”Återhämtning” återfinns nu som ett ledord i flera länders och sjukvårdsorganisationers policydokument.
Psykiatriska och sociala verksamheter blir ”återhämtningsinriktade”. Människor med egen erfarenhet av psykiska problem och vårdinsatser inbjuds att föreläsa för de professionella.
Det ”obotliga” kan nu ”botas”. De galnas ord kan/ska nu lyssnas på. En total revolution på psyk-fältet?
Samtidigt fortsätter ”psykiatrin” att hävda sin ställning som en evidensbaserad praktik.
Så återhämtning och erfarenhetskunskap å ena sidan. Och medicinsk expertis och vetenskaplig kunskap å den andra. Alla kan vara nöjda, eller går det verkligen ihop?
Återhämtning som en social process
Man börjar prata om återhämtning från allvarliga psykiska diagnoser i början på 1980-talet.
Då har den oberoende brukarrörelsen börjat växa fram. Då publiceras resultaten från flera studier som motsäger etablerade sanningar inom psykiatrin.
Dessa studier fokuserar på en diagnos, schizofrenin, som anses vara den mest kroniska diagnosen på det psykiatriska fältet. Det ska inte gå att återhämta sig från schizofrenin. Återhämtar man sig ändå; då var man feldiagnosticerad.
Men vad säger de studier som publicerades?
- Att majoriteten av de personer som får en schizofrenidiagnos återhämtar sig. Så ”schizofrenin”, den mest kroniska psykiatriska sjukdomen, kan knappast anses vara kronisk.
- Att människor som fått diagnosen schizofreni har återhämtat sig i lika stor utsträckning under hela 1900-talet; det vill säga oberoende av de specifika behandlingarna som under olika tider ansetts vara vetenskapligt grundade (Hjärnkirurgi, insulinkoma, tandutdragning, neuroleptika av första och av andra generation, etc.).
- En större andel personer med diagnosen schizofreni återhämtar sig i s.k. ”låginkomstländer” jämfört med i ”höginkomstländer”. Förekomsten av en medicinsk sjukvårdsapparat verkar inte spela någon avgörande roll för hur det går för personen. Snarare tvärtom?
Dessa kontroversiella fynd förkastas av många inom det psykiatriska fältet. Då verkar knappast återhämtning kunna bli något ledord för psykiatriska verksamheter.
Olika vägar till återhämtning
Än större motstånd från det medicinska etablissemanget blir det mot de hypoteser som diskuteras för att förklara dessa fynd.
Flera av dessa studier lyfter fram sociala faktorers betydelse för återhämtningsprocessen.
Familjestrukturen. I många låginkomstländer lever man i utvidgade familjer där omhändertagandet av en familjemedlem som mår dåligt kan fördelas på flera personer. Kärnfamiljen i höginkomstländerna är mer ömtålig för stress.
Arbetsmarknaden. En metastudie visar att sannolikheten att återhämta sig minskade i samband med den ekonomiska krisen under 1920- och 30-talen. Arbetsmarknaden i låginkomstländerna verkar vara mer flexibel än i den industrialiserade världen, så att personer som inte mår bra ofta ändå kan bidra till hushållsekonomin. Det blir inte uteslutna ur den sociala gemenskapen. I höginkomstländerna innebär psykiska problem att man kan ha svårt att komma in på arbetsmarknaden. Man hamnar i ”utanförskapet”.
Relationer. En aspekt som lyfts fram i senare forskningen om återhämtning är möjligheten för den personen som mår dåligt att inte bli reducerad till sin diagnos och alltmer instängd i eller hänvisad till institutioner ”specialiserade” på människor med psykiatriska diagnoser (mottagningar, träfflokaler…). Möjligheten att ingå i sociala sammanhang och möta människor som uppskattar en för de kunskaper och förmågor man har, men också accepterar att man inte alltid är på topp verkar spela en central roll i en återhämtningsprocess. Här verkar ömsesidigheten i relationer med professionella, anhöriga och andra viktiga personer i ens liv vara avgörande.
Pengar. Att ha en ekonomi som gör att man kan delta i det sociala livet och ibland unna sig saker utöver det nödvändiga har visat sig vara betydelsefull i en återhämtningsprocess. Att ha sociala relationer kostar pengar. Att kunna resa med allmänna kommunikationer, gå på caféer, på museer, på bio etc. kostar pengar. Utan pengar blir man utesluten, lika effektivt som när man är intagen på en avdelning.
