörtning och sorg bland oss alla. Hur kan något sådant hända i vårt land? En ensam man skjuter skoningslöst ihjäl helt oskyldiga människor. Vilket motiv hade han för detta dåd? Det har nu gått två månader sedan dådet inträffade, men en känsla av oro, förlamning och rädsla dröjer sig kvar eller består. Något motiv har ännu inte kunnat fastställas. Genom att samla in uppgifter om gärningsmannen och hur hans liv har utvecklats försöker man förstå motivet till denna fasansfulla handling, som för efterlevande får allvarligt livsförändrande konsekvenser.
Har gärningsmannens bakgrund någon betydelse?
Den här frågan knyter an till artikelns rubrik, och skulle kunna innebära att man endera bestämmer att gärningsmannen är en terrorist – och att det räcker – eller att man öppnar sig för att bakgrunden kan ha betydelse när unga män radikaliseras och begår obegripliga gärningar. En övergripande uppgift för samhället måste vara att både skydda sina medborgare från omskakande och traumatiserande händelser och samtidigt utreda varför enskilda människor begår så obegripliga gärningar. Med kunskaper om gärningsmännens bakgrundserfarenheter och vilka motiv de utvecklar på grund av vad de har varit med om, skulle olika mönster kunna åskådliggöras. Med sådana kunskaper skulle samhället kunna ta ett större ansvar, utveckla förebyggande arbeten och därmed skapa större förutsättningar för att tidigt fånga upp begynnande eller pågående destruktiva utvecklingar. Med stöd av olika ideologier kan obearbetade, sammansatta och inkapslade hatkänslor kanaliseras och ageras ut – ofta mot helt oskyldiga. Med ideologins övertygande och skyddande täckmantel kan gärningsmannen rättfärdiga sitt handlande. Unga män och unga kvinnor kan ha en djup önskan om att vilja hämnas personliga oförrätter.
De flesta gärningsmän tar själva sina liv eller blir dödade av polis vid gärningen. Otvivelaktigt uppstår ett moraliskt-etiskt dilemma, att från enskilda människor, med kopplingar till gärningsmännen, inhämta information om gärningsmäns livsutveckling; från deras födelse, tidiga barndomsår, skolår, ungdomsår och vuxenår. Men med stor visad respekt för föräldrar och andra närståendes egna liv skulle dessa kunna bidra till möjliggörandet av kunskaper för att förstå ur vilken mylla motiven till gärningarna har vuxit fram. Alla som är inbegripna i en sådan process måste vara införstådda med det övergripande syftet – att skapa större kunskaper för det förebyggande arbetet.
I två tidigare artiklar på Flytkraft beskrevs omsorgssystemets betydelse för vilket/vilka anknytningsmönster det växande barnet utvecklar, vilket kan ge ledtrådar till förmågan/oförmågan att känna empati liksom förmågan/oförmågan att känna skam. Dessa kunskaper är otvivelaktigt en viktig källa, när man vill granska varför vissa (oftast) unga män utvecklar inre uppladdningar, som kan leda till oförutsägbara och våldsamma handlingar fyllda av hatkänslor mot omvärlden. Frågan blir om samhället vill förstå hur lusten att vilja hämnas, få en slags revansch, ett erkännande eller vilka andra dolda skäl, som kan finnas för att iscensätta ett till synes helt obegripligt och besinningslöst dödande av andra oskyldiga människor. Ett skrämmande exempel som knyter an till skolskjutningar, och endast cirka 33 mil från Örebro, är handlandet den 22 juli 2011 av den då 32-årige Anders Behring Breivik.
Anders Behring Breivik
Anders B Breivik sköts inte till döds och tog inte heller sitt eget liv. Hans bakgrund och fortsatta liv har dokumenterats och kan därför vara av stort intresse i försöken att utveckla frågan i artikelns rubrik. Först sprängde han sönder regeringsbyggnaden i Oslo, varvid 8 människor dog. Därefter åkte han skyndsamt ut till Utøya och utklädd till polis avrättade han där 69 oskyldiga människor, de flesta ungdomar. Hans motiv var att han ville rädda Norge och i förlängningen även Europa från islamiskt och marxistiskt inflytande.
Ett år efter denna massaker skrev Karl Ove Knausgård en artikel i DN om Breiviks uppväxtsituation. Artikeln inspirerade undertecknad till att i boken "Vad har du varit med om" (2013) och pröva hypotesen om desorganiserad anknytning och radikalisering skulle kunna gälla för honom. På hösten 2012 kom boken En norsk tragedie – Anders Behring Breivik og veiene till Utøya av Aage Storm Borchgrevink. 2013 kom boken En av oss av Åsne Seierstad.
Med ledning av ovan nämnda artikel och böcker beskrivs en kortfattad redogörelse för skeendet på Utøya, hur Anders B Breivik växte upp och hans fortsatta livsutveckling. Han utreddes i fyraårsåldern tillsammans med familjen av barnpsykiatrisk expertis. Vilka slutsatser drog man om hans tidiga utveckling? Varför lyssnade man inte till expertisens rekommendationer? Varför skyddades omsorgssystemet? Vilka slutsatser drog den psykiatriska expertisen inför rättegången mot honom? Vad kan vi lära av detta dokumenterade exempel och vilken bäring kan det ha mot andra händelser?
På Utøya hade ungdomar med företrädesvis socialdemokratiskt synsätt samlats till ett fredligt årligen återkommande ungdomsläger. På några minuter förvandlades lägret till ett inferno. Skräckslagna ungdomar flydde för sina liv och sökte skydd i skrevor, i vattnet och varhelst man trodde sig vara skyddad. Anders sökte upp dem och sköt dem kallblodigt till döds. Föräldrar, anhöriga, och andra närstående till de dödade drabbades av ofattbar sorg, som knappast går att läka. Många av de som överlevde attacken fick allvarliga fysiska skador och dessutom ett stort psykiskt lidande med förfärliga minnen för resten av sina liv. En del undkom attacken utan fysiska skador, men har varit utsatta för en ofattbart stor skräck tidigt i sina liv.
Vad har Anders B Breivik varit med om under sin uppväxt, sin ungdomstid och i sitt vuxna liv? Vilken förmåga har omsorgssystemet haft för att kunna tona in i och reglera hans behov och affekter? Hur hade hans idéer om att rädda Norge från islam och marxism vuxit fram?
Här följer en kortfattad sammanfattning av hans tidiga relationer, hans fortsatta utveckling och radikalisering med axplock från nämnda böcker.
Den tidiga uppväxten och Londontiden
Anders föddes den 13:e februari 1979. Hans mor, Wenche, var då 33 år och hade en sexårig dotter från ett tidigare förhållande. Fadern, Jens, var diplomat och hade två söner och en dotter från tidigare förhållande. Wenche ville göra abort, men kunde inte bestämma sig. Redan vid födseln tyckte hon att Anders var onormal och att förlossningen var äcklig. Det har framkommit, att hon redan från första sparken i livmodern tolkade det som att Anders ville henne ont och ville fördärva henne. Moderns ovilja och svårigheter att ta emot honom blir än tydligare efter hans födelse. Hon kunde då skrika åt honom, att hon önskade att han aldrig blivit född, att han alltid velat henne ont och velat fördärva henne. Hon led sig igenom amningen, blev själv deprimerad och hennes tidigare liv kom ifatt henne.
När Anders var ett halvt år, blev Jens ambassadråd i London. Vid jul flyttade den övriga familjen med till London. Föräldrarnas olika synsätt mynnade ut i att, Wenche ansåg att Jens var ett monster och en djävul och Jens tyckte att Wenche var galen och omöjlig att prata med. Deras förhållande blev stormigt och kortvarigt. Wenche stängde in sig i sin egen värld. Hon stod inte ut, blev djupt deprimerad. Inom föräldrarnas komplicerade förhållande började Anders sitt liv.