Personens själv. Det som stämplas som symptom på psykisk sjukdom kan egentligen ofta vara en persons sätt att hantera svåra erfarenheter av våld och förtryck. Här finns både ett behov av att erkänna individens hantering och att tillföra hen socio materiella resurser för att utveckla nya sätt att hantera dessa erfarenheter.
Makt. Makt att påverka sina livsvillkor och de insatser som man erbjuds är viktig. Ord som brukarinflytande, personcentrerad vård, individbaserade insatser finns numera i många officiella skrifter.
Det finns många vägar till återhämtning. Men tar vi återhämtningsforskningens resultat på allvar så är inte psykiska problem några sjukdomar. De hjärnskador och genetiska avvikelser som den biomedicinska psykiatrin menar orsakar psykiska sjukdomar och ohälsa botas inte av relationer och bättre ekonomi. Människor lider av de faktiska liv de lever. Att kalla detta lidande för sjukt saknar grund i forskningen. Återhämtning handlar om att se människor i sitt sammanhang och att påverka deras livsvillkor.
Den medikaliserade återhämtningen
Hur kan det då komma sig att återhämtning fått en sådan central plats i de officiella policydokumenten i organisationer som betonar att psykiska problem främst bör behandlas med läkemedel?
Priset har varit en total förvandling av den ursprungliga innebörden av begreppet återhämtning. En anpassning till den bio-medicinska inriktningen som dominerar dagens psykiatri. Återhämtning har reducerats till ett individuellt förändringsarbete där personen ska:
- Förändra sin syn på sig själv, sitt liv och sina värderingar.
- Acceptera att leva inom de gränser som ”sjukdomen” ställer för hen.
Detta för att kunna genomföra det som nu beskrivs som en djup individuell resa.
Det handlar inte längre om att se individens i sitt sociala och livshistoriska sammanhang. Det handlar inte längre om att påbörja ett förändringsarbete av verkliga levnadsförhållanden tillsammans med andra.
Policydokumentens återhämtning är en uppstylad återhämtning, anpassad till en samtid där var och en utmålas som sin egen lyckas smed och bär allt ansvar för sina tillkortakommanden, inklusive att inte klara av att återhämta sig.
Kanske dags att gå tillbaka till återhämtningens rötter och påbörja ett verkligt socialt reformarbete?
Litteratur
Bleuler, M. (1978). The schizophrenic disorders - Long-term patient and family studies, New Haven and London: Yale University Press.
Ciompi, L. (1980). The natural history of schizophrenia in the long term, British Journal of Psychiatry, vol 136, 413-420.
Harding, C., Brooks, G., Takamaru. A., Strauss, J. & Breier, A. (1987). The Vermont longitudinal study of persons with severe mental illness, II: Long-term outcome of subjects who retrospectively met DSM III criteria for schizophrenia, Am. J. Psychiatry, 144:6, 727-735.
Harrison, G., Hopper, K., Craig, T., et al. (2001). Recovery from psychotic illness: a 15- and 25-year international follow-up study, The British Journal of Psychiatry, 178, 506-517.
Kirsch, I. (2009). The emperor’s new drugs. Exploring the antidepressant myth. London: The Bodley Head.
Moncrieff, J. (2013). The bitterest pills – The troubling story of antipsychotic drugs. New York. Palgrave Mcmillan.
Murray, R. M. (2017). Mistakes I have made in my research career. Schizophrenia Bulletin, 43, 253–256.
Priebe, S. (2016). A social paradigm in psychiatry – themes and perspectives, Epidemiology and Psychiatric Sciences, 25, 521-527.
Tew, J. (2013). Recovery capital: what enables a sustainable recovery from mental health difficulties? European Journal of Social Work, vol 16 (3), 360-374.
Topor A., Boe, T.D. & Larsen, I.B. (2022). The Lost Social Context of Recovery - Psychiatrization of a Social Process. Front. Sociol. 7:832201. doi: 10.3389/fsoc.2022.832201
Topor, A., Skogens, L. & von Greiff, N. (2018). Building trust and recovery capital - The professionals’ practice. Advances in Dual Diagnosis. Vol 11:2, 76- 87. https://doi.org/10.1108/ADD-11-2017-0022
Warner, R. (1985/2004). Recovery from schizophrenia - Psychiatry and political economy, New-York: Routledge & Kegan Paul.
Waxler, N. (1979). Is outcome for schizophrenia better in nonindustrial societies? - The case of Sri Lanka, The Journal of Nervous and Mental Illness, vol 167, no 3, pp 144-158.
Whitaker, R. (2014). Pillerparadoxen: varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre? Stockholm: Karneval Förlag.
WHO (1979). Schizophrenia - an international follow-up study, Chichester: John Wiley & sons.