Hem till Oslo
När Anders var ett och ett halvt år, flyttade Wenche hem till Oslo med sina barn, begärde skilsmässa och bosatte sig i Jens tjänstebostad. Hon hade inget nätverk i Oslo, men fick ekonomiskt stöd av sin man. Han träffade sonen och försökte stötta honom när han var i Oslo. Wenche var fysiskt och psykiskt nedsliten. Hon tydliggjorde sin djupa frustration och sina sammansatta motstridiga känslor, när hon ena stunden ville älska sönder sin son, sova tätt intill honom, för att i nästa stund attackera honom i tron att han ville henne ont. Hon tyckte att Anders var rastlös, krävande och våldsam med oväntade infall. Hon sökte ett helghem åt Anders.
Det Wenche sökte hjälp för hos Anders tycks vara en spegel av hennes eget sätt att vara och som hon hade behövt få hjälp med att förstå. Hennes skrämmande och oförutsägbara vredesutbrott blev för Anders helt omöjligt att förstå. Hon tyckte, att det helghem som Anders fick inte passade honom. Av helghemmet ansågs hon som mycket underlig och att hon var svår att ha att göra med. Hon framförde bisarra önskemål, bland annat att Anders skulle få ta på helgpappans penis. Situationen i hemmet var tillspetsad med våldsamma konflikter mellan modern och Anders. Ena stunden kunde modern vara rasande på sin son och skjuta honom ifrån sig för att i nästa stund dra honom till sig och överösa honom med kärlek. Anders blev säkert mycket rädd och förvirrad inför moderns skrämmande och oförutsägbara beteende. Modern allierade sig dessutom med sin dotter mot Anders. Trots att Anders endast var knappt tre år, uppfattade modern hans leenden som hånfulla och nedlåtande och att hans beteende var krävande.
På hösten 1982 flyttade Wenche med barnen till en modern femrumslägenhet i hopp om att en bättre boendemiljö skulle förbättra situationen. I början av 1983 tog modern åter kontakt med familjevernekontoret, som då hänvisade till SSBU (Statens Senter for Barne- och Ungdomspsykiatri).
Utredning av SSBU i mars 1983
Familjen observerades och utreddes under tre veckor av ett team på SSBU. Åtta personer med bland annat psykiatriker och psykolog studerade hur familjen fungerade tillsammans och var för sig. Redan från början tycktes modern vara desorienterad, krävande och misstänksam. Anders uppfattades som småpedantisk, extremt blyg och som en nervös pojke med antydningar till tvångsmässighet. I "lekrummet" var Anders mycket passiv. Han lekte inte med leksakerna utan gick förvirrat runt och drog sig undan den närvarande utredaren. Det var som om Anders inte kunde leka. När han lekte "butik" med andra barn, var det kassaapparatens funktion som var intressant inte leken runt omkring den. Trots att språket var utvecklat, hade han svårt för att sätta ord på sina känslor och föreföll sakna spontana uttryckssätt. Han verkade sakna en grundläggande trygghet, avvärjde kontakt och tycktes inte veta hur han skulle förhålla sig till vuxna och snurrade runt. Moderns extremt ambivalenta relation till Anders ansågs förklara hans avsaknad av grundläggande trygghet. Modern ansåg, att det var Anders som var problemet, han var för krävande och hon såg sig som ett offer i relation till honom.
SSBU:s slutsatser och domstolens utslag
Det bedömdes föreligga stor risk för allvarlig destruktiv utveckling på grund av det djupt ambivalenta förhållandet som rådde mellan mor och son. Därför ansågs det vara viktigt att Anders placerades i fosterhem. I maj 1983 ställde sig barnevernet bakom SSBU:s rekommendationer. När fadern genom utredningen och grannars bekymrade iakttagelser fick reda på hur Anders hemsituation var gjorde Jens anspråk på att ta över vårdnaden om Anders. Jens hade då träffat Tove, som han känt tidigare. Anders fick ingen diagnos men blev beskriven som avvikande och att det förelåg stor risk för allvarlig destruktiv utveckling. Teamet ansåg enhälligt, att modern saknade förmåga att visa nödvändig omsorg om sin son (omsorgssvikt), vilket tydliggjordes i moderns starkt ambivalenta förhållande till sin son. Hans beteende i utredningssituationen visade följdriktigt också tydligt på det vi idag benämner som ett desorganiserat anknytningsmönster. Bedömningen var att det vore bäst för alla om Anders placerades i ett fosterhem, där han skulle kunna utveckla de konstruktiva sidor som man också tyckte sig uppfatta hos Anders.
Wenche gick först med på fosterhemsplacering för Anders men ändrade sig, gick i baklås och mobiliserade alla krafter i kampen mot sin före detta man och hans anspråk. Hon motsatte sig inte bara att vårdnaden skulle övergå till fadern utan också omplacering till fosterhem och även kompromissförslaget med helghem åt Anders.
Att se över generationsgränserna
Det har framkommit att Wenche hade en extremt svår uppväxt. Under moderns graviditet med Wenche fick modern polio. Efter födseln placerades hon på barnhem och var kvar där sina första år utan besök av familjen. Modern ansåg att det var Wenches fel att hon blivit förlamad och rullstolsbunden. Modern låste in sig, ingen fick skratta åt hennes lyte. Fasaden var viktig. Det fanns flera hemligheter i familjen, bland annat hade Wenche två äldre bröder, den ene var faderns barn i ett tidigare förhållande, den andre ett barn utanför äktenskapet med okänd far, vilket Wenche fick reda på av en granne.
Wenches far dog då hon var 8 år. Den kvarboende halvbrodern var elak mot Wenche. Han slog henne. Hon försökte hålla sig undan hans aggressivitet genom att vara utomhus och också försöka gömma sig. Hon flyttade hemifrån som 17-årig flicka och då också bort från moderns alltmer krävande behov. Hon bosatte sig i Oslo. Som ung kvinna blev hon misshandlad av en man. 26 år gammal blev hon gravid. Mannen ville att hon skulle göra abort. Hon behöll barnet och födde dottern Elisabeth 1973.
På SSBU visade Wenche även upp andra sidor i sitt förhållande till män. Hon talade okritiskt om sexuella och aggressiva fantasier och visade ett mycket ambivalent förhållande till den manliga personalen. Det beskrevs som hon projicerade sina primitiva sexuella och aggressiva känslor på Anders. Å ena sidan kunde hon symbiotiskt dra honom till sig och å andra sidan öppet uttrycka han att hon önskade att han skulle dö. Allt som hon uppfattade som farligt och aggressivt hos män fick Anders bära.
Den juridiska processen om vårdnaden
Tillbaka till vårdnadstvisten mellan Anders föräldrar. Tingsrätten ansåg att ärendet inte brådskade. Fadern drog tillbaka sin önskan om att överta vårdnaden. Psykologen på SSBU framhöll då nödvändigheten av en ändrad vårdnadssituation för Anders och begärde, att barnavården i Oslo skulle göra ett vårdnadsövertagande av Anders, eftersom det förelåg stor risk för allvarlig psykopatologi. Moderns advokat anklagade psykologen för förföljelse. Vid tre hembesök av en ny handläggare fann man inte något anmärkningsvärt i kontakten mellan mor och son. Han föreföll vara väluppfostrad. Det krävdes synnerligen allvarliga skäl för ett tvångsomhändertagande. Tillsammans med intyg från förskolan, skrivet av en väninna till Wenche, om att modern nu hämtat sig från den kris hon genomgått, bestämdes det att godta moderns önskan om att själv ta hand om Anders.
Förskoleåren, skolåren, ungdomsåren och vuxenåren
Sammanfattningsvis framkommer att Anders hade svårigheter med sina kamratkontakter från förskoleåren och framåt och fortsättningsvis in i vuxenåren. Som liten kunde han reta och mobba de som var mindre. Han var inte snäll mot djur, vilket de andra barnen tyckte var obehagligt. Han kunde också plåga vissa djur. Anders berättade för en kamrat att han smörjt in senap i anus på katter. Han tålde inte tillrättavisningar av någon äldre och kunde provocerande visa sitt missnöje. Det verkar som om han oftast levde lite vid sidan av sina kamrater ända in i vuxenåren.
En ljusglimt under hans uppväxt var relationen till Tove, Jens hustru efter Wenche. Med Tove hade han en mer förtroendefull kontakt. Hon skilde sig 1993 från Jens, som tog avstånd från Anders, men Tove hade viss fortsatt kontakt med Anders. Hon intresserade sig för honom. Hon kunde sätta adekvata gränser och frågade om hans planer, flickvänner och annat, som han dock oftast svarade undvikande på. 32 år gammal besökte han Tove i Oslo en vårdag 2011 och berättade då att hans bok (manifestet) snart skulle lanseras på engelska och att det skulle bli årets begivenhet.
Anders hade i tidiga ungdomsåren blivit fascinerad av graffitti och signerade sina alster med "Morg" – en muskulös avatar som i handen håller en yxa med två huvuden. Han försökte etablera sig i graffittigäng, ansåg själv att han var limmet i gängen, försökte dominera och bestämma, men blev så småningom även här betraktad som underlig.
Anders hade även svårigheter i kontakten med unga flickor. Han påbörjade utbildning på handelsgymnasium, men avslutade studierna i förtid, kanske efter att en ung flicka bröt kontakten med honom. Han involverade sig i politiken i Fremskrittspartiet ungdom, tillsammans med en annan ung kvinna, men lyckades inte få någon framträdande position där heller. Han startade olika verksamheter bland annat en där han med stor framgång sålde falska examensbevis. Det genomgående temat var att han ville bli erkänd, bli något stort och tjäna mycket pengar. Han tyckte att han blivit feminiserad av sin mor och sin syster och tyckte illa om 68-generationen. Han gjorde ett försök att etablera kontakt med en attraktiv kvinna som han först träffat på nätet och sedan i Minsk. Senare kom hon till Oslo. Hon bröt dock med Anders som tycktes henne alltför manschauvinistisk. Han å sin sida kände sig enbart utnyttjad av hennes shoppingbeteende.
26 år gammal flyttade Anders hem till sin mor, som erbjöd honom bostad när ekonomin började tryta bland annat på grund av dåliga aktieaffärer. Han isolerade sig i stor utsträckning i sitt rum och spelade dataspel World of Warcraft, där han raskt steg i graderna. Han inspirerades än mer av skrifter som ifrågasatte islam och hur viktigt det var att bekämpa denna trosriktning och marxismen i önskemålet att rena Norge och Europa från detta inflytande. Han framhöll den nordiska rasens överlägsenhet. I sitt manifest framträder han som Anders Berwick, domare och kommendör för tempelriddarorden i Europa. Han redogör för sina idéer, som emanerar ur ett djupt förakt och hat mot kvinnor, hat mot islam och hat mot marxister. Anders mor och syster hade dragit skam över honom genom sitt utagerande och kvinnor skulle helst rensas ut från den utopiska stat han ville verka för. Han läste in sig på kemi, skrev på sitt manifest flyttade till landet och började på en gård tillverka bomber.
Den 22 juli drog han ut i verkligheten för att iscensätta sina övertygelser. I vissheten om att han gjorde rätt, påbörjades den hjältemodiga befrielsen av Norge från destruktiva inflytanden. Hans tanke var att han skulle fånga Gro Harlem Brundtland på Utøya. Med al-Qaida som förebild, skulle han hugga huvudet av henne och läsa upp sitt manifest och visa filmen på nätet. Hans beundrare skulle läsa hans manifest och fullfölja hans planer runt om i Europa. Efter massakern på Utøya var han ledsen över att han inte hann avrätta fler människor. I övertygelsen om att han handlat rätt höjde han i rättssalen sin arm i en fascistoid hälsning, demonstrerade sin övertygelse och förblev i denna självförhärligande omnipotens – som kompensatoriskt grundats på ett djupt omedvetet självförakt.
Vad hade gjorts och vad gjordes?
Som framgått frångicks beslutet att placera Anders i ett fosterhem. Man tycktes bortse från kunskapen om det djupt ambivalenta förhållandet mellan mor och son och moderns oförmåga att tona in i Anders behov samt att hon inte heller kunde reglera hans affekter på ett adekvat sätt. Hon kunde inte förstå att hon på något sätt bidrog till hans destruktiva utveckling. Anders fick svårigheter i kontakter med vänner och flickor, han misslyckades med att bli stor och betydelsefull. Detta kompenserades i en fantasivärld. I World of Warcraft hade han avancerat. Han blev övertygad om sin egen storhet och genom hans stordåd skulle hans framtida berömmelse befästas.
Efter dådet på Utøya gjorde två psykiatriska team om två psykiatriker vardera en utredning på Anders. Två diametralt motsatta uppfattningar presenterades. Det första teamet ansåg, att han led av paranoid schizofreni och att han var otillräknelig medan det andra teamet ansåg honom vara emotionellt störd och tillräknelig.
Hur skulle en psykiatrisk diagnos kunna fånga detta komplicerade skeende? Wenche krävde att tidigare dokumenterat material skulle sekretessbeläggas. Trots den omfattande förstörelsen av regeringsbyggnaden, att 77 helt oskyldiga människor dödades, att många skadades allvarligt med fysiska och psykiska men för livet, gick man henne till mötes. Jens Stoltenberg ledde landet i en omfattande landssorg. Men den komplicerade bakgrundshistorien och samhällets tidiga ställningstagande offentliggjordes inte tydligt.
Varför? Vad ville man skydda? Anhöriga, de efterlevande, samhället? Ur de tidigare nämnda böckerna har jag hämtat den här sammanfattande informationen och där kan man finna mer utförliga beskrivningar.
Vilken bäring kan dessa frågor ha på skolskjutningar i Sverige och i andra länder?
I Sverige har flera skolskjutningar och knivdåd förekommit utförda av ungdomar eller unga män. Sedan år 2000 har omkring 20 personer dödats på detta sätt och många skadats allvarligt i vårt land. Motiven har ofta varit grundade i framväxande hat som riktats mot lärare, kamrater eller skolan som institution. Se man ut över världen har sedan samma år närmare 190 människor dödats i olika med skolskjutningar jämförbara situationer.
Det skulle kunna vara möjligt att sammanställa dessa skeenden för att nå fram till mer övergripande förståelser om varför dessa fruktansvärda händelser har iscensatts av företrädesvis unga män eller ungdomar. Det går att ana, att hatet kan ha utvecklats under kortare eller längre tid och att det ibland kanaliserats med stöd av en övergripande ideologi som ledsagar individen att utföra dådet. Så var det uppenbarligen för Anders B Breivik. Kan man finna liknande tendenser hos andra gärningsmän eller kan man hitta alternativa förklaringsmodeller?
Samhällets uppgift borde bli att mer grannlaga undersöka detta för att utveckla kompetenser så att det går att i görligaste mån spåra tidiga tecken på begynnande destruktiv utveckling och därmed i större utsträckning kunna förhindra iscensättandet av destruktiva och förödande handlingar. Hittills verkar man i hög grad ha nöjt sig med att konstatera att dådet har utförts av en terrorist.
Hur blir man en terrorist?
Var Anders B Breivik en terrorist redan när han föddes? Är alla andra unga män som utför skolskjutningar och andra dåd också terrorister redan vid födseln? Hade deras uppväxtvillkor någon betydelse för deras destruktiva utveckling? Varför bar Anders B Breivik på starka hatkänslor, som han riktade mot islam, marxister och även kvinnor? Hur skapades övertygelsen om, att han som en hjälte skulle befria Norge från islamiskt och marxistiskt inflytande?
Hur ser andra gärningsmäns uppväxt ut? Är det rimligt, eller till och med viktigt, att försöka förstå deras uppväxtförhållanden? Eller kan vi nöja oss med konstaterandet att gärningsmännen är terrorister?
I den här artikeln har uppgifter om Anders B Breiviks uppväxtsituation sammanställs. I de två tidigare artiklarna i Flytkraft framhölls omsorgssystemets förmåga/oförmåga att tona in i och reglera barnets affekter samt vilket/vilka anknytningsmönster barnet kan komma att utveckla på grund av denna förmåga/ oförmåga. Det är denna eller likvärdiga undersökningar man borde göra i samtliga fall av skolskjutningar. Det är även ett sätt att förstå gängkriminalitet. Hur har de ungas utveckling fortskridit genom förskoleår, skolår, och ungdomsår? Vilka tecken tycker man sig ha kunnat skönja? Vilka alarmsignaler har funnits? Hur har man lyssnat på dessa? Vilka behandlingsåtgärder har förelegat? Har det funnits utrymme för familjeorienterade förståelsemodeller? Har man nöjt sig med att konstatera att den brottsliga handlingen förmodligen beror på, att gärningsmannen är en terrorist eller att han har några neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Man måste uppenbarligen vidga perspektivet väsentligt och vården behöver skapa möjligheter för människor att tidigt kunna komma i kontakt med ett mer familjeorienterat synsätt. Genom att då undersöka omsorgssystemets förmåga, anknytningsmönster hos både barn och föräldrar skapas tidiga förutsättningar att hjälpa familjemedlemmarna till mer konstruktiva dialoger med målsättningen till större ansvarstaganden hos samtliga inblandade. Samhället måste i så fall börja rusta sig för en kompetensutveckling av helt annat slag än att ensidigt luta sig mot neuropsykiatrin, dess diagnoser och en biologisk-medicinsk förklaringsmodell.
Sammanfattande slutsatser
Anders B Breiviks samvetslösa utagerande är ett klart lysande exempel på hur man tidigt kunde se tydliga tecken på allvarlig destruktiv utveckling. Därför föreslogs omplacering till fosterhem. Expertisen kördes över av juridiken och Anders destruktiva utveckling fortsatte och radikaliserades med för samhället och många människor förödande konsekvenser. Medvetenheten om denna kunskap borde innebära, att man måste vidga perspektivet för att tidigt upptäcka tydliga tecken på destruktiva utvecklingar. Det betyder inte, att omsorgssvikt och desorganiserad anknytning à priori leder till brottsliga handlingar, men däremot att dessa kan vara viktiga indikationer på att en destruktiv utveckling kan komma att ske. Ju tidigare man förstår detta och ju tidigare man på olika sätt kan hjälpa familjer till mer ansvarstagande och konstruktivt samarbete för att bättre lösa de mellanmänskliga interaktionerna desto större är förutsättningarna att finna vägar mot mer konstruktiva utvecklingar. Man kan då tidigt fånga upp och bearbeta mellanmänskliga svårigheter för att undvika utagerande och även öka möjligheten att tidigt kunna fånga upp förskolebarn, skolbarn och ungdomar och erbjuda stöd, rådgivning, behandlingsåtgärder, men med familjen som utgångspunkt och därmed bryta det individualiserande synsättet. Vi lever alla i relationer och det är i relationerna som förändringspotentialen kan ligga. Det gäller bara att ta denna till vara! Det kan också vara en möjlighet att stoppa vägen mot att till exempel rekrytera ungdomar in till den nu ökande gängkriminaliteten.
I en kommande artikel skall jag knyta förmågan/oförmågan att känna skam till denna och de två tidigare artiklarna i Flytkraft. Skammens intressanta och sammansatta problematik kräver en egen artikel. Även denna förmåga/oförmåga får anses utvecklas ur omsorgssystemets (föräldrarnas) förmåga till intoning och reglering av såväl sina egna som i sitt barns uttryckta affekter.
Referenser:
Borchgrevink, A. S. (2012). En norsk tragedie og veiene till Utøya. Gyldendal
Hedberg, B. (2013). Vad har du varit med om? Om rädsla, utsatthet, skam och skamlöshet. Recito Förlag.
Knausgård, K.O. DN Artikel 2012-07-22.
Seierstad, Å. (2013). En av oss. Albert Bonniers Förlag.